Foto: Anne Wipf, Montvalent/pixabay.

Allt vi tänkt i Europa – nästan

Boknytt

Från Platon till demokratins kris

Sven-Eric Liedman

Albert Bonniers förlag

Europa har tänkt till det. Redan de gamla grekerna höll på med filosofi och politik, ett arv som lever kvar än idag. Vidare föds de moderna politiska ideologierna till vänster och höger i Europa och sprider sig i världen

Därför är De politiska idéernas historia (bokens undertitel) av idéhistorikern, författaren och professorn Sven-Eric Liedman relevant och användbart även utanför Europa och Västerlandet.

Men borde inte Nordafrikas och Väst-Asiens tankar vara med i det breda Västerlandet som uppkom kring Medelhavet. Eller finns inga sparade idéer från Egypten och tvåflodslandet (dagens Irak)? Det känns lite eurocentriskt att börja med grekerna. Vad fanns innan?

Men detta “standardverk om de ledande politiska tänkarna genom tiderna” (bokens baksida) är en såväl kunskapstät som lättbegriplig dos av läsglädje med sina 350 sidor, varav de sista 100 sidorna nyskrivet material om tiden efter 1945.

Men något får jag ju kritisera i denna fenomenala väldigt läsvärda femtonde uppdaterade och utvidgade upplaga av boken. Som de två sidorna om “Problem i marxismen”.

Jag tror att många där saknar förklaringsförsök till varför framtiden inte blev socialistisk som Marx och Engels trodde. Varför gick inte kapitalismen under i kriser? Varför blev arbetarna rikare snarare än fattigare? Varför blev det ingen europeisk revolution? Varför valde arbetarklassen den reformistiska socialdemokratin?

Och varför blandar marxismen arbetarklassintresse (subjektiv värdering) med vetenskaplig forskning (objektiv beskrivning av verkligheten). Är inte det problematiskt för marxismen?

Liksom för liberalismen/kapitalismen/nationalekonomin/marknads-tänkandet som gör samma slags sammanblandnings-misstag vad gäller fakta och åsikt (se exempelvis “Den ekonomiska människans fall” av Johan Frostegård).

Härskande klasser beskrivs i boken som de som har makt över samhällets materiella överskott. Men varför säger då inte Sven-Eric Liedman rakt ut att den statliga byråkratin i Sovjetunionen var en ny klass? Bara luddigt att “denna maskin visade sig också vara något i sig, med sina egna villkor och sina egna intressen”.

Samma med Maos röda Kina (sparsamt skildrat) där boken konstaterar att hotet mot socialismen även kommer från inre fiender, och att klass-klyftorna ökat. Även Kina från 1949 och framåt var ett elitärt klassamhälle. Under Mao och ännu mycket mer under den nye “kejsaren” Xi.

Samma i den fattiga delen av världen där nya postkoloniala överklasser under socialistiskt banér helt simpelt kallas “nya eliter som förtrampade folket”. Det kallar jag undermåliga klassanalyser !

Men detta tankefel beror också på marxismen själv och på den reellt existerande socialismens egna tankefel. Att man menade att partier rakt av företrädde klasser – och om ett kommunistiskt parti kom till makten så var det enbart arbetarklassens gruppintressen man företrädde (jag omfattade också dessa orealistiska tankar som arbetarmaoist på 70-talet).

Felet är en ovetenskaplig syn på makt. Det är inte bara klasser som har och strävar efter makt, det finns även gott om enstaka personer som eftersöker makt. Därav den brutala personliga maktkampen i Sovjet där de gamla leninistiska kommunisterna mördades av Stalin.

Och därav företagsdirektörer som ersatte arbetarråden efter den ryska revolutionen1917. Därav nya klassklyftor, partidiktatur, terror, fina lägenheter, sommarhus och speciella lyxbutiker för den nya “röda” överklassen i Sovjet. En nyfödd klass av maktsträvare.

Överhuvudtaget speglar boken den isolerade humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningen som ännu ignorerar vad hjärn- och evolutionsforskare kommit fram till om människans natur.

Som att det ofta finns ett personligt maktbegär som är av naturen givet. Därför är elitmakt så farligt, för det kapas ofta av själviska maktsökare. Maktbegäret måste förstås vetenskapligt. “Makt korrumperar, absolut makt korrumperar absolut” som det heter…

Boken berättar hur vi människor tänkt och diskuterat i oändlighet om människans sanna natur – i många tusentals år. Men nu finns ju svaret, för den som vill lyssna på naturvetarna.

Men det vill inte flertalet samhällsforskare, de vill kacka vidare på den egna gödselhögen. Inte heller i vänstern eller bland likhetsfeminister finns någon större lust att vidareutbilda sig i evolutionsvetenskap (Som hur vi styrs av såväl gener som kultur).

Människan är en dubbelnatur. I grunden extremt social, samarbetande, och osjälvisk i många stycken. Som skapat ett världssystem av samarbete. Samtidigt är vi ofta även individualistiska, konkurrerande och själviska.

Hur vi formar samhället bestämmer vilken av dessa två mänskliga sidor som kommer att dominera. Men “det är enkelt att säga tulipanaros, och svårare att göra en …”

Det är knappast några nyheter för oss vanliga människor att vi som unik djurart är dubbelbottnade, även om det finns en tendens i folkdjupet att överdriva vår egoism. Man vill inte verka naiv…

Men i grunden har väl vi vanliga människor alltid förstått att vi människor är dubbelnaturer, såväl “goda” som “onda” (till exempel sökande efter makt för egen vinning).

När ska äntligen samhällsvetenskapens och naturvetenskapens forskning om människonaturen sammansmälta till en enhetlig vetenskaplig människokunskap? Den kunskapen behövs om vi vill bygga ett bättre samhälle och en bättre hållbar värld.

Hans Norebrink