Hade vi kunnat undvika dödsfallen?
Krisen behöver granskas underifrån
Vilken roll har nedskärningarna spelat?
Johns Hopkins-universitetets världskarta över spridningen av Covid-19 säger mer än tusen skrämmande ord. Drygt fem månader har gått sedan coronaviruset tog världens regeringar på sängen. Coronakrisens omfattning visar världskapitalismens brister; oförmågan att hantera kriser som denna har grundlagts långt innan det dödliga viruset gav sig till känna. I flera stora länder har högerpopulistiska ledare försökt bagatellisera pandemin eller skylla verkningarna på andra.
USA:s Trump och Brasilens Bolsonaro har hävt ur sig mer trams än någon orkar hålla reda på. Chiles miljardärspresident Piñera påstod att landet hade ”världens bästa hälsovårdssystem”. Att regeringens statistik på de som hade ”återhämtat sig” från covid-19 även inkluderade de döda skapade snabbt skandal och regeringen har desperat tvingats sätta hela landet i karantän och låter soldater patrullerar gatorna. En gemensam nämnare för dessa figurer är att de är varma anhängare av nyliberalism, ett politiskt virus som är än mer dödligt än covid-19.
Även Europa har blivit hårt drabbat av pandemin. Boris Johnson i Storbritannien framstod som en arrogant förnekare tills han själv fick viruset och plötsligt blev covid-19 en fara. I Sverige tycks finnas en tankeovana som slentrianmässigt förstärks av media, att mänskliga tragedier och katastrofer är något som sker bortom landets gränser och inte riktigt berör oss. Men covid-19 har kraftigt dementerat detta och visat att Sverige är en del av världen. Regeringen, folkhälsomyndigheten och ansvariga på olika nivåer borde nu drabbas av rejäl huvudvärk.
Att få en korrekt bild av hur och varför smittan drabbat områden och länder olika kräver omfattande konkreta undersökningar.
Men det står klart att Sverige har en på tok hög siffra vad gäller dödsfall i förhållande till befolkningen inom framförallt äldreomsorgen och fattiga bostadsområden. Hur är det möjligt? Varför står vi inför denna fruktansvärda situation i ett land som sägs åtnjuta ett av världens bästa hälsovårdssystem? Vi tror inte att det skyhöga antalet avlidna i Sverige var ödesbestämt. Det pågår en debatt om ”den svenska strategin”. Har den utgått ifrån fromma förhoppningar i ett samhälle där ökade klyftor, privatiseringar och nedskärningar undergräver smittskyddsambitioner? Gömmer sig politikerna och regeringen Löfven bakom folkhälsomyndigheten? Borde inte Sverige tidigt vidtagit liknande åtgärder som i grannländerna?
Frågeställningarna är många. Löfven ska utse en statlig coronakommission efter att krisen är över. Det är det minsta man kan begära, men det räcker inte. Krisen behöver granskas underifrån, av representanter för yrkesgrupper som stått och står i främsta ledet i kampen mot coronaviruset, av drabbade, anhöriga. Det behövs en folkrörelsernas granskningskommission som utgår från verkligheten för arbetande människor och inte från politikerprat.
Där behöver konkreta frågor ställas som: Varför var vi så illa förberedda? Vilka åtgärder vidtogs och vilka hänsyn togs? Hur motiverades dessa? Hade vi kunnat undvika så många dödsoffer bland äldre och i utsatta områden? Varför saknades skyddsutrustning?
Men framför allt behöver de bakomliggande, långsiktiga orsakerna belysas: Vilken roll har nedskärningarna inom den gemensamma välfärden spelat? Vad har privatiseringar och vinstdrift inom vård och omsorg haft för betydelse? Hur har marknadstänkande och New Public Management påverkat förmågan att hantera krisen? Kort sagt: hur har fyrtio år av nyliberal politik påverkat samhället och vår förmåga att hantera en pandemi? Och vad kan vi ändra så att vi aldrig mer ska behöva stå avrustade inför ett dödligt virus.
Debattinlägget är en ledarartikel publicerad (28/5) 7 tidningen Internationalen.
