Sjuksköterskor har en samhällsbärande funktion och arbetar dagligen på liv och död. Trots det är det ett lågstatus och låglönejobb. Journalisten och numera sjuksköterskan Sara Heyman har skrivit en medryckande bok om yrkesrollen och dess historia.
Journalisten Sara Heyman gjorde ett något ovanligt karriärbyte, då hon efter tio år lämnade mediebranschen och blev legitimerad sjuksköterska. Ett jobb som trots att det kräver lika lång utbildning som för att bli journalist, och trots att det innebär att man hjälper sjuka människor och ibland till och med räddar liv, brukas ses som ett lågstatusyrke. Varför är det så? Det var frågan som fick Sara Heyman att fatta pennan igen och skriva boken “Sjukt, syster! Kärlek och uppror i svensk sjukvård”.
Resultatet är en lättsam och samtidigt lärorik blandning av historieskildring och debattbok. Sjuksköterskeyrket är, precis som sjukhusen, ett ganska modernt fenomen som uppstår under 1800-talets andra hälft. Tidigare var det mest klostren som tog han om sjuka människor, om ens det. En sjukstuga var annars något som framför allt fattiga människor kom till för att dö.
Pionjären bland sjuksköterskorna var så klart brittiska Florence Nightingale, som var verksam under Krimkriget med att ta hand om sårade soldater. Men även om hon såg sin hjälpande roll som ett religiöst kall, är det en myt att hon skulle ha förespråkat att sjuksköterskor skulle vara självuppoffrande och arbeta gratis. Tvärtom menade Florence Nightingale att det krävdes kvalificerad personal inom sjukvården och därmed måste det vara ett välbetalt yrke.
Trots det skulle sjuksköterskeyrket länge uppfattas som just ett kall, som man inte skulle ha någon lön för. En förklaring till det var att många av sjuksköterskorna i början kom från överklassen och de förväntades inte ha lönearbeten, utan försörjdes av sina familjer. När Drottning Sophia lät öppna Sophiahemmet 1889 som ett av Sveriges första moderna sjukhus, så var det för och av eliten, med välutbildade men i princip oavlönade sjuksköterskor.
Vidare får vi lära känna de svenska sjuksköterskepionjärerna Emmy Rappe och Bertha Wallin. Den senare blev också en av de första kvinnorna i riksdagen 1921 för Högerpartiet. Som sådan höll hon fast vid att det var ett kall att bli sjuksköterska, och var därmed motståndare mot avtalsenliga löner. Denna prekära situation – det vill säga huruvida att vara sjuksköterska ska ses som ett kall eller ett yrke – har fortsatt att prägla sjuksköterskornas roll, och därmed deras rättigheterna.
En tidig förkämpe för sjuksköterskornas rättigheter i arbetslivet var Carl Lindhagen, Stockholms borgmästare och en av grundarna av Socialdemokratiska Vänsterpartiet, som i riksdagen 1912 fick igenom en utredning som ledde till att sjuksköterskejobbet klassades som ett riktigt yrke. Det innebar att det blev statligt reglerat och att sjuksköterskorna därmed erhöll vissa rättigheter, till en början få och små rättigheter, som för alla arbetare vid denna tid, men i alla fall. Först 1933 grundades det första fackförbundet Svensk sjuksköterskeförening, 35 år efter att LO bildats.
Men sjuksköterskeyrket har förblivit ett låglönejobb ända in i vår tid. En förklaring är så klart att det länge har varit och fortfarande är ett kvinnodominerat yrke. Först 1953 utexaminerades den första manliga sjuksköterskan. Eftersom sjuksköterskor utför ett arbete som handlar om människors liv eller död, är deras strejkrätt också begränsad, och det har länge ansetts ofint att sjuksköterskor ska kräva högre lön eller bättre arbetstider. Återigen är det den gamla uppfattningen om kallet som spökar.
På sjukhus mer än kanske någon annanstans i samhället är klasskillnaderna så tydliga mellan de högavlönade läkarna och lågavlönade sjuksköterskorna. Det manifesteras också i en sjukhuskultur där läkarna tilltalas med efternamn, medan sjuksköterskorna tilltalas med förnamn, påpekar Sara Heyman. Dessutom förväntas sjuksköterskorna utföra många sidosysslor som egentligen inte ingår i deras uppdrag, som att koka kaffe till läkarna och städa undan efter dem.
Först på senare tid har en ny generation sjuksköterskor börjat ställa krav, som genom löneuppropet “Inte under 24 000” för ett par år sedan. Man har nu lyckats få igenom högre ingångslöner, men därefter står det ganska stilla i löneutvecklingen för sjuksköterskorna. Dessutom är det ett tungt, stressigt och slitsamt jobb. Det finns fortfarande anledning att kämpa vidare för bättre villkor och ännu mer respekt.
Per Leander
Artikeln även publicerad i tidningen internationalen, den 28 maj 2018
