Timbro är “Svenskt Näringslivs” (SN:s) ideologiskt-politiska think-tank. De svenska kapitalisternas organisation SN skapade Timbro just för att slå tillbaka vänsterpolitiken. I decennier har nu Timbro hamrat fram sin nyliberala dagordning. Och man har haft framgång. Privatiseringar, ökad ojämlikhet, pensionspengar på börsen, osäkra anställningsformer är exempel på vad Timbro åstadkommit med sin politiska propaganda och genom sina stora resurser i “opinionsbildningen”
Men mycket vill ha mer. Nu är det semesterlagstiftningen som man helt enkelt vill avskaffa. Redan i oktober 2017 hade Timbros arbetsmarknadsansvarige Siri Steijer och Dennis Avorin “analytiker” på samma propagandacentral en debattartikel som pläderade för slopad semesterlag.
De två nyliberalerna menar att semestern precis som lönen bör förhandlas mellan “parterna” och inte vara lagstiftad. Deras mål är givetvis att den enskilde anställde ska förhandla mot företaget och då kunna förhandla bort sin semester. I en situation med hög arbetslöshet är det inte svårt att se folk bjuda under varandra för att få ett jobb. Vi vrider klockan tillbaka 150 år.
Men man lindar in budskapet genom att ge ett sken av att fackföreningarna ska kunna vara med och förhandla om semesterns vara eller inte vara för den enskilde arbetaren. Så här skriver dom:
“Villkor på arbetsmarknaden bör alltid förhandlas fram mellan parterna de berör, och inte beslutas av politiker. Detta brukar även, om än mycket godtyckligt, framhållas av vänsterpartierna och fackförbunden – exempelvis i fråga om löner. Varför ska just villkor för ledighet regleras genom lagstiftning?
Såväl anställda som arbetsgivare borde ha möjlighet att förhandla fram villkor som passar den egna arbetssituationen och verksamheten bäst.”
Att fackföreningarna skulle gå in och förhandla om enskilda arbetares semestrar är ju en ohållbar idé. Det förstår också Steijer och Avorin. Det de siktar på är naturligtvis individuella förhandlingar där företagets övertag är massivt och den enskilda arbetaren tvingas till att bjuda under.
De har också ett underligt resonemang som går ut på att den anställde förlorar pengar på att ha semester. Så här skriver dom:
“Det kan handla om mycket pengar, den påtvingade ledigheten innebär nämligen ett betydande inkomstbortfall för individen…”
Sanningen är ju att semesterlönen är högre än månadslönen. Det vet också Avorin och Steijer därför måste de komma med ett oerhört krystat resonemang:
“Även om många får semesterlön under sin ledighet, så leder alltså semester till inkomstbortfall eftersom kortare arbetstid ger lägre produktion. Lägre produktion leder i sin tur till lägre löner, såvida inte arbetsproduktiviteten ökar drastiskt.
För en person med en inkomst på 30 000 kronor i månaden innebär varje semesterdag drygt 1 000 kronor mindre i plånboken efter skatt, eftersom man då i praktiken endast jobbar 11 månader om året. Fem veckors semester innebär alltså lägre nettoinkomst med ungefär 25 000 kronor per år för en medelinkomsttagare.”
Man trasslar in sej ordentligt som ni kan se. Låt oss försöka reda ut det.
Det faktum att arbetaren inte alls förlorar pengar utan får betald semester försöker man komma ifrån genom ett allmänt påstående om att om man inte hade semester skulle det ju produceras mer och det skulle finnas mer pengar. Ja det skulle ju produceras mer om vi arbetade 11 timmar om dagen också! Hade vi barnarbete skulle det produceras ännu mer!
Men svenska arbetare vill inte ha 11 timmars arbetsdag. Vi vill inte ha barnarbete heller. Men vi vill ha semester. Arbetarrörelsen har just gått lagstiftningsvägen för att garantera alla semester.
Det är ett klokt val. Låt oss ta landet som Steijer/Avorin uppenbarligen sneglar på: USA. Där är ju lagstiftning när det gäller semester, sjukvård, daghem och undervisning undermålig eller frånvarande.
Bilarbetareförbundet försökte lösa det genom just avtal med industriägarna. Det ledde till bra avtal som även arbetarna var nöjda med. Istället för att försöka att tillsammans med andra arbetargrupper framtvinga social lagstiftning använde bilarbetareförbundet sin styrka till att se till att de egna medlemmarna fick bra förhållanden. Vad hände när bilkris och finanskris satte in? Förbunden tvingades till bordet och fick se den ena landvinningen efter den andra försvinna.
Fortsättningen på våra nyliberala propagandisters ovan relaterade resonemang är också besynnerligt. Man påstår att den arbetande genom att ha semester skulle förlora 1 000 kronor om dagen. 25 000 kronor under en femveckorssemester.
Men den svenske arbetaren får ju semesterlön! Menar Avorin/Steijer att han/hon skulle få 25 000 utöver det om man inte hade semester? Skulle företagen bara kasta 25 000 kronor på arbetaren som ju redan fått 12 månadslöner? Deras resonemang präglas av total förvirring.
Det innebär dock inte att dom är ofarliga. I sin attack på semesterlagen har dom mäktiga ekonomiska makthavare bakom ryggen.
På slutet konstaterar dom:
“Dessvärre regleras semestern inte bara i svensk lagstiftning utan även i EU:s arbetstidsdirektiv och ILO:s semesterkonvention.
Vi anser därför att Sverige, som ett första steg, bör stryka paragraf 12 som föreskriver sammanhängande semester under sommaren, samt anpassa lagstiftningen till EU:s minimum om fyra veckor.
På sikt måste såväl nationell som överstatlig reglering av semestervillkor avskaffas.”
Deras plan är glasklar: Börja med att slopa den garanterade sammanhängande sommarsemestern och gå sen vidare för att totalt avskaffa den lagstadgade rätten till semester.
Detta är vad de borgerliga ser fram emot. Dessa frågor måste resas i valrörelsen. Högerns arbetarfientliga planer måste läggas i dagen.
PS: Googla gärna på Siri Steijer. Hennes motstånd mot vår semester är inget undantag. Hon intar arbetarfientliga positioner i fråga efter fråga.
Peter Widén
