Att bli utsatt för rasism, sexism, homofobi, transfobi eller annan diskriminerande ideologi är naturligtvis något som ingen bör behöva uppleva och det finns inget försvar från det oavsett varifrån det kommer, men på senare tid har narrativet kring rasism ändrats.
Sedan andra världskrigets slut och efter apartheidregimens fall, den sista påskyndad av massornas kamp, har det ofta hetat att rasism beror på okunnighet och därmed har det implicerats att det är de obildade, alltså arbetarklassen, som formar sådant tankegods. Vi är inte naiva. Rasism och annan diskriminerande ideologi uppstår lätt i bostadsområden eller på arbetsplatser, särskilt på arbetsplatser med utbredd invandrad arbetskraft utan alla papper i styr, men groll som leder till rasistiska okväden är inte det samma som rasistisk ideologi.
Saken är nämligen den att rasism är något gammalt och som frodats inom de högre skikten inom borgerligheten länge, det var till exempel här i Sverige som universiteten började “forska” i rasbiologi och det var den revolutionära arbetarrörelsen som krävde ett stopp för det, en rasbiologi som fick steriliseringar till följd och de steriliseringarna drabbade ofta arbetarklassen, just den klass som beskylls för att vara obildad.
Som jag påpekade ovan, det har börjat ändras och det har börjat ändras tillbaka. Länge var det inte “politiskt korrekt” att vara rasist, men idag tävlar de borgerliga partierna om vem som mest kan överträffa SD i rasism. Nu är det “pk” att vara rasist, då det passar de borgerliga att skylla segregation och kriminalitet på de segregerade själva, målet för attackerna är som alltid arbetarklassen.
Men borgerlighetens “pk”-antirasism var alltid falsk. Det system borgerligheten upprätthåller är nämligen i högsta grad rasistiskt. Genom att skapa en global ekonomi där tredje världen sugs ut på naturresurser och där fattiga människor får komma till oss i väst för att arbeta för pisslöner, om de ens får lön och de som inte får jobb dör på Medelhavet på vägen hit med drömmar om ett bättre liv och där korrupta regimer skapas för att skydda västs intressen, vad är det om inte rasism?
Vidare, så är rasism rakt och helt emot våra klassintressen som lönearbetare. Det är nämligen att välja bort några som sitter i samma båt som oss när vi strider för våra intressen. Man kan inte gå till löneförhandlingar och säga att “vi vill ha x kronor i lönehöjning, men skit i invandrarna i arbetskraften, de kan gott få y” och ännu mindre när det gäller revolutionen. Att vara rasistisk är att förråda sin klass och det bör tas som ett varningstecken när de borgerliga partierna börjat torgföra rasistisk politik. En del kanske tycker det är folkligt, men poängen är att det är allt annat än folkligt, det är samma förakt för arbetarklassen som vanligt, fast nu med en ny radikal twist.
Nej, som sagt, det finns rasistiska arbetare, men deras rasism bygger oftast på annat än rasistisk ideologi. Sättet man får över dem på vår sida är inte genom att säga att rasism är dumt och att rasisten framstår som en byfåne, utan genom att påpeka att invandrarna delar hens klassintressen och att då välja bort enheten är att förråda inte bara ens egna intressen, utan hela ens klass.
Per Sune
Texten är tidigare publicerad på bloggen Anarkus.
