Jag har sett reklampelarna på stan som flaggar för en ny tv-serie som heter Svenska Powerkvinnor och som kan ses på Viafree, Viaplay och TV3. Men jag har inte reflekterat närmare över vad det hela handlar om.
Eftersom jag inte har några betalkanaler kan jag heller inte se programmet, vilket jag annars hade gjort i rent studiesyfte.
Däremot har jag läst en del om vad som skrivits och fått en bild av serien Svenska Powerkvinnor som kallas “realityserie”:
“I Svenska Powerkvinnor ska tittarna under sex avsnitt få följa kändiskvinnorna Camilla Läckberg, Kristina ‘Keyyo’ Petrushina, Laila Bagge, Antonija Mandir och Mouna ‘Doktor Mouna’ Esmaeilzadeh.
Vi får med egna ögon se hur de blixtsnabbt navigerar mellan stressigt småbarnsstök till glammiga galapremiärer, från kaosartade husbyggen till avgörande affärsbeslut och från stojiga parmiddagar till strikta styrelsemöten”, skriver tidningen Arbetet i en kritisk artikel där man sågar programmet.
“Så, vad vi får veta om dessa powerkvinnor som vi inte redan visste?”, skriver Arbetet.
Jo en ny sak få vi veta när vi “kastas vidare in i en influensers hårda liv och får veta att Antonija Mandir, med totalt över 700 000 följare på YouTube och Instagram, köpt en kaffemaskin för 12 000 kronor eftersom hennes gäster förtjänar gott kaffe. Och att hon installerat två duschar bredvid varandra så man kan välja den till höger eller vänster, allt efter humör.
Så här presenterar Viafree avsnitt 2 av Svenska Powerkvinnor:
“Laila plåtas för ett stort magasin. Camilla och Simon åker ut till Tyresö för att inspektera byggnationen av Villa Lumos…”
Villa Lumos är en stor och pampig gammal “grosshandlarvilla” med tinnar och torn som Camilla Läckberg köpt för 25 miljoner och som nu totalrenoveras för ytterligare ett antal miljoner.
Även tidningen Proletären har uppmärksammat och kritiserat programmet för att ge en falsk bild av vilka som är de verkliga powerkvinnorna i Sverige. Då syftar man på kvinnor som arbetar inom vården och fått så mycket beröm och applåder för att de jobbat och slitit, tagit på sig extrapass och avstått semester under coronapandemin.
Man syftar på kvinnorna som städar, kvinnorna som arbetar inom hemtjänsten, kvinnorna som arbetar inom barnomsorgen, “mattanterna” i skolbespisningen och så vidare.
Även de kanske har svårt att få “livspusslet att gå ihop”. Men med skillnad mot kändiskvinnorna i Svenska Powerkvinnor, har de dessutom svårt att få lönen att räcka till. Möjligen en kaffebryggare för 299 kronor i stället för kaffemaskinen för 12 000 kronor.
En av dessa svenska powerkvinnor, Laila Bagge; har svårt att förstå kritiken mot programmet:
“Det som skaver mest i mig är att typ ingen hade reagerat på samma sätt om det gjorts ett program om fem framgångsrika män. Eller har jag missat en debatt om det?”
Visst är det så att kvinnor granskas på ett annat sätt. Att man kommenterar kvinnors utseende och kläder på ett helt annat sätt. Om en framgångsrik kvinna (Mona Sahlin till exempel) har en handväska för 5 000 kronor uppmärksammas och ifrågasätts det mera än när en framgångsrik man har en Rolexklocka för 50 000 kronor.
Men i det stora hela har nog Laila Bagge “missat debatten”. Det handlar om att man i det här programmet, som i andra liknande program, framhåller lyx och ett snuskigt överflöd som tecken på framgång, som något eftersträvansvärt som vi andra ska sukta och längta efter.
Och då gör i alla fall inte jag någon skillnad om det är kvinnor eller män som vältrar sig i överflödet.
Dessutom tror jag inte att dessa media-och penningkåta kändisar ställer upp gratis när de “blixtsnabbt navigerar mellan stressigt småbarnsstök, glammiga galapremiärer, stojiga parmiddagar och strikta styrelsemöten”.
“Gränsen är hårfin mellan ironi och idioti”, som tidningen Arbete skriver.
Vad man kan förvånas över är att det finns en marknad för den här typen av “underhållning”.
Rolf Waltersson
eFOLKET:s självutnämnde skvallerexpert
