Lars Henrikssons artikel har tidigare varit publicerad i nättidningen Internationalen.
*******
När den arabiska våren nådde Syrien 2011 var det en folklig reaktion på åratal av förtryck och fattigdom. Landets ekonomi hade slagits i spillror av såväl korruption och nyliberal ekonomisk politik som de klimatförändringar som torkat ut “den bördiga halvmånen”, de områden där det mänskliga jordbruket en gång uppstod.
Al-Assads sekteristiska familjediktatur hade inget annat svar än massivt, dödligt våld. De folkliga upproren förvandlades till inbördeskrig där regeringar från när och fjärran av egna intressen stödde olika väpnade grupper och Assad kunde hålla sig kvar med hjälp av stöd från Ryssland, Iran och Hezbollah. Med en halv miljon döda och hälften av befolkningen på flykt, i och utanför Syrien, har det frusna inbördeskriget gjort Syrien till ett katastrofområde där 90 procent av befolkningen lever i fattigdom.
Den senaste veckans snabba kollaps för regimens styrkor visar hur isolerad den var. De väpnade grupperna med det islamistiska HTS i spetsen drog nytta av Rysslands, Irans och Hezbollahs egna problem och kunde, med Turkiet i ryggen, inta Damaskus utan motstånd.
Hur framtiden ser ut för det hårt prövade syriska folket är ännu för tidigt att säga.
Naturligtvis var den svenska extremhögerns överstepajas, Jimmie Åkesson, snabbt ute och försökte dra rasistiska poänger genom att ifrågasätta skyddsbehovet för de syriska flyktingarna nu när diktaturen fallit. Att hans första tanke var att skicka människor till en stat i upplösning där enligt FN 17 miljoner redan är i akut behov av humanitär hjälp, säger mycket om denne Tidöregeringens skuggminister.
Även om många nu naturligtvis firar fallet av al-Assads blodiga diktatur förskräcker tidigare erfarenheter av sekteristiska grupper som besegrat korrupta diktaturregimer. De krafter som verkar ha tagit makten i Damaskus har ett mörkt förflutet och inbördeskriget med alla sina oheliga allianser har rimligtvis skapat djupa sår mellan människor och etniska och religiösa grupper. I samband med offensiven mot al-Assads styrkor har Turkiet också trappat upp kriget mot det kurdiska självstyret i Rojava.
I skuggan av de militära konflikterna har det missnöje som utlöste upproren 2011 fortsatt att växa och under de senaste åren tagit sig uttryck i rader av folkliga protester.
Framför allt i Suweida, en region som domineras av den drusiska folkgruppen, har det sedan 2023 exploderat i lokala generalstrejker och civil olydnad med krav på al-Assads avgång och förbättrade levnadsvillkor. Sådana krav på ett drägligt liv kommer att fortsätta resas nu.
Förhoppningsvis innebär al-Assads fall att de kan organiseras mer kraftfullt och över alla de etniska och religiösa splittringar som den tidigare regimen utnyttjat. I sådana breda folkliga rörelser kring gemensamma krav, snarare än i uppgörelser mellan olika väpnade fraktioner, kan ett hopp för Syrien skönjas.
Lars Henriksson
Läs också:
Assad-regimen i Syrien har fallit – eFOLKET, 8 december 2024.
Vad händer i Syriens nya krigskaos? – eFOLKET, 7 december 2024.
