Same procedure as last year? Ja när det gäller Molly och St Patricks Day är det verkligen så. Sedan några år tillbaka är det den lilla krogen Snövit på Södermalm som är skådeplats för det hela. Det blir trångt och svettigt men stämningen är magisk. Molly är lika orepade som vanligt men ändå är det bara ren och skär glädje.
Det här blev första gången på drygt 14 år sedan jag var på den här spelningen men det känns som att tiden har stått stilla. Förvisso brukade dom spela i Broder Tucks källare de senaste gångerna jag såg dom, men bandet, framförandet av låtarna och publiken är ungefär desamma som förr. Och likaså glädjen när majoriteten av publiken studsar upp och ner ikapp med musiken.
För de som aldrig har hört Molly, de är inte superlätta att få tag på, deras två skivor finns bland annat inte på Spotify. Men det handlar om en blandning av irländsk folkmusik och skamusik med en touch av något punkigt. Det är väl just baktakten som gör att musiken blir så dansant. När Molly är ett fulltaligt band tror jag att de brukar vara tolv stycken medlemmar, i lördags var de 10. Då gick det bland annat att räkna in saxofon, trumpet, tin whistle, gitarr, trummor, banjo och fiol. Och på det lilla utrymmet som Snövit erbjuder, hamnar nästan bandet och publiken i varandras knän.
Och vilken kväll det blev, orepat som sagt, men det är ingen som är där för att uppleva musikalisk perfektion ändå, det är bara som en lycklig kärleksstund. Mina cylindrar tändes förmodligen till som mest när de drog igång Ghosts Of Cable Street, just då hade jag glömt bort att de brukar köra den. Men likaså Star Of The County Down och Ordinary Man. Det finns och har alltid funnits en stark “working class”-känsla i Molly.
Nu är det bara att börja räkna ner dagarna till nästa år för jag tänker då inte vänta 14 år igen. Molly var för övrigt ett av de absolut första banden som jag såg live. Det var för 32 år sedan och då hette dom Molly Maguires. Snacka om att det är ett band som alltid varit med mig.
Text, foto och film: Mikael Ström
