Thies Gleiss: Rapport från valet i Tyskland ur ett vänsterperspektiv

Denna artikel, författad av styrelsemedlemmen i Die Linke Thies Gleiss, har tidigare varit publicerad i nättidningen Internationalen.

Valet i Tyskland var ännu en framgång för den rasistiska högern. De regerande Socialdemokraterna och Gröna straffades för sin oförmåga att presentera något alternativ. Glädjen i mörkret var den lika oväntade som stora framgången för vänsterpartiet Die LINKE. Thies Gleiss, metallarbetare och medlem i styrelsen för Die LINKE, skriver om hur Die LINKES nystart med stark och ung medlemstillväxt och en obyråkratisk valkampanj underifrån räddade det nyss uträknade partiet och ger hopp om en stark rörelse mot högern.

*******

Efter en med tyska mått mätt högljudd valrörelse har väljarna skapat ett resultat som är relativt tydligt politiskt, men som inte gör det lätt att bilda regering. Det är också anmärkningsvärt att den politiska polariseringen har lett till att valdeltagandet ökat från, 76,4 procent 2021 till 82,5.

Valresultatet placerar Tyskland i den stora grupp av länder där högernationalistiska och högerkonservativa partier vinner val. Drygt 14 miljoner röster och 28,6 procent för CDU/CSU och 10,3 miljoner röster och 20,8 procent för AfD innebär en förskjutning åt höger som samlar nästan hälften av väljarkåren bakom sig. Dessa röster, särskilt till förmån för AfD, kan inte längre förklaras som en proteströst, utan uttrycker en tydlig förskjutning i massmedvetandet åt höger och idéer om “Tyskland först”.

I centrum för valkampanjen stod en hårdför utestängningspolitik och en rasistisk kampanj mot invandrare och flyktingar. De föreslagna åtgärderna för att i praktiken avskaffa asylrätten, för strängare utvisningspraxis med fängslande av hela familjer, för avskaffande av sociala förmåner för flyktingar och alla andra trakasserier som har utformats, utgör ett verkligt hot mot liv och lem för tiotusentals människor som bor i Tyskland.

Även om de värsta av dessa planer misslyckas på grund av praktiska eller juridiska hinder, innebär denna politiska upptrappning en djupgående förlust av solidaritet och en ny nivå av utestängningspolitik i samhället.

Den andra stora kampanjfrågan var den planerade massiva upprustningen och militariseringen av politiken i skuggan av kriget i Ukraina. Även om AfD motsatte sig regeringens krigskurs som en del av sin nationalistiska politik – inga pengar ska slösas på ett icke-tyskt krig – finns det ingen skillnad mellan AfD och regeringspartierna i frågor som rör NATO, Bundeswehr och en påstått nödvändig upprustning. Man stöder USA:s regering i dess krav på att fem procent av BNP ska användas till försvaret. I valkampanjens slutfas fick AfD ytterligare draghjälp av den amerikanska regeringens förändrade krigspolitik gentemot Ukraina under Trump.

Ingen blockvalkampanj

SPD och De Gröna, de ledande partierna i den misslyckade så kallade “röd-gul-gröna trafikljusregeringen”, var verkligen inte det “alternativa lägret” i denna valrörelse. När det gällde migrationspolitiken sprang de villigt efter AfD. Deras konkreta politik inom ramen för EU (GEAS-avtalen) och när det gäller utvisningspraxis och trakasserier av flyktingar föregrep i princip bara AfD:s krav.

När det gällde militariseringen av politiken och den massiva upprustningen av armén var det socialdemokraterna och deras förbundskansler Scholz som gick i bräschen. De hejades på av de gröna, som inte bara hade hand om utrikesministeriet, utan som i en slags föregripande lydnad nästan våldsamt gjorde sig av med de sista resterna av pacifism och antimilitarism från de grönas historia.

I sina valkampanjer försökte båda partierna förgäves visa upp lite av sin “sociala sida” och spelade på frågor som minimilön, pensioner, hyror och prisökningar. Men detta var helt enkelt inte trovärdigt när det kom till trafikljusregeringens konkreta politik. Det var inte bara “det onda FDP” – som påstods ha varit det avgörande problemet och förhindrat en höjning av minimilönen, de utlovade klimatpengarna, en höjning av pensionsnivåerna, förbättringar av bostadsbyggandet och mycket mer – utan det handlade om den medvetna politiken som de två ledande politiska partierna i koalitionen stått för. Ingen trodde på den påstådda nya rollen som försvarare av vanliga människors intressen.

