Det har i juli i år gått tio år sedan Egyptens första demokratiskt valda regering störtades i en militärkupp 2013. Abd al-Fattah al-Sisis regim har nu i tio år regerat genom en militärdiktatur som kvalificerat sej som en av världens värsta och mest brutala.
Läckta dokument kastar nu ljus över hur NATO-landet Storbritanniens regering spelade en avgörande roll i etablerandet av Sisis diktatur.
Bakgrunden var den så kallade arabiska våren 2011. Majoriteten av de arabiska länderna i Väst-Asien och Nordafrika hade ju länge uppfattats som stabilt reaktionära stater vars regeringar höll alla vänsterrörelser och socialistiska eller liberala tankegångar nere med brutal repression. Regeringar med stöd från USA och Europas gamla kolonial-makter England och Frankrike med flera.
2011 exploderade flera av de arabiska länderna i spontana folkliga massprotester. Protester som hade en brokig bas men var riktade mot förtryckande regimer. En våg av hopp föddes i hela världen om att dessa länder nu skulle kunna nå en demokratisering och grundläggande sociala förändringar.
I Kairo ockuperade folkmassorna Tahrirtorget och slutligen tvingades den på militären och överklassen vilande Mubarak-regimen på reträtt. Hosni Mubarak tvingades att avgå och val förbereddes. Inom folkopinionen fanns flera olika strömningar. Socialistiska sådana fanns, men var relativt små.
En liberal medelklass hoppades på en modernisering av västerländsk typ. En rörelse som inte spelade en framträdande roll till en början var muslimska brödraskapet. Men det skulle visa sej att dom hade ett starkt folkligt stöd bland de fattiga massorna. Brödraskapet hade en lång historia av socialt arbete. I ett land utan statligt socialt nätverk fyllde dom ett tomrum. När rösterna räknades stod muslimska brödraskapets och dess ledare Muhammad Mursi som segrare.
Besvikelsen var stor hos många vänstermänniskor och liberaler. Man fruktade en islamistisk politik, att revolutionen skull kidnappas som skett 1979 i Iran.
Mursis regim var dock försiktig i sin politik. Det är naturligtvis omöjligt att säga hur utvecklingen skulle kunnat bli. Det fanns nämligen krafter som beslutat sej för att Mursis regering inte skulle få chansen ens en mandatperiod. Dit hörde militären och Mubaraks gamla etablissemang.
Dit hörde också NATO-landet Storbritanniens regering. Storbritannien var Egyptens gamla koloniala herrar. Man hade ingen lust att chansa på Mursi, en trygg militärdiktatur ansågs i London bättre garantera imperialisternas ekonomiska intressen.
Den brittiska regeringen valde att arbeta genom nyhetsbyrån Reuter. Man hade gjort det i tidigare sammanhang när det gällde att påverka val och opinioner. Brittiska underrättelsetjänsten slussade pengarna som Reuters underorganisation TPF (Thomson Reuters Foundation) använde för att bygga upp en arabiskspråkig nyhetsbyrå Aswat Masriya.
Sammanlagt slussade man in runt 25 miljoner kronor under de år som Aswat Masryia. existerade.
Reuters stod för löner och personalkostnader. 300 journalister anställdes som varje vecka producerade runt 300 artiklar tillsammans. Texter riktade mot Morsi-regeringen. Man piskade upp en stämning inom den liberala medelklassen (och även delar av vänstern) som innebar att militären måste anlitas för att hejda en islamistisk utveckling.
En del av den liberala medelklassen var naturligtvis alarmerade och ville blockera en islamistiska utveckling. Tron att militären kunde hjälpa till började det frodas illusioner spred sej om att militären skulle störta Morsis brödraskap för att sedan dra sej tillbaka och låta en demokratisk process blomstra.
Den liberala medelklassen såg militären som fiendens fiende och satte sitt hopp till den. En massiv opinion byggdes upp med önskan om en militärkupp. Vad dessa liberaler (och till och med delar av vänstern) bortsåg ifrån var att den regering man ville störta var den första i demokratiska val valda regeringen i Egyptens historia. En regering som fortfarande enligt opinionsundersökningarna hade en folkmajoritet bakom sej.
Eftersom ett nytt val skulle hållas inom kort hade naturligtvis en politisk kampanj för att besegra Muslimska Brödraskapet i ett demokratiskt val bort vara den givna metoden för demokratiska krafter. Istället satsade man alltså på att vädja till militärledningen att störta Mursi i en kupp.
En speciell roll kom att spelas av en liten av ungdomar skapad vänstergrupp med namnet Tamarod. Den hade bildats av fem unga män i kampen för att störta Mubarak och efter valet fortsatte man i att kritisera Mursis regering.
Våren 2013 växte gruppen explosionsartat och kom att leda enorma demonstrationer mot Mursi och Muslimska Brödraskapet. En del av dom som ledde Tamarod under denna tid har efteråt undrat hur de själva kunde tro att det var de själva, en lite vänstergrupp som få tidigare hade hört talas om, som åstadkom detta.
Nu efteråt vet vi att det var militären, den djupa staten, som kastade in alla resurser och blåste upp Tamarod som ett användbart instrument. Alla i Tamarodledningen var inte lika naiva. Några började bada i pengar och hade kontinuerliga möten med militären, dagarna innan kuppen till och med tillsammans med general Sisi. Sentida läckor har också visat att Förenade Arabemiraten var en av de krafter som pumpade in miljoner i Tamarod.
