“Krossa imperialismen” ekade det på 70-talsgatorna. Men att en mycket känd “borgerlig” historieprofessor, tillika flitig författare, skulle hålla med idag? För det gör Dick Harrison med besked i lättlästa 300-sidiga “Imperiernas fall – Från Akkad till USA”.
Imperier kommer och går. Men det är inte främst feta kungar som vältrar sig i lyx, sex, orgier, dryckenskap, frosseri, slöseri, och korruption, som i första hand skapar och faller med de stora världsväldena. Som folk ofta tror.
Inte heller ligger skulden för kollapsade civilisationer generellt i att “…kejsarna och sultanerna vältrar sig i excesser i livsnjutande dekadans och förslösar skattemedel på palats och mausoleer…”.
Inte heller andra tidspopulära förklaringar är generella. Som klimatrubbningar, farsoter med massdöd, religionsrevolutioner typ kristendomens intåg i Europa. Det senare kallas “idealistiska förklaringar”. Medan Harrisson mer betonar materialistiska förklaringar (lite marxistiska, min kommentar):
Pengar, vapen och individer
I korthet. Det är i grunden pengar och vapen som skapar och vidmakthåller imperier. Rikedom och Makt. Ekonomiska resurser nog för att betala kunniga byråkrater – efter lojala militärer. De senare med moderna tekniska vapen uppdaterade i nivå med fiendeländernas.
Och inte dumma nog att gå i krig med flera konkurrenter om territorier. Utan det misstaget hade Tredje riket funnit kvar, menar Dick Harrison…
Men det finns även två underordnade idealistiska förklaringar till förekomsten av imperier – främst starka män, “karismatiska fältherrar och aggressiva politiker”. Men även de står sig slätt mot “alltför starka militära hot”. I slutändan är det “militärmakt bakom orden som avgör imperiernas öden”.
Och då är pricken över i att också ha “kulturell hegemoni”, att sprida imperiets värderingar i riket och i omvärlden. Som Sovjet gjorde igår, USA idag och kanske Kina imorgon. Redan nu sprider kineserna sitt i olika former långlivade kinesiska imperiums tänkande. Förr konfucianism och taoism, nyligen maoism, idag statskonfucianism.
Vad gäller Sovjetimperiet är det klart att det drabbades av alla fyra aspekter av imperiesvaghet (menar jag): nedgång i vapen, ekonomi, ledarskap, kultur. Imperiet kunde inte hålla samman. Men nu (som i så många andra strandade imperier) vill man återuppväcka det (här) storryska imperiet genom att börja med att erövra Ukraina – med fruktansvärda övergrepp på civilsamhället som följd.
Kulturimperialism
USA-imperialismen är ett av de historiskt största imperierna på jorden, efter mongolerna och det brittiska imperiet. De har korsat såväl Atlanten som Stilla havet. Och startat flera moderna krig. Till och med utsträckt sitt imperium till rymden genom att placera en (nord)amerikansk flagga på månen…
Frågan för framtiden är om det “går att bygga upp ett stabilt imperium på demokratisk grund”, avslutar Dick Harrison. Och jag protesterar vilt – Vi ska inte ha några imperier alls, utan folkstyrda, jämlika, samarbetande nationalstater, så avlöva mäktiga EU!
Speciellt som Harrison skriver om de ledare som lockas att leda imperierna (vilka är dess akilleshäl). Det är maktlystna karriärister och “Det ligger i imperiernas natur att de lockar fram just den typ av individer som lätt utvecklas till diktatorer, krigare och folkmördare.”
Sett så är imperiet …“ett latent sjukdomssymptom i det mänskliga samhället…miljoners öden har avgjorts av ett litet antal personer med diktatorisk makt. Få människor har vållat mänskligheten lika stort lidande som karismatiska imperiebyggare.”
Jag instämmer med det mesta i boken. Men FNL-gerillan i Vietnam var snarare bonde-nationalister än kommunister. Och eftersom boken även rent allmänt är en bred historiebok så är det olyckligt att inkariket och aztekriket inte skildras. Romarriket är väl fylligt skildrat.
Bonderepubliker
Å andra sidan är den viktiga balansen mellan detaljer och överblick mycket bra. Boken är även för en vänstermänniska som jag underhållande, bildande, med målande beskrivningar av främst överklassen. Inte minst lätt humoristisk då och då.
Vad jag saknar och blir nyfiken på är vanligt folks liv i imperierna, “verklighetens folk” (nu hör jag höga högerstönanden). Dessa småbönder världen runt som flydde förtryck,
gjorde uppror mot feodalstaten, startade stora revolutioner och bildade små bonderepubliker.
Hur tänkte de? Hur mycket handlade det om idealet jämlikhet? Vad kan vi lära oss av forntidens, antiken och medeltidens bönder.
Hans Norebrink
# Som har renodlat temat materialism och idealism