Det faktum att båda partierna gjorde sämre ifrån sig än i tidigare val blev den välförtjänta belöningen. Med 8,1 miljoner röster och 16,4 procent fick SPD sitt historiskt sämsta resultat sedan 1890, medan De Gröna med 5,8 miljoner röster fick 11,9 procent. Det är absolut osannolikt att denna prokapitalistiska och militaristiska inställning hos SPD och De gröna kommer att förändras inom en snar framtid – och detta är något som alla vänner av den döda “röd-röd-gröna regeringsidén” bör komma ihåg.

Uppstånden ur ruinerna

Den största överraskningen i detta val var den oväntade framgången för vänsterpartiet LINKE. Partiet fick hela 4,3 miljoner röster och 8,8 procent, vilket innebär att det kom in i den nya förbundsdagen med nästan dubbelt så många parlamentsledamöter som under den föregående perioden. Den ursprungliga planen att uppnå detta inträde främst genom att vinna tre direktmandat (Se faktaruta!) överträffades också. Nu finns det sex direkt vunna valkretsar.

Faktaruta 1

Av de vanliga men ytliga faktorer som kännetecknar valkampanjer – bra kandidater, beslutsamhet i sakfrågorna, begripliga krav och tydlig skillnad mot de andra partierna – var allt rätt för LINKE den här gången. Det var dock inte affischer, flygblad och ledare som var avgörande för framgången, utan de verkliga människorna som i tusental anslöt sig till partiet och organiserade en verklig, fysiskt påtaglig valkampanj. Det var – för första gången i DIE LINKE:s historia och lyckligtvis nästan helt okontrollerat av den centrala kampanjledningen – upplevelsen av politik i första person, en känsla av ”nu röstar vi för oss själva”, som dominerade valrörelsen.

Die LINKE:s medlemsantal har nästan fördubblats (Se Faktaruta 2), flera delstatsföreningar har nått rekordhöga medlemssiffror och även i de östra delstaterna, som under flera år bara tappat medlemmar, ökar antalet nya medlemmar snabbt.

Faktaruta 2

Detta uppsving som en verklig samhällskraft måste nu stabiliseras och utvidgas. Varaktiga strukturer behöver etableras på fältet, och grupper som kan ingripa och arbeta kollektivt i fackföreningar och andra sociala rörelser är nu viktiga. Dessutom måste en stor satsning göras på utbildning inom partiet för att politiskt konsolidera det nya självförtroende inom vänstern som nu har utlösts och för att upprätthålla det som en hållbar kraft i ett verkligt socialistiskt och antikapitalistiskt parti.

Samtidigt får den nya parlamentsgruppen i förbundsdagen inte omedelbart falla in i de tidigare ledarna Bartschs, Ramelows och Gysis gamla hjulspår och återigen presentera sig som en allianspartner eller till och med bara som en kraft för att rätta till SPD och De gröna. De stora politiska frågorna – kampen mot krig och militarisering, för social rättvisa och högre löner och pensioner, mot klimatförstörelsen – kräver en kraftfull och högljudd opposition mot kapitalets partier. Den sociala mobiliseringen mot högern kommer bara att gå framåt med en konsekvent antifascistisk opposition i parlamentet. Mot högern hjälper bara vänstern.

Den nationalistiska, “vänsterkonservativa” avknoppningen från DIE LINKE, Sahra Wagenknecht-alliansen, BSW fick i detta val lära sig att alla de politiska premisser och projekt som ledde till att denna organisation grundades var lika felaktiga som det praktiska genomförandet var byråkratiskt, odemokratiskt och avskräckande. Med 2,5 miljoner röster och 4,97 procent misslyckades BSW mycket knappt med att klara femprocentsspärren och kommer med rätta att glömmas bort.

Thies Gleiss

Thies Gleiss är maskinmontör och sedan många år aktiv i IG Metall. Han är en av talespersonerna för Antikapitalistischen Linken, en vänsterströmning inom partiet Die Linke. Sedan 2024 är han också är också en av strömningens två representanter i Die Linkes partistyrelse. Gleiss är medlem i ISO, svenska Socialistisk Politiks systerorganisation i Tyskland.