Det finns en benägenhet att klistra etiketter på människor från andra länder. “Sådana är dom”
“Finnar slåss med kniv, skärtorsdagen är Finlands nationaldag”. “Skottar är snåla”. “N… (man ska ju inte säga n-ordet numera) har rytmen i blodet”. Och så vidare.
Idag skrattar vi förläget och slår ifrån oss sådana dumheter, generaliseringar och fördomar. Samtidigt fortsätter vi att klistra etiketter, men nu är det människor från till exempel Mellanöstern, Afrika, Baltikum, forna Jugoslavien som vi tillskriver fördomsfulla “egenskaper”.
Vi ser det ofta i till exempel kriminalfilmer. I “Beckfilmerna” kommer oftast skurkarna från de forna “öststaterna”, Baltikum, Ryssland, Polen eller forna Jugoslavien.
Det är nog så att det är vanligare med stöldligor från Baltikum är från Norge och Danmark. Men frågar vi vad det i så fall beror på? Om det kan bero på att människor i vissa länder lever under uslare och fattigare omständigheter?
Man kan aldrig försvara stölder och annan kriminalitet. Men man kan försöka hitta förklaringar.
Eller är det så enkelt att människor som är födda i baltiska länder är mer tjuvaktiga till sin “läggning”?
I Bondfilmer, i alla fall de tidigare, de nyare har jag inte sett, är den onde fienden som ska ta kontroll över världen oftast ryss eller kines. Ryss eller kines som till och med har ett “ondskefullt och lömskt” utseende.
Hasse och Tage har drivit med dessa fördomar i revyn Gula Hund från 1964. I scenen “Folkspillran”, ska zigenare/romer ska lära sig om den svenska kulturen. Vid läxförhöret där man ska beskriva hur göteborgaren är, blir det lite missuppfattning: “Ska det vara så förbannat svårt att skilja på negrer och göteborgare!”
Jag vet inte riktigt varför man så gärna vill sätta etiketter på människor på det här sättet. Är det för att framställa oss själva som helt igenom förträffliga, rättskaffens och felfria?
Den här viljan att framställa den egna nationen som bättre och överlägsen andra är inget unikt för Sverige. Sånt förekommer runtom i världen. Många japaner vill se sig som bättre människor än kineser.
För att inte tala om nazismen där den rena ariska “rasen” var/är överlägsen alla andra.
Viljan att sätta etiketter på människor förekommer även inom landet.
Göteborgaren är “go och gla och berättar vitsar om Kal och Ada”. Norrlänningen är fåordig och inåtvänd och den enda i Sverige som talar på inandning. Stockholmaren, nollåttan, är stöddig.
Smålänningen är, liksom skotten, snål.
Skåningen är inte som andra
“Skåningen är inte som andra. Framför allt är han vacker.
Han har inte Stockholmarens lömska blick, inte heller Göteborgarens hysteriska talesätt eller Smålänningens hasande gång. Inte Sörmlänningens låga fotvalv eller Medelpadingens kutryggiga dolskhet.
Nej, Skåningen är i sanning en prydnad för mänskligheten. Likt ett majestätiskt monument höjer han sig över slätten. Hans blick är ärlig och trofast, hans kinder glöder av hälsa och hans hållning är rakryggat reslig.
Ändå – allra vackrast är han inuti.
Där klappar ett ädelt hjärta och där har en obefläckad karaktär tagit sitt säte.
Lägg därtill en nästan överjordisk snabbhet i tanken; en klokhet och känslighet som saknar motstycke någonstans…”
—Fritiof Nilsson Piraten.
Om Smålänningen kan man läsa i Nordiska Familjebok 1917:
“Smålänningen är till sin natur vaken och intelligent, flitig och sträfsam, rask och hurtig, men likväl foglig till lynnet, händig och slug, hvilket allt medför åt honom den förmånen, att han äfven med små medel kan taga sig fram i livet”.
Det var inte bara i Nordisk Familjebok från 1917 man fick lära sig hur Smålänningen är till sin natur. Liknande beskrivning finns i Folkskolans läsebok från 1910 där man kan läsa “Sagan om Vår Herre och Småland”.
PS. Jag kan inte riktigt släppa det där Fritiof Nilsson piraten skriver om “Sörmlänningens låga fotvalv”. Visserligen sägs att plattfothet kan vara ärftligt. Men är det så påtagligt att det skiljer från det ena landskapet till det andra?
Rolf Waltersson
