Pär Salander:
Knappast någon vuxen svensk kan ha missat vad som händer i Gaza – helvetet på jorden.
Israels förste premiärminister tillika landsfader, David Ben Gurion, skrev i oktober 1937:
Vi måste fördriva araberna och ta deras plats.”
Gurions ord kan också sägas vara utgångspunkten för de otaliga FN-resolutioner, både i Säkerhetsrådet och i Generalförsamlingen som genom åren fördömt “inflyttandet av israeliska bosättare, konfiskering av land, förstörandet av hem och fördrivning av civila palestinier” (Säkerhetsrådet, 2016: 2334).
FNs generalsekreterare Antonio Guterres talar om det uppenbara: etnisk rensning.
Lyssnar vi på FNs internationella domstolar så förstår vi att Israels nuvarande premiärminister Benjamin Netanyahu söker slutföra landsfader Gurions arbete genom att ta den etniska rensningen till en ny våldsnivå.
FNs Internationella brottsmålsdomstol (ICC) och Internationella domstol (ICJ) har båda behandlat våldet i Palestina. ICJ undersöker anklagelser om israeliska folkrättsbrott och anklagelser om folkmord. ICC har utfärdat arresteringsorder mot Netanyahu och tidigare försvarsminister Yoav Gallant för misstänkta krigsbrott och brott mot mänskligheten, genom avsiktlig utsvältning och massivt dödande av civila.
Jag tror att ovanstående på ett koncist sätt sammanfattar FNs position gentemot Israels agerande.
Regeringspartierna bedyrar i sina partiprogram vikten av FN för fred och säkerhet. Partierna beklagar samtidigt att organisationen brister i effektivitet och efterlyser ett starkare FN.
(KD) och (L) uttrycker dessutom specifikt att de internationella domstolarna och deras rättssystem bör stärkas. Tämligen unisont efterlyser man således ett effektivare FN-system.
Men FN-systemet står och faller med de anslutna ländernas agerande. Det är därför rimligt att fråga sig hur Tidöregeringen själv bidrar till att FNs resolutioner och ICJ och ICCs rättsliga ställningstagande också får genomslag. För fred och säkerhet, som man uttrycker sig.
Utrikesminister Maria Malmer Stenergard smög iväg till folkmordsanklagade Israel och träffade krigsbrottsanklagade Netanyaho och hans utrikesminister Gideon Sa’ar.
Malmer Sternergard förde fram kritik mot Israel, men vi får också veta att samtalen fördes i en respektfull anda och att utrikesminister Saar tog tillfället i akt att bedyra att vänskapen mellan länderna blir bättre och bättre och berömde Sverige för att regeringen stoppat bidraget till FN:s UNRWA, dvs palestinierna viktigaste livsnerv.
Utrikeshandelsminister Benjamin Dousa bedyrar att man för samtal med Israel men också att han inte vill lägga sig i de internationella domstolarnas arbete. Vidare så tycks han mena att eftersom det var Hamas som kränkte folkrätten så avstår man från sanktioner mot Israel. Utrikeshandelsministern ställer sig således utanför FN-systemet. Israel får fribrev för folkrättsbrott.
Ministrarnas agerande kan knappast sammanfattas på annat sätt än att ‘nu har vi uttryckt vår oro och mer kan vi inte göra’. Det alltmer uppenbara folkmordet får fortsätta. Så underminerar man själva det FN som man säger sig vilja stärka. Kanske har man också tagit intryck av sitt stödparti (SD). Partiet nämner överhuvudtaget inte FN-systemet i sitt partiprogram och stöder nu dessutom öppet Netanyahu och Trumps plan på att ‘flytta’ Gaza-borna. I juridisk klartext: etnisk rensning. Ett mer än uppenbart brott mot folkrätten.
Att bara tala med Netanyahu stärker inte FN-systemet. Däremot skulle omfattande sanktioner, avbrytande av Sveriges vapensamarbete och inte minst pausande av Israels frihandelsavtal med EU, kunna bidra till att FNs och de internationella domstolarnas ställningstagande får genomslag för ett starkare FN. För fred och säkerhet.
Men Tidö-regeringen sitter istället som åskådare och klagar på FNs bristande effektivitet. Hyckleriet är öronbedövande.
Pär Salander
Umeå
