Kjell Östbergs artikel har tidigare varit publicerad i nättidningen Internationalen.
Vad vill socialdemokraterna? Partiet har just presenterat sitt förslag till nytt partiprogram. Förslaget spretar åt olika håll. Säkert avspeglar det den ideologiska villrådighet som länge kännetecknat socialdemokratin, men kanske också programkommissionens sammansättning.
Den som läser inledningen blir inte sällan positivt överraskad. Här talas utan krusiduller om demokratisk socialism, antirasism och antikapitalism, ord som Vänsterpartiets ledning för sitt liv inte ville ha kvar i ingressen till sitt nya program i våras.
Ja, programmet sägs till och med utgå från en materialistisk historieuppfattning. Det beskriver hur arbetarrörelsen tillsammans med andra folkliga rörelser byggde det jämlika välfärdssamhället men också hur ökade kapitalinkomster och minskad omfördelning av skatte- transfererings- och välfärdssystemen de senaste årtiondena lett till fram till att Sverige idag är ett av de länder där klyftorna ökat mest.
Marknadskrafterna har vuxit sig för starka och samhället kan idag inte garantera grundläggande sociala rättigheter, likabehandling och jämlikhet, heter det.
Hårda ord om konsekvenserna av en politik i ett land där Socialdemokraterna styrt i 20 av de 30 senaste åren.
Bakom formuleringarna kan man kanske ana programkommissionens huvudsekreterare Hans Dahlgren. Dahlgren har de senaste 40 åren i huvudsak sysslat med utrikespolitik och är knappast känd för några tyngre ideologiska inspel. Men under sina politiskt formativa år var han Olof Palmes pressekreterare och allt-i-allo och väl skickad att vara en av dem som försöker återkalla bilden av en radikal reformism.
Det är också Niklas Karlsson, de skånska socialdemokraternas starka man. Han stod bakom den mest radikala av det tiotal “samhällsanalyser” som partiet presenterat som underlag för programarbetet. Istället för att lägga allt ansvar för privatiseringar, ökade klyftor och välfärdens urholkning på borgarna talar han klarspråk: ”Socialdemokraterna har inte förmått driva en tillräckligt kraftfull politik för att mota eller reglera marknadsinslagen i välfärden, bryta segregationen eller motverka de växande klyftorna” Därför har partiet blivit svagare som intresseparti, och partiet har haft svårt att finna en självklar roll i det politiska landskapet efter den nyliberala erans intåg.
Istället förespråkar han ”ökad rättvisa och respekt för dem som bär upp samhället”, alltså en tydligare klasspolitik.
Tillsammans lyckas Dahlgren och Karlsson formulera en utgångspunkt som säkert tillfredsställer de flesta i den sinande och åldrande medlemsskaran av traditionella socialdemokrater.
Men när anslaget skall översättas i praktisk politik blir det genast besvärligare. I 198 punkter kräver programmet stort och smått.
När Magdalena Andersson glatt kallar upplägget “Pang på rödbetan” vet alla vad hon framför allt syftar på: repressiv kriminalpolitik och strypt invandring. Och här är det en ny generation som anger tonen, Ardalan Shekarabi och Lawen Redar. Ingen av dem verkar ha några djupare insikter i sin rörelses historia. Shekarabi har föraktfullt avfärdat de vänsterkrafter som byggde 1970-talets välfärdssamhälle som statssocialister som krossade civilsamhället och han gick snabbt ut till stöd för socialdemokraternas hårda invandringspolitik
Lawen Redar ledde arbetsgruppen som gav ammunition till socialdemokraternas nya restriktiva migrationslinje. Sverige mår inte bra, menade hon och det är invandringens fel. Sverige hade gått från att vara ett av västvärldens mest homogena länder till det mest mångfaldspräglade. Det har skapat etniskt segregerade samhällen med parallella norm- och rättskipningssystem där innevånare ersätter de demokratiska samhällsmålen med kriminalitet, missbruk eller religiös radikalisering.
Medan det förra programmet talade om en generös flyktingpolitik och en socialdemokrati som vill ”verka för interkulturalitet, som är ett utbyte mellan människor med olika utgångspunkter och referensramar” handlar det nu om att invandringen ska strypas och invandrarna ska bli svenskar.
Sitt mest sorgliga uttryck får denna syn paradoxalt nog under rubriken Solidaritet
En social gemenskap och sammanhållning krävs för att ett samhälle ska fungera. Men det är inte arbetarrörelsens solidaritet underifrån man talar om, det är den nationellt exkluderande. Den samhälleliga gemenskapen stärks när människor delar ett gemensamt språk, grundläggande sociala konventioner och gemensamma rättigheter, heter det. Tillhörigheten till Sverige och det svenska medborgarskapet är kravet för att inkluderas i gemenskapen.
Som idéhistorikern Per Sundgren så klart uttryckt det: Den gemenskap det här talas om är den mellan svenskar, nationalism helt enkelt. Denna gemenskap är raka motsatsen till den solidaritet som varit grundläggande inom arbetarrörelsen, solidariteten inom klassen och inte minst solidariteten internationellt som omfattade alla förtryckta i alla länder och där nationsgränser sågs som något som självklart måste överskridas.
Den andra rödbetan är kriminalpolitiken. Avsnittet inleds med formuleringen ”Statens våldsmonopol upprätthålles”. Här drar politiken hårt på de förslag som framarbetats i den arbetsgrupp som letts av Teresa Carvalho och där också Shekarabi ingått. I praktiken vet vi vad den inneburit: att acceptera, och ibland bjuda över, varenda repressiv åtgärd som Tidöpartierna, anförda av Sverigedemokraterna, föreslagit.
