Att Stockholmsbandet Molly spelar i samband med St Patrick’s Day är en självklarhet sedan många år tillbaka. Tidigare har Snövit huserat bandet men i år gick spelningen av stapeln på Kafe 44, det tidlösa och ädla Kafe 44. Molly lämnar som vanligt ingen besviken, stämningen var på topp och det irländska gunget från det tio man starka bandet spred sig direkt på 44:an.
Ja jag kunde räkna bandet till tio man under måndagens spelning på Kafe 44, och visst gör det mycket när virtuosen Viktor Brobacke är med, han är tyvärr inte alltid det när Molly spelar men vilken scenpersonlighet han är, det blir verkligen ett extra lager. Men det är ju trots allt kollektivet Molly som är den stora grejen. Deras mix av gungande skamusik med starka irländska förtecken, i stil med brittiska The Trojans, det går verkligen inte att stå stilla.
Repertoaren är mer eller mindre densamma sedan jag upplevde bandet för första gången för en sisådär 30 år sedan, irländska klassiker som Dirty Old Town, Wild Rover och Star Of The County Down varvas med mer politiska sånger som Ghosts Of Cable Street och Ordinary Man men oavsett om det är allvarligt eller mer glättigt så förenas allt till slut med den enorma spelglädjen bandet har. Sen gör de som alltid Ewan MacColls låt The Moving on Song (även känd som Go, Move, Shift av bland annat Christy Moore) på ett helt otroligt och kraftfullt sätt.
Att få se Molly på just Kafe 44 var så magiskt som jag hade tänkt. Bandet och haket går liksom hand i hand och sträcker sig hela vägen tillbaka till 80-talet, alltså många år innan 44:an var ett begrepp, jag tänker så klart på föregångaren Ultrahuset där flera av medlemmarna hängde och spelade musik i olika band. Det är så klart en stor anledning till covern av ”Ultrabandet” Herr Marmelad & Hans Skorpors låt Styrman Karlsson. Återigen har Molly visat varför de är ett band som jag fullständigt älskat i över 30 år, jag tar gärna 30 år till om det är ok?
