Håkan Blomqvists artikel har också varit publicerad i nättidningen Internationalen.
Tyvärr har Putin rätt. Visst finns en “russofobi” i väst, inte minst i Sverige. “Va, urskuldar du den ryska imperialismens fullskaliga invasion av Ukraina?”. Suck. Nej, men märker ni inte vad det är som översköljer oss i spåren av Putins kriminella överfall på Ukraina? Inte bara avsky och motstånd mot den ryska regimen, utan banala fördomar och folkhat, djupt rotad sedan långa tider. Det skriver historikern Håkan Blomqvist.
*******
Det sker både i seriös journalistik som vill förklara frånvaron av ryskt motstånd med en slags “rysk mentalitet” och i slasktrattarna på sociala media. Och varför inte i satirprogram, som i SVT:s “Svenska Nyheter” med Messiah Hallberg. Komikerns pladder är ju en sak, liksom någon dragartists föreställda ryssmonster, men ett hastigt inklipp från en nyhetssändning på SVT är något annat.
Efter Hallbergs ironi över 1990-talets nedrustning “på den tiden när man trodde att ryssen var snäll, men det var den inte, det är den faktiskt aldrig”, dyker Magnus Petersson, professor i internationella relationer vid Stockholms universitet upp som en bekräftelse, i ett nyhetsklipp från 25 januari. “Ryssland har ju varit en otrevlig granne och våldsbenägen i 500 år och jag tror att man borde ta lite lärdom av det…”
För den med minimalaste kunskaper om svensk och rysk historia, som tydligen sagde professor missat, har ju också Sverige varit en rätt våldsbenägen och otrevlig granne till Ryssland i samma – ja ännu längre tidsspann. Från 11- och 1200-talets expansion österut över finska områden mot bl.a. Novgorod med det påföljande trettioåriga kriget på 1300-talet mot ryskspråkiga områden, det nordiska tjugofemårskriget på 1500-talet, Karl IX:s polska och ryska krig – med De la Gardies fälttåg mot Moskva för att installera en svensk tsar, Karl X:s ryska krig om Polen, Karl XII:s stora nordiska krig för att försvara det svenska stormaktsväldet, “Hattarnas” anfallskrig mot Ryssland 1741, Gustav III:s anfallskrig 1788 och Gustav IV Adolfs krig mot Napoleon med påföljden att Frankrikes allierade Ryssland erövrade Finland …
De månghundraåriga krigen mot Ryssland handlade ytterst om kontrollen av Östersjöområdet mellan två framväxande imperier och producerade djupgående ideologiska föreställningar om motståndarna. För svensk del handlade de länge om okristna ryssar och barbarer, asiater, mongoler och tatater på lägsta civilisatoriska nivå.
Medan planer smiddes i svenska kretsar under Krimkriget på 1850-talet att återerövra Finland och forna svenska stormaktsområden, propagerade högerkrafter och till och med ledande (men efterhand uteslutna) svenska socialdemokrater under första världskriget från 1914 för en “modig uppslutning” på Tysklands sida i samma syfte. Under finska inbördeskriget 1918 och inbördesstriderna i Baltikum 1919 mellan revolutionens röda och motrevolutionens vita styrkor där svenska frivilligkårer ingick, förekom liknande förhoppningar och svensk offentlighet dränktes i traditionellt rysshat sammanflätat med antibolsjevism.
De röda beskrevs i dagspress som “en samling rövarband under en hop sammansvurnas ledning, ungefär som de fordom under Attilas våldsregemente samlade hunnerna.”
Det anrika Narva från Karl XII:s fälttåg år 1700 beskrevs som “sista civilisationsetappen på den vita fronten”. Sverige måste, skrev generalmajor Nordensvan i Svensk militär tidskrift, vara “västerlandets utpost mot östern” och svara för att “den västerländska civilisationen icke i norden undertryckes af asiatisk barbarism.”
Enligt Allmänna valmansförbundets – alltså högerns – tidning Medborgaren ville de ryska revolutionärerna förinta “de politiska grundformer för mänsklig sammanlefnad, som hittills hägnat västerländsk civilisation och kultur.”
Sovjetmaktens planer på världsrevolution, inte minst genom uppvigling av “Asiens muhammedaner” var, förklarade högerbladet, “den nya form som den gamla ‘ryska faran’ antagit” och revolutionärerna kunde inte dölja “märket i pannan” på det program som hotade allt vad “västerländska vänner af lagbunden frihet” stod för.