Förutom migration och hårdare tag är det inte förvånande avsnittet om försvarspolitiken som fått omarbetas mest.
I det gamla programmet heter det att ”Svensk säkerhetspolitik har som syfte att bevara vårt lands fred och självständighet, att trygga stabiliteten i vårt närområde och att bidra till stärkt internationell säkerhet. Den militära alliansfriheten är ett viktigt säkerhetspolitiskt verktyg. Den ger oss handlingsfrihet att driva en självständig politik i krislägen och den ger oss starkare möjligheter att vara pådrivande i det globala nedrustningsarbetet. ”
I det nya är medlen för att uppnå fred helt annorlunda: Ett aktivt svenskt deltagande i NATO ökar säkerheten för både Sverige och Nato som helhet. Medlemskapet höjer tröskeln för kris eller konflikt i vårt omedelbara närområde.
I det gamla programmet talade man ännu om den fundamentala vikten av militär nedrustning och nämner särskilt vikten av att verka för en konvention som förbjuder kärnvapen
Militär nedrustning är inte längre någon fundamental uppgift och något aktivt motstånd mot kärnvapen är det inte tal om, det förbjuder NATO.
Kampen mot atombomben, som började med de socialdemokratiska kvinnorna på 50-talet, som renderade Alva Myrdal Nobels fredspris och som kulminerade när Hans Dahlgren var en av Olof Palmes mest förtrogna, får inte längre bedrivas.
Men de mest upprörande konsekvenserna hittar vi under rubriken Säkerhetspolitiska spänningar.
När det gäller det ryska anfallet på Ukraina tvekar programmet inte att ta tydlig ställning:
“Respekten för den regelbaserade världsordningen har successivt minskat. Folkrättens regler, FN-stadgans våldsförbud, den humanitära rätten och krigets lagar åsidosätts allt oftare. Rysslands folkrättsvidriga militära invasion av Ukraina innebar att den europeiska säkerhetsordningen sattes ur spel.”
När det gäller Israels upprepade krigsbrott i Gaza heter det i skamlöst fega ordalag: ”Krig och våld har skapat stort lidande och plågat människor också i många andra delar av världen, inte minst under lång tid i Mellanöstern och under kriget i Gaza.” Mer tillåter inte den nya svenska utrikespolitiken i skuggan av NATO.
Resten av de 198 punkterna spretar utan större styrsel åt alla håll, alltifrån allmän och lika rösträtt till främjandet av friluftsliv.
Att många av kraven går i rätt motsatt riktning mot den politik partiet fört när man haft makten ökar inte precis tilltron till beslutsamheten att genomföra dem.
För att öka jämlikheten föreslås ett skattesystem efter bärkraft – samtidigt som partiet avskaffat arvsskatten och accepterat Rot och Rut och borgarnas alla jobbskatteavdrag.
För att förbättra de anställdas situation krävs full sysselsättning och stark arbetsrättslig lagstiftning och trygga anställningar. Samtidigt har partiet envist hävdat att kampen mot arbetslöshet ska underordnas inflationsbekämpningen och nyligen sålt ut Las.
Under rubriken tillväxt och samhällsbygge krävs förbättrat underhåll av järnvägar och försvar för den kollektiva hyressättningsmodellen samtidigt som järnvägsunderhållet systematiskt i årtionden eftersatts också av socialdemokratiska regeringar och Löfven avgick hellre än att avstå från att införa fri hyressättning i nyproduktion.
När det gäller den offentliga sektorn kräver man ” Demokratisk kontroll istället för marknadsmisslyckanden”. När inte ens Liberalerna försvarar plundringen av skolväsendet törs man säga ”Ingen vinst på skolverksamheten”. I övrigt nöjer man sig med till intet förpliktande formuleringar som ”åtgärder mot kommersialisering och marknadsstyrning av vården” och ”oskälig prissättning förhindras”.
Nå, varthän leder nu det nya progammet socialdemokraterna?
Blir det en återgång till en klassisk reformism och en klarare klasspolitik?
Eller blir det en fortsatt anpassning högerut, med allt tydligare nationalistiska, repressiva och invandringskritiska inslag?
Eller blir det kanske en kombination? Magdalena Andersson som en svensk Sahra Wagenknecht? Hennes entusiastiska tal om att hon vill se svenska flaggor på alla torg och gränslösa entusiasm för höjda straff vore kanske ingen dum utgångspunkt. Och begrepp som HBTQ och Trans är redan omsorgsfullt utgallrade i det nya förslaget.
Nej, knappast. Nynationalismen, högervridningen och den snabba omsvängningen när det gäller NATO avspeglar nog ingen djupare ideologisk förskjutning. Det är bara uttrycket för ett hållningslöst parti som till varje pris velat undvika strid och istället valt att lägga sig så nära motståndaren som möjligt för att dölja avsaknaden av egna idéer.
Programkommissionens ordförande, hon heter Magdalena Andersson, bryr sig nog inte så mycket om vad som står i partiprogrammet, det har ju ändå aldrig fått styra partiledningens politik i särskilt stor utsträckning (kravet på republik har stått där i 113 år… ). För henne räcker det med punkt 33: “Ett starkt finanspolitiskt ramverk, för sunda och välskötta statsfinanser”. Det är nog för att se till att de flesta av de 198 kraven aldrig kommer att behöva genomföras.
När socialdemokratin förlorat sin roll som den som företräder arbetarklassens intressen och brutit med de politiska och programmatiska rötter som vuxit fram ur detta arv återstår bara ett maktparti utan ideologisk kompass. En tydligare illustration än det förslag till partiprogram som just presenterats är svårt att tänka sig.
Kjell Östberg
Läs också:
