Recension och reflektioner: HANS NOREBRINK
Patrik Lindenfors Samarbete (Fri Tanke Förlag) är en fantastiskt bra, lättläst, informerande, idégivande, upplysande och uppmuntrande bok. Köp och läs! Ett måste för alla som har det minsta intresse för människan, samhället, politiken och vår gemensamma framtid på jorden. Rekommenderas varmt!
Bokens drygt 200 sidor, uppdelade på korta kapitel, följer en stark röd tråd; Samarbete som dominerande organisations- och funktionsprincip på alla nivåer. Från själva livet till det globala mänskliga samhället.
Ja, även kapitalismen som ekonomiskt system bygger på olika former av samarbete, förklarar bokens författare Patrik Lindenfors, som är docent i zoologisk ekologi vid Stockholms universitet (har tidigare utkommit med boken Gud finns nog inte).
Gener samarbetar i DNA för att skapa liv. I cellen samarbetar organellerna (cellorgan). En sådan är mitokondrien som ursprungligen var en självständig cell (och som därför har en egen arvsmassa). Våra celler är i grunden ett samverkansprojekt mellan två encelliga bakterier!
Dessa gamla bakterieceller bygger i sin tur upp kroppen och dess organ. Men inte nog med det. I våra tarmar har vi 1,5 kilo nödvändiga bakterier – till ömsesidig nytta för såväl dessa som för kroppens övriga celler.
Ibland räknas tarmbakterierna som ännu ett mänskligt organ. Hela 90 procent av våra celler är tarmbakterier och liknande, Det vi kallar “jag” är sålunda ett kooperativt företag av olika slags celler och olika slags bakterier!
På alla biologiska nivåer, från genen till kroppen, sker en effektiv specialisering. Samma sker när dessa kroppar organiseras kulturellt till grupper och samhällen. På liknande sätt som cellerna bygger en slags biologisk superorganism (kroppen), kan de individuella kropparna sägas bygga upp en slags kulturell superorganism (samhället).
Via våra hjärnor och annan informationslagring (böcker, datorer etcetera) kan vi poola (slå ihop) vår kunskap. Via vårt språk och tekniska kommunikationsmedel (telefon, teve etcetera) kan vi – med hjälp av specialisering, intelligens och symboliskt tänkande – seriekoppla våra hjärnor till den kollektiva superkropp som samhället utgör (mina kommentarer).
Vi är evolutionsbiologiskt programmerade att bilda samarbetande kollektiv: som par, familjer, storfamiljer, släkten, ätter, klaner, vängrupper, arbetsgrupper, sociala nätverk och stammar. Samt kanske även byar, landskap, stater, samhällen, nationer, kulturområden, religioner och civilisationer. Men detaljutformningen av dessa bestäms kulturellt (via social konstruktion).
Som ett resultat av detta har en både biologisk och en kulturell evolution ägt rum, vilka båda bidragit till att förbättrat våra överlevnadsmöjligheter individuellt och kollektivt. Inte sällan har den biologiska och den kulturella evolutionen samverkat och påverkat varandra på olika sätt.
Vi människor är det mest samarbetande (dägg)-djuret av alla, och just det har gjort oss till den mest framgångsrika arten på jorden. Vi kollaborerar med släktingar, vänner, affärspartners, och till och med främlingar. Vår extrema samarbetsförmåga har förvånat vetenskapen, som sökt förstå varför.
Forskare inom evolutionsområdet talar om släktskapsaltruism (att hjälpa släkten är att hjälpa de gener vi delar), och ömsesidig altruism (jag kliar din rygg så kliar du min i ett långvarigt samarbete). De talar om indirekt reciprocitet (jag arbetar schysst tillsammans med andra, för annars skvallras det bakom min rygg), och stark reciprocitet (vi hjälps åt att straffa parasiterna, fripassagerarna och regelbrytarna – de som utnyttjar andras lagarbete utan att själva bidra).
På alla biologiska och kulturella nivåer av livet och samhällets uppbyggnad finns kontrollmekanismer för att upptäcka och bestraffa osolidariska gratisåkare på samarbetsprojekten. De fungerar dock inte alltid. Så är exempelvis cancer “själviska” celler som vill reproducera sig själva istället för att låta de specialiserade könscellerna sköta saken!
Kommunikation, specialisering, samarbete och bestraffning bygger högre nivåer av samverkan. Bestraffningen av snyltare är viktig. Utan den tror man att allt “livsbygge” och samhällsbygge bryter samman. Därav den moraliska indignation många känner inför skattesmitare, mutkolvar och andra samhällets snyltgäster (min kommentar).
För att (del)förklara den i naturen unikt utvecklade mänskliga samarbetsviljan har forskarna också föreslagit kulturell gruppselektion. Alltså att grupper/samhällen med solidariska, empatiska och hjälpsamma medlemmar klarar sig bättre på såväl individ- som kollektivnivå. Då gynnas genspridningen vilken är livets och evolutionens yttersta “syfte”.
Våra gener bildar vår genotyp, våra färdiga kroppar är vår fenotyp, Forskarna pratar också om förlängda fenotyper, som är de fysiska manifestationer utanför kroppen som generna får oss att bygga. Bland djuren fågelboet, myrstacken, bäverdammen etcetera.
