Jag är medveten om att det är som att spotta i motvind om man försöker försvara “politikerna” eftersom det finns ett utbrett politikerförakt. Ett politikerförakt som sin förlängning leder till politikförakt:
“Såna är dom – politikerna. Alla är likadana. De bara tänker på sina feta löner utan att bry sig om hur vanligt folk har det”. Ungefär så går tongångarna från “vanligt folk”.
Man ser den typen av kommentarer dagligen. Inte minst i kommentarsfälten i sociala medier där det är lätt att skapa ett drev, enhetsjakt, mot “politikerna”.
En man ringde till programmet “Ring P1”. Han tyckte inte om ordet “politiker”. Politik är inget yrke. Det är inte som att vara byggnadsarbetare, präst, bilförsäljare, sjuksköterska, lärare eller något annat, tyckte inringaren.
Han ville använda ordet politiskt förtroendevalda. Man får ett förtroende från väljarna. Är väljarna sedan med sitt val missnöjda kan man röstas bort. Som förtroendevalda/politiker finns ingen LAS, ingen anställningstrygghet.
Det är också en utbredd missuppfattning, eller ren okunnighet, att “politikerna” har höga löner. I Sverige har vi idag cirka 34 500 förtroendevalda i kommunerna och 4 700 förtroendevalda i regionerna. Samt 349 riksdagsmän.
95 procent av dem är vad man kallar fritidspolitiker. De har sina förtroendeuppdrag vid sidan om vanliga jobb. De kan bara byggnadsarbetare, socialarbetare, bilförsäljare, sjuksköterska, lärare eller något annat.
“Politiker” blir de bara när de sitter i sammanträde några timmar en gång per månad i kommunfullmäktige eller i någon kommunal nämnd.
En del kan ha flera uppdrag, som att man sitter både i en kommunal nämnd och i kommunfullmäktige.
På min tid, från slutet av 1970-talet och in på 1990-talet, då jag satt i kommunfullmäktige i Eskilstuna, var ersättningen noll kronor för ett fullmäktigesammanträde som kunde pågå i många timmar. Man lade också ner många timmar på kvällar och helger för att läsa in handlingar och förbereda sig.
Idag ser det lite olika ut i olika kommuner. Man får ett sammanträdesarvode på några hundralappar, plus förlorad arbetsinkomst. Det blir allt vanligare att sammanträden numera sker på dagtid.
Av de cirka 40 000 förtroendevalda vi har i Sverige är det väl främst de som sitter i riksdagen eller som ministrar i regeringen som kan kallas “politiker” på heltid, om man vill använd det ordet. Idag är arvodet för en riksdagsledamot 75 500 kronor i månaden, och höjs till 78 500 kronor nästa år. Lite väl mycket kan jag tycka eftersom våra riksdagsmän ska representera folket. Och medianlönen för “folket” ligger idag på cirka 39 000 kronor i månaden.
Vad gäller regeringen ligger nu statsminister Kristerssons månadslön på 198 000. Övriga ministrar får 156 000. Ociviliserat mycket, men ändå endast korvören jämfört med de inkomster som många mervärdeknaprande höjdare inom “affärsvärlden” och det så kallade “näringslivet” roffar åt sig.
Sedan har vi ett antal kommunalråd i kommunerna som har heltidsarvode. Och vi har ordföranden i nämnder som också har månadsarvoden så att de ska kunna lägga mera än bara sin fritid på sitt förtroendeuppdrag.
Ungefär likadant ser det ut i regionerna. 95 procent av de förtroendevalda är “fritidspolitiker” som endast har ett relativt blygsamt sammanträdesarvode.
Så ser det ut i stora drag. Vill man tjäna pengar så ska man nog satsa på något annat än att bli ”politiker” på lokal nivå.
Förresten – att ta på sig ett förtroendeuppdrag inom politiken, måste väl jämföras med att ta på sig förtroendeuppdrag när det gäller fackföreningsrörelsen och andra organisationer. Till exempel idrottsklubben, bostadsrättsföreningen, brukshundsklubben, naturskyddsföreningen, fotoklubben och så vidare. Folk brukar ju inte stå i kö för att sitta med i styrelsen.
Många av er vet säkert av egen erfarenhet hur svårt det kan vara att ”få ihop” en styrelse. Hur svårt det tycka vara för “vanligt folk” att vilja ställa upp.
För med förtroende följer också ett ansvar. Och det ansvaret är det inte många som vill ta på sig.
Då är det lättare att ställa sig bredvid och sedan bara klaga och klanka på de som inte hade vett nog att “tacka nej” när de blev tillfrågade att sitta med i styrelsen.
I kölvattnet på “politikerföraktet” ser vi att det blir allt svårare för partierna att få ihop listor inför valen. Likaså att det blir allt fler som hoppar av sina politiska förtroendeuppdrag.
Likaså att “politiker” allt oftare blir utsatta både för hot och hat, ja till och med mordhot. Som yttersta konsekvens av “politikerföraktet” har vi haft morden på statsminister Olof Palme och utrikesminister Anna Lindh.
Om man nu anser att det är ett yrke att vara politiker. Varför har vi dessa förenklade generaliseringar bara när det gäller politiker; “Såna är dom – politikerna”.
Varför har vi inte liknande förenklade generaliseringar av andra (yrkes)grupper:
“Såna är dom – prästerna”
“Såna är dom – lärarna”
“Såna är dom – Mercedesägarna”
“Såna är dom – cyklisterna”
“Såna är dom – pensionärerna”
“Såna är dom – ungdomarna”
Rolf Waltersson
Lästips:
Undersökning av förtroendevalda i kommuner och regioner – Statistikmyndigheten SCB