Organisationen kunde distribuera propaganda-material i sådan kvantitet och kvalitet att vem som helst måste förstå att det var omöjligt att allt detta kom från en liten vänstergrupp,
Och hela tiden manade den av Storbritanniens underrättelsetjänst finansierade Aswat Masiya till störtande av det muslimska brödraskapet.
Den 3 juli 2013 kom kuppen. Mursi fängslades. Han kom att dö under sin fångenskap. När hans anhängare demonstrerade mot kuppen utsattes de för en välplanerad massaker.
Utplacerade krypskyttar på tak och bakom väggar såg till att mer än 800 Mursi-anhängare mördades i en av de värsta enskilda massakrer världen skådat. Tiotusentals kastades i militärens fängelsehålor för att ruttna. Andra blev avrättade. Egypten har idag, trettio år efter kuppen och massakrerna 120 000 fångar varav hälften bedöms vara politiska fångar. Förhållandena i fängelserna är obeskrivligt vidriga.
Aswat Masriya fördömde inte massakern på brödraskapets anhängare. Man skyllde allt på dom själva. De påstods ha attackerat säkerhetsstyrkorna. Oturligt nog för de av Storbritannien betalda propagandisterna på Aswat Masiya så kunde vi på TV följa händelseförloppet. En fruktansvärd uppvisning i planerat massmord var det vi såg.
Egypten är idag en av världens absolut vidrigaste diktaturer. Skräcken leder till tystnad. All opposition är jagad under jorden.
Till slut blev det omöjligt för London-regimen att förtiga utvecklingen. Man drog tillbaka sitt ekonomiska understöd till Aswat Masriya som strax därefter (2017) lade ner verksamheten.
Men då hade den brittiska insatsen redan lett till det som eftersträvades. En stabil regim som inte hotade den brittiska kapitalismens intressen hade satts på plats. Och det vi såg i Egypten var inget undantag. Se hur Storbritannien stöder Saudiarabien och andra gulfstater mitt under deras härjningar i Jemen. Och britterna har en lång historia i branschen.
1953 störtades den liberale premiärministern Mohammad Mossaddegh i Iran eftersom hans nationaliseringar hotade de brittiska oljeintressena. Störtandet gjordes i samarbete med USA:s CIA. De senare har ju också en lång historia med inblandningar och kupper i andra länder. Vi kan nämna förutom Iran 1953, Guatemala 1954, , Indonesien 1965, Chile 1973 och en lång rad latinamerikanska länder där USA intervenerat och stött högerextrema regimer. Antalet mördade på grund av USA:s aktiva uppbackning av högerterrorn i Latinamerika kan räknas i hundratusentals. Och NATO-landet USA stöder även idag högern i Latinamerika. De utdragna terrorkrigen mot Vietnam, Laos och Kambodja är fruktansvärda exempel. Irak och Afghanistankrigen är andra. Även i Europa, som i Italien och Grekland, har USA och NATO agerat för att förhindra vänsterregering från att komma till makten. I Grekland upprättades en CIA-stödd militärdiktatur 1967 – som varade fram till 1974. I Turkiet har USA stött blodigt undertryckande av vänstern och folklig opposition.
1965 upprättades med USA:s stöd Suharto-diktaturen i Indonesien. Mellan 500 000 och 1 500 000 bönder, arbetare och vänsteranhängare mördades på kort tid.
Suharto hade också USA:s stöd då indonesiska styrkor gick in i den tidigare portugisiska kolonin Östtimor. Det blodiga förtrycket varade fram till 1999 då Östtimor med stöd av FN fick sin självständighet, efter en FN-övervakad folkomröstning.
Och glöm inte Kuba. USA försöker ju inte ens gömma undan att man försöker tvinga kubanerna på knä med utsvältningspolitik och stöd till angripande högerterrorister. 1961 genomfördes ett regelrätt invasionsförsök, dirigerat av CIA. Och otaliga gånger har man försökt mörda Fidel Castro.
Det är därför synnerligen magstarkt att dessa två NATO-länder, Storbritannien och USA, hela tiden beskyller andra länder för att lägga sej i val och för att söka manipulera val i andra länder. Vi förnekar verkligen inte att till exempel Ryssland bedriver dylik aktivitet. Men jämfört med den verksamhet som USA och Storbritannien bedriver och den meritlista dom kan visa upp så måste Ryssland betraktas som hopplöst amatörmässigt.
Och det handlar inte bara om Storbritannien och USA. NATO-landet Frankrike har en blodig historia som kolonialmakt och agerar även idag främst i Afrika genom stöd till olika regimer för att säkra franska kapitalistiska intressen.
Så ser de kärnvapenbestyckade NATO-stater ut, som Tidölaget och högersossarna nu omfamnar. Senast idag (16 juli 2023) kallade före detta folkpartiledaren Maria Leissner i en radiodebatt mot Pierre Schori NATO för en “fredsallians”!
Maria Leissner kan fråga de egyptier som ruttnar i fängelsehålorna vad dom tycker om NATO-landet Storbritanniens “hjälp” 2013.
Peter Widén