Borde man då inte kunna kalla vår biologiska benägenhet att bilda grupper och kulturer, och dess fysiska manifestationer som byggnader och bilar, för vår mänskliga kollektiva förlängda fenotyp, undrar jag. Då hänger vi ju som individer samman via vårt gemensamma “fenotypförlängda” stadsbyggande. Vi är mer kollektiva än vi tänker oss – vi hör ihop som termiter i sin stack, som neuroner i hjärnan.
Patrik Lindenfors citerar forskaren Michael Tomasello som menar att “människor är specialister på att snabbt etablera ‘vi-känsla’ med ett gemensamt mål.” Problemet är att “viet” kombineras med ett “dom”, andra människogrupper mot vilka vi inte är särskilt solidariska. Detta är ett problem för mänsklig social ingenjörskonst att lösa.
Tyvärr är dock situationen (grovt sett) att samhällsforskarna ofta är politiskt intresserade, men de har ännu inte på allvar tagit till sig evolutionsforskningen, och dess betydelse för att förstå människan som individ och kollektiv. Det senare har de naturvetenskapliga forskarna gjort, men de är å andra sidan som regel politiskt ganska ointresserade (är mina intryck).
Naturvetarna behöver inte bli aktionsforskare med bestämda åsikter och politiska agendor. Men de kunde väl använda den evolutionära människoforskningen för att till vanligt folk och beslutsfattare påpeka vilka samhällsåtgärder och samhällsbyggnadsprogram som går med respektive mot människans medfödda natur, anser jag.
Att alltså visa vilken politik som är enkel respektive svår att genomföra. Utan att sätta “biologiskt veto” för samhällsåtgärder som kanske är besvärliga att genomföra, men som vi ändå vill få till stånd (till exempel verkställa jämställdhet mellan könen, även om det kanske är så att män av naturen har mer makthunger än kvinnor).
Ett sådant allmänpolitiskt engagemang (inte partipolitiskt) vore att ställa den naturvetenskapliga forskningen inte bara i vetandets och kunskapsinhämtningens, utan även i demokratins och samhällsnyttans tjänst. Bäst vore det, tycker jag, om samhällsvetare och naturvetare kunde samarbeta i “socialt uppfinnande”. En intressant iakttagelse i boken är att samarbete kan ske utan centralstyrning.
En kommentar är att (nationellt) samarbete visserligen behövs för ett bra samhälles funktion, men att det inte utesluter nödvändigheten av konflikt ibland för att komma åt sociala (klass)orättvisor (säger jag som vänstermänniska).
En kritik av boken är författarens övertro på att fakta och vetenskap kan utrota felaktiga idéer – ack om det vore så väl! Se till exempel dagens dominerande tillväxtreligion, som leder planeten mot miljökollaps. Eller se hur många samhällsvetare, feminister och socialister som vägrar acceptera evolutionspsykologisk forskning om människans natur (har kallats “högerreaktionär biologism”).
En vanlig invändning mot just “biologistiska” resonemang om människan (som i denna bok) är att om vår tendens till osjälviskhet är genetisk så är det ingen äkta osjälviskhet. Men då är ju heller inte vår tendens till egoism äkta, eftersom också den är genetisk.
Det är så här enligt boken: Generna gör oss både själviska och osjälviska eftersom de “vill” att vi tar väl hand om oss själva på såväl individnivå som gruppnivå. Båda dessa beteenden gynnar överlevnad och reproduktion, och därmed lyckad genspridning.
Men detta sker ju på omedveten (ultimat) gennivå, medan vi själva så att säga medvetet “befinner oss” på (proximat) kroppsnivå, i våra hjärnor och i våra kulturer. Vad spelar det då för roll om osjälviskheten (altruismen) finns inristad i våra “själar”? Ordet till bokens författare:
– Att människor är självuppoffrande och samarbetande på grund av sina gener, alltså att en handling har en naturlig förklaring, förminskar väl på intet sätt handlingens värde? Osjälviskt uppträdande är värt precis lika mycket vare sig det har sitt ursprung i vår natur eller i vår kultur. Varför inte vända på saken och vara glad för att osjälviskhet till en del faktiskt är inskriven i människans bygginstruktioner?
– Människans beteenden bestäms av en interaktion av genetiska, miljömässiga och kulturella omständigheter, och är inget som går att reducera till en fråga om huruvida vi är goda eller onda av naturen.
Min slutsats: Människan är såväl “ond”, egoistisk, individualistisk och konkurrerande, som “god”, osjälvisk, kollektivistisk och samarbetande Med övervikt för just samarbete verkar det ju.
Detta är mycket långt ifrån exempelvis nationalekonomernas endimensionella syn på människan som girig egocentriker – en människosyn som får kritik i boken. Tvärtom har vi en mycket stark känsla för rättvisa mellan människor, påpekar författaren.
Jag observerar att av de tre omständigheter som formar oss människor, enligt Patrik Lindenfors, så är en opåverkbar (gener), men två påverkbara (miljö och kultur).
Genom speciellt sina varierande, förändringsbara och kollektiva kulturer har människan “byggt upp en ny evolutionär miljö till sig själv”. Författaren:
– Det är tydligt att det med kulturella medel går att förändra människans samarbetsbenägenhet.
Ny recensentslutsats: Vi kan nog aldrig skapa en ny människa som det drömts om på vänsterkanten, men vi kan högst troligen skapa en bättre människa.
Hans Norebrink
