Tre civila israeler med rötter i och anknytning till Ryssland, USA och Argentina har idag frigivits och befinner sig när detta skrivs försorg redan i Israel.
De tre frigivna männen – Alexander Trufanov, Sagui Dekel-Chen och Yair Horn – tillhör familjer som ganska nyligen inflyttat till Israel. Kolonialstaten Israel definierar sig etniskt. Israel ska vara en “judisk stat”. Detta innebär enligt israelisk lagstiftning bland annat att alla med judisk etnicitet är välkomna att bosätta sig i Israel. Och för att räknas som jude säger den israeliska lagen att det som krävs är att man har en judisk mor.
Det är därför som vi till exempel i Sveriges Radio kunnat hör intervjuer med en israelisk militärofficer och en israelisk kvinna som båda uttalat sig på “klingande” och brytningsfri skånska. Vi har också kunnat höra intervjuer med en ung israelisk kvinna som uttryckt sig på det mål som talas i Ludvika-trakten och södra Dalarna.
Vi har i dagarna hört hur Donald Trumps FN-ambassadör Elise Stefanik hävdat den israeliska kolonialstatens “rätt” till ytterligare expansion. Enligt Stefanik – och hela den US-amerikanska högern – har Israel en “biblisk rätt” till att annektera också hela den palestinska Västbanken.
Och vi har också hört Donald Trump själv lägga fram en plan för fördrivning av hela den palestinska befolkningen från Gaza-området.
Det koloniala projektet Israel har alltid handlat om att tränga undan och fördriva den palestinska befolkningen. Den har också handlat om diskriminering, exploatering och förtryck av palestinierna. Den israeliska kolonialstaten som grundades 1948, samma år som apartheid upphöjdes till högsta norm i Sydafrika, blev därför även Israel från första stund en apartheidstat.
Det som i dessa dagar förespeglar den israeliska högern och dess uppbackare i Washington är att det nu är dags att definitivt lämna apartheidstadiet, det vill säga stadiet av exploatering, diskriminering och förtryck, och att istället fullfölja exkluderingen, den fördrivning som inleddes 1948 och fick sin fortsättning 1967.
Enligt den kolonialistiska logiken är det helt naturligt att judiska européer och amerikaner från S:t Petersburg, New York, Buenos Aires, Malmö och Ludvika –för att knyta an till exemplen ovan – har rätt till att bosätta sig i Palestina på ursprungsbefolkningens bekostnad. Det är fullkomligt naturligt enligt den kolonialistiska logiken att deras privilegier och medborgarskap kombineras med att förtryck, diskriminering och fördrivning drabbar den palestinska befolkningen.
För demokrater som inte accepterar den kolonialistiska logiken är det en självklarhet att den halvt teokratiska etnostaten Israel måste ersättas med en anständig statsbildning, ett sekulärt Palestina befriat från apartheid, diskriminering och förtryck.
I en sådan stat skulle också kunna finnas plats för inte bara palestinska judar (som 1918 utgjorde omkring fem procent av Palestinas befolkning) utan även judar med rötter i S:t Petersburg, New York, Buenos Aires , Malmö och Ludvika.
Men dessa skall då inte bebo Palestina som representerande ett förtryckande herrefolk. De ska bo i Palestina med och, som den judiske filosofen Martin Buber formulerade det, tillsammans med den arabiska palestinska befolkningen.
Samtidigt måste, så som en FN:resolution antagen redan 1949 slog fast, alla palestinska flyktingar garanteras rätten att återvända till Palestina. I den mån detta skapar ett demografiskt problem kan en nödvändig lösning bli att judar som flyttat till Israel under senare år måste uppmuntras till att flytta hem till Europa och Amerika.
Martin Buber vände sig inte bara mot förtrycket av palestinierna. Han avvisade också formuleringen att judar och palestinska araber skulle leva bredvid varandra. För Buber handlade om att leva tillsammans.
Idag förespråkas på många håll en så kallad tvåstatslösning. Med andra ord att palestinier och judar inte ska leva tillsammans utan just, i högsta grad, bredvid varandra.
En sådan “lösning” skulle i bästa fall kunna var ett steg på vägen mot en framtida anständig, demokratisk, sekulär och inkluderande statsbildning.
Men vi ska komma ihåg att inga ledande israeliska politiker har någonsin – inte heller, som en del tycks tro, i samband med Oslo-processen under 90-talet – ställt sig bakom en tvåstatslösning.
Och när till exempel vissa US-amerikanska politiker förordat en tvåstatslösning har det handlat om bildandet av ett hopplöst uppsplittrat bantustanliknande mini-Palestina.
Till skillnad från de israeliska politikerna har palestiniernas företrädare accepterat kompromissen som en tvåstatskonstruktion innebär. Det gäller PLO sedan början av 90-talet, och även Hamas har i dokument uttryckt beredskap att acceptera en tvåstatslösning.
Idag förordar FN, genom en stor majoritet av FN:s medlemsstater, en tvåstatslösning. På andra sidan står kolonialstaten Israel och Washington, som förordar fördrivning av den palestinska befolkningen.
Om palestinierna i denna svåra situation vill välja att, som ett första steg, kämpa för en så kallad tvåstatslösning är det mycket begripligt.
Viktigt är att vi håller fast vid principen att det är det palestinska folket och inga andra som har rätten att avgöra vägval och mål.
