Det nya reaktionära högerblocket kommer att försöka stänga de dörrar som det under efterkrigstiden gläntades på för tidigare maktlösa människor att få det bättre materiellt och rentav andligt, genom ökad frihet, jämlikhet och tillgång till kultur och fritid. Arbetarrörelsen och jämlikhetsförsvarare kan nu inte undgå att höra vad klockan är slagen. SD-blocket kan inte mötas med fortsatt nyliberal klasspolitik som ökar samhällsklyftorna och splittringen. En chockdoktrin av jämlik välfärdsoffensiv krävs för att spränga högerblocket innan det hinner cementeras. Det skriver Socialistisk Politiks Håkan Blomqvist.
Håkan Blomqvist är samtidshistoriker och förutom i föreningen Socialistisk Politik (SP) också medlem i Vänsterpartiet
Artikeln har tidigare varit publicerad i Socialistisk Politiks tidning Internationalen.
*****
Så presenterade det sig till sist i rampljuset, det nya högerblocket i svensk politik.
Nyamko Sabunis tunna dimridå att det bara handlade om de övrigas sakpolitiska stöd åt liberalernas migrationspolitik lurar ingen. Den politiken utgör bara den pågående anpassningen till Sverigedemokraternas hjärtefråga. Och att just migrationen – den tidigare blåa linjen mot SD – utgör samlingsparoll för det nya blocket bryter alla fördämningar. Inga områden är längre fredade för högeroppositionens samförstånd. För första gången sedan 1928, det så kallade “kosackvalet” då högern utmålade arbetarrörelsen som Moskvas agentur, har en sådan reaktionär samling hotat erövra regeringsmakten i Sverige.
Kombinationen av klassiska högerpositioner mot invandring, kriminalvård och kulturell öppenhet med hård nyliberal marknadspolitik mot gemensam välfärd, jämlikhet och fackliga intressen handlar om att sätta slutlig punkt för det demokratiska, inkluderande välfärdsprojekt – med alla dessa växande brister – som under några årtionden få vågade ifrågasätta.
Med migrationspolitiken som murbräcka ska samhället stöpas om i de välbeställdas – läs företagens och medelklassens – intresse mot en otrygg omvärld. Det kommer att handla om än mer avgränsade välfärdssystem, fortsatt vinstplundring av det gemensamma, marknadsvänlig klimatpolitik, antifackliga inskränkningar, hårdnande kulturpolitik mot Public service och folkbildning… för att bara nämna något.
Vart och ett av blockpartierna kommer att framhålla några sötare russin ur den gemensamma kakan: Sabuni, en statlig likvärdig skola; Busch, en förbättrad och mänskligare äldrevård; Åkesson, djurvälfärdsersättning för svenska bönder och Kristersson, öh… “klassresor”? Men den samordnade helhet som nu växer fram utgör ett frontalangrepp mot den typ av helhet – med alla dess svåra och stadigt förvärrade brister – som burits fram av arbetarrörelsen och välfärdsprojektet. Och ytterst, den breda och brokiga arbetarklassens intressen.
Va? Vilken arbetarklass? Är det inte den som röstar på SD? Eländigt nog har alltför många svenskfödda arbetare svalt de invandrarfientliga budskapen, att vi ”inte har råd” eller att kriminalitet handlar om etniskhet, inte om social marginalisering. Det är frukten av årtiondens omfördelning från samhället till företag, höginkomsttagare och kapitalägare. Den astronomiska överföringen av tillgångar från det allmänna och vanliga löntagare till rikare samhällsgrupper har under trettio år framställts som högsta ekonomiska visdom. Och förkunnelsen från det liberala etablissemanget, i politiken, media, vetenskap och skolundervisning, sätter spår. Om omfördelningen tillhör naturens ordning kan slutsatsen bli att slåss om smulorna – och köpa budskapen mot “de andra”.
Men om arbetande människor ska ha en chans att stå emot nedmonteringen av välfärd och framtidsmöjligheter behövs sammanhållning över underordnade skillnader. Bara den sociala kraften från de många, ja majoriteten, kan utgöra motvikt mot marknadskapitalismens och klassamhällets obönhörliga logik att rangordna och sortera bort människor efter lönsamhetskalkyler.
Det var den insikten som en gång drev fram arbetarrörelsen med dess strävan att sammanföra alla dessa så olika individer från fattigtorp och fabriker, industrier och restaurangkök, skogsbygder och storstäder till en gemensam social och politisk kraft.
Och det är den insikten vi behöver idag. Det nya reaktionära högerblocket kommer att försöka stänga igen många av de dörrar som under efterkrigstiden gläntades för tidigare maktlösa människor att få det bättre materiellt och rentav andligt, genom ökad frihet, jämlikhet och tillgång till kultur och fritid.
Arbetarrörelsen och jämlikhetsförsvarare kan nu inte undgå att höra vad klockan är slagen. SD-blocket kan inte mötas med fortsatt nyliberal klasspolitik som ökar samhällsklyftorna och splittringen. En chockdoktrin av jämlik välfärdsoffensiv krävs för att spränga högerblocket innan det hinner cementeras. Alla människors lika värde i skolan, på jobbet, i familjen och i asylkön – konfrontera “hatets och illviljans kolportörer”, som Olof Palme en gång benämnde kapitalets propagandister – och syns lämpat för det nya politiska blocket
Nu finns ingen tid att förlora.
Håkan Blomqvist
