Kari Parman:
Den ständigt stigande pensionsåldern har väckt debatt och frustration. Samtidigt som människor förväntas arbeta längre än någonsin för att säkra en dräglig pension fortsätter arbetsmarknaden att diskriminera äldre arbetssökande, vilket skapar en paradox där personer förväntas arbeta längre men ändå har svårt att hitta jobb efter en viss ålder.
Frågan som växer är om vi kan fortsätta på samma väg, eller om vi behöver en genomgripande reform för att säkerställa ett hållbart och rättvist pensionssystem.
Pensionsåldern i Sverige har successivt höjts för att anpassa systemet till en allt äldre befolkning. Grundidén är att en längre medellivslängd också innebär en längre tid på arbetsmarknaden.
Men utvecklingen är problematisk ur flera aspekter. Många av dagens äldre arbetare har slitit hårt i fysiskt krävande yrken, och att arbeta långt upp i åldrarna är inte realistiskt för alla.
För många blir pensioneringen en pressad ekonomisk situation, trots ett långt arbetsliv. I stället för att erbjuda möjligheten till en anständig pension möter vi nu ett system som många ser som otillräckligt och orättvist.
Den nuvarande lösningen – att höja pensionsåldern – har skapat en svårtillgänglig arbetsmarknad för yngre arbetssökande. Trots att arbetsmarknadens flexibilitet och krav ökar tvingas äldre stanna kvar längre i arbetslivet vilket gör det allt svårare för unga att komma in.
Den yngre generationen, som redan brottas med en osäker arbetsmarknad och höga bostadskostnader, riskerar att hamna utanför medan pensionsåldern fortsätter att klättra.
Den svenska arbetsmarknaden präglas dessutom av en paradox när det gäller ålder. Samtidigt som pensionsåldern höjs är det svårt för dem som är över 50 år och blivit arbetslösa att få nytt jobb. Många företag väljer i stället att rekrytera yngre, vilket gör att äldre arbetstagare som behöver arbeta längre ofta fastnar i osäkra anställningsförhållanden eller tvingas byta karriär. Åldersdiskriminering riskerar att skapa en generation av arbetare som faller mellan stolarna, där de varken får det stöd eller de möjligheter som de borde ha rätt till.
Denna situation förstärker känslan av att det svenska pensionssystemet saknar anpassning till verkligheten på arbetsmarknaden. Vi kan inte förvänta oss att människor ska arbeta tills de dör, samtidigt som många av dem möter hinder och diskriminering på arbetsmarknaden.
I stället för att fortsätta höja pensionsåldern borde Sverige överväga att sänka den och i stället säkerställa finansieringen av pensionssystemet på andra sätt.
Ett förslag som diskuteras är att en större del av företagens förädlingsvärde skulle gå direkt till pensionssystemet. Detta skulle innebära att företag bidrar mer till de pensioner deras anställda förväntar sig efter ett långt arbetsliv, och skulle fördela ansvaret mer rättvist.
Sverige står inför ett viktigt vägval. Att ständigt höja pensionsåldern är ingen hållbar lösning, utan snarare ett sätt att skjuta problemen på framtiden. Genom ökade avsättningar till pensionssystemet skulle vi kunna säkerställa en anständig allmän pension för alla arbetstagare, oavsett yrkesbakgrund eller ekonomisk situation.
Ett sådant system skulle minska pressen på enskilda individer att arbeta längre än vad deras hälsa och kapacitet tillåter. Samtidigt skulle det främja en rättvisare fördelning av resurser och ge möjligheten till en mer inkluderande arbetsmarknad för både äldre och yngre.
Kari Parman,
Gnosjö