I unghögerorganet Nationell Tidskrift betraktades bolsjevismen som ett uttryck för den “halfasiatiska barbarismens drift till expansion västerut”. För tidskriften, som gärna underströk att rasdriften alltför länge givits en undanskymd plats i nationernas liv, var det naturligt att se bolsjevismen som en produkt av asiatiskt eller slaviskt sinnelag.
De bolsjevikiska våldslärorna hade, menade unghögern, funnit en särskild gynnsam jordmån i Ryssland på grund av “slavernas förkärlek för alla ytterligheter.” Till skillnad från “råa ryssar” hejdades den “bolsjevikiska pestfaran för Europa” av det “germanska lynnet” i Tyskland.
Som ett språkrör för unghögern riktade Adrian Molins Det nya Sverige blicken österut i försvar för “Storsverige” mot, massvälde, den slaviska folksjälen, ryska oredan och “barbarinvasionen österifrån.” I tidskriftens spalter flödade rasföreställningar om den germanska och svenska kulturens överlägsenhet gentemot (både finnar och) slaver. “Västeuropeisk odling” var dödligt hotad när den “ryska massmänniskan”, “råmaterialet” för den ryska statens expansion, var på marsch västerut i enlighet med den “stora slaviska folksjälens instinktiva rasreligion”. Ryssarna var, psykologiskt sett, inte européer utan en “hybrid ras” som helt saknade “germanens andliga jämvikt” och “sunda förnuft”.
Min forskning i svensk offentlighet, press, broschyrer, böcker, under tiden efter första världskriget, ger överväldigande exempel på hur den ryska revolutionen tillskrevs det ryska folklynnet och asiatiska förhållanden. Bolsjevikrevolutionen handlade, skrev frisksportaren Are Waerland i en populärframställning, om hur mörka makter rest sig ur den ryska folksjälens djup.
Det var den österländska kyrkoläran, byggd på “livsförkvävande magi och grov vidskepelse” tillsammans med det “mongoliskt-asiatiska tsardömet” samt en “nära tusenårig kulturell och social efterblivenhet” som uppfyllt det ryska sinnet. Ryssen var inte, skrev en annan författare, som andra människor. “På botten av honom slumrar orientalen och han har österlänningens längtan efter det fantastiska, det vanvettiga och det raffinerade i njutningen. Han vill ha det stora nuet, det må gälla wodka, religion eller erotik.” “Skrapa på ryssen”, citerades Napoleon, och fram kommer tataren. “I fördärv och ondska bli de farligare än andra” och låter allt vara tillåtet; grymhet, råhet, förräderi och falskhet.
Detta säreget ryska och “vilda asiatiska förstörelseraseri” kunde lyftas även i mer vetenskaplig litteratur. Från tatarerna hade ryssen ärvt den orientaliska fatalismens undergivenhetet samt östslavens trälkänsla och nomadinstinkt, förklarade en ledande slavist (Alfred Jensen). Anarkin som nu förverkligades genom bolsjevikrevolutionen hade, skrev Anton Karlgren, legat de ryska massorna “i blodet” under århundraden.
Den här typen av omdömen förekom även i socialdemokratisk press när den bekämpade den ryska kommunismens inflytande i svensk arbetarrörelse: “Bolsjevismen är och förblir i vårt sociala klimat en främling med främlingsmärket outplånligt inristat på sin panna. Den är orientalisk i sin despotism, orientalisk i sin dyrkan av våldet”, menade Arthur Engberg i den ledande S-tidningen Arbetet.
Och så vidare, om nu någon skulle orka mer.
Den här typen av föreställningar om det ryska bildade ideologiskt underlag för fascismen i Sverige och på andra håll under 1930-talet och bland högerkretsar som ville göra gemensam sak med Nazitysklands invasion av Sovjetunionen 1941. Den “otrevlige och våldsbenägne grannen” utgjordes inte bara av Sovjetrysslands angrepp på Finland 1939 utan även av den inledande svenska hjälpen till Hitlers “Operation Barbarossa” som skulle kosta över tjugo miljoner sovjetmedborgare livet…
Så, visst finns en lång och djupt rotad historia av “russofobi” riktad inte bara mot ryska regimer utan även mot det ryska folket i gemen. Att dess bäste vän och producent just nu är Putinregimen själv med sitt anfallskrig och folkförtryck gör det inte mindre viktigt för alla oss som står upp för Ukraina att ta avstånd från alla former av folkhat, inklusive rysshat.
