Det har gått två månader sedan den ryske socialisten Aleksej Sachnin återvände till Ryssland, efter att ha levt sex år som politisk flykting i Sverige. Internationalens Per Leander träffade honom i staden Uljanovsk vid Volgas strand, för att höra vad som hänt sedan dess och hur det går för hans organisation Vänsterfronten.
INTERVJU (Text och foto: Per Leander. Artikeln tidigare (29/6) publicerad i tidningen Internationalen
Aleksej Sachnin är en av grundarna och ledarna för ryska Vänsterfronten. För sex år sedan tvingades han fly till Sverige när den ryska regimen slog till mot hans organisation och fängslade flera av hans kamrater och andra oppositionella aktivister som deltagit i den stora proteströrelsen mot Putin 2011-2012. Efter att fallet nu har preskriberats och de andra politiska fångarna släppts, beslutade Sachnin sig för att återvända till Ryssland i början av maj för att kolla läget i hemlandet. Hittills har han inte haft några problem med de ryska myndigheterna, berättar han för Internationalen.
– Jag var lite nervös när jag kom till gränskontrollen i Moskva. Då började händerna skaka när jag lämnade fram mina dokument till tulltjänstekvinnan. Men hon tittade bara lugnt i mitt pass, frågade varifrån jag kom. “Stockholm. Okej, välkommen.” Så det känns som att jag kan var lugn nu, säger Aleksej Sachnin. Men det blev i alla fall en liten konfrontation med polisen direkt efter.
– I ankomsthallen på flygplatsen var det 30-40 kamrater som väntade på mig. När jag kom ut började de ropa: “Heja Sachnin! Heja Sachnin!” Och några journalister som också var där började intervjua mig. Då kom polisen fram till oss, men inte för att ta mig, utan för att säga att vi inte fick stå där utan måste gå ut ur vänthallen, säger han och skrattar.
Hur upplever du stämningen i Ryssland idag?
– I viss mån känner jag mig som en utlänning i mitt eget land. På ett annat sätt så känns det som om jag aldrig har varit borta, säger Aleksej Sachnin, men menar att mycket har förändrats i Ryssland de senaste sex åren.
– Det finns enorma skillnader mellan Moskva och landet. Så har det visserligen alltid varit, Moskva och Ryssland är två olika länder, men klyftorna har aldrig varit så här stora. Alla som kan försöker flytta till Moskva eftersom livet är så dåligt i provinserna.
Det här är sjätte året i rad som medelinkomsten sjunker istället för att öka, förklarar han. Folk har fått det sämre och svårare, men framför allt är det en ny generation ungdomar som växer upp utan framtidstro och som är väldigt arga på systemet.
– Det rör sig om människor som känner sig överflödiga. Även de som vidareutbildar sig upplever att de inte har någon framtid. Bara 26 procent av de som tar en högskoleexamen hittar ett jobb som passar deras utbildning. Istället är det många av dessa ungdomar som sugs upp av den nya plattformsekonomin, det vill säga tvingas leverera mat eller köra ubertaxi under väldigt osäkra anställningsformer och med mycket låg lön, säger Aleksej Sachnin.
Till följd av detta har det vuxit fram en ny sorts nihilism bland Rysslands unga, som på många sätt liknar den nihilism som var stark i Tsarryssland under slutet av 1800-talet, då många ungdomar upplevde att de inte hade någon framtid. Precis som då har det också skett anarkistiskt inspirerade terrordåd, som när en ung självmordsbombare sprängde sig själv i entrén till säkerhetspolisen FSB:s högkvarter i Archangelsk i oktober förra året.
– Många av de här ungdomarna skapar en egen radikal och subversiv kultur runt dekadens, depression och missbruk. Så än så länge är det en självdestruktiv oppositionell rörelse, men i bästa fall kommer många av de här ungdomarna att politiseras och bli aktiva i protestdemonstrationerna, säger Aleksej Sachnin och fortsätter:
– Den traditionen av stora protestdemonstrationer som vi skapade 2011-2012 lever alltså vidare. Det är inte en lika stor rörelse som då, men den fortsätter. Det har både för- och nackdelar. Fördelen är att nu finns det en stor grupp missnöjda ungdomar som ingen, inte heller makten, kan ignorera. Men risken är att denna grupp ska isolera sig. Många unga vill ge upp och flytta till Europa. De flesta kan så klart inte det, men många vill. Det finns en uppfattning bland många av dem att ingenting bra kan hända i det här landet. Det är egentligen den liberala fördomen om att Rysslands befolkning är lat och dum, inte vill jobba, inte vill ha förändring, bara vill supa och låta oss styras av auktoritära ledare som Stalin eller Putin. Det är en liberal myt så klart, som i sin mest extrema form är rasistisk och förklaras med att ryssar har “dåliga” gener.
Ett annat nytt fenomen i Ryssland är framväxten av politiska bloggar och inte minst videobloggar – vloggar – på youtube. De populäraste vloggarna har i bland flera miljoner tittare och kan därmed jämföras med officiella mediekanaler.
– De har olika politiska budskap, men de senaste åren har vänstern vuxit snabbast, säger Aleksej Sachnin. Men han menar trots det att det finns problem med dessa nätforum.
– Det uppstod plötsligt massa små och stora marxistiska cirklar och vänstergrupper på nätet, men problemet är att många av dem försöker isolera sig och bygga en mur mellan dem själva och verkligheten. De vill inte delta i demonstrationer och strejker, utan sitter vid sina datorer och diskuterar sinsemellan. Det är en form av eskapism. Det finns också ett elitistiskt tänkande. Jag ser det som ett problem. De skapar bubblor med sina idéer. Det är en miljö som inte är kopplad direkt till massrörelsen. Min erfarenhet är att det är jätteviktigt att kombinera teori med praktik, med sociala och politiska kampanjer, säger Aleksej Sachnin.
Att dessa ungdomar som dras till marxistiska idéer ändå väljer att isolera sig på internet är en reaktion på att den ryska vänstern trots allt är svag, erkänner Aleksej Sachnin. Under proteströrelsen 2011-2013 framstod Vänsterfronten som den mest radikala organisationen, varför Putinregimen också valde att slå hårdast mot dem när rörelsen krossades 2013. Även om Vänsterfrontens ledare och aktivister nu har avtjänat sina fängelsestraff, så har organisationen inte återhämtat sig sedan 2013. Vänsterfrontens ledare Sergej Udaltsov, som satt 4,5 år i fängelse, är fortfarande förbjuden att delta vid demonstrationer. Därför har högerpopulisten Aleksej Navalnyj – som i västerländska medier beskrivs som den enda ryske demokratiske oppositionsledaren – ett oerhört försprång.
– Om inte vänstern bryter sig ut ur sin isolationistiska bubbla, så är risken att när Ryssland går in i en djupare politisk och ekonomisk kris – vilket det finns tecken på – så kommer Navalnyj och andra liberaler och högerfolk att dominera nästa massrörelse. Det vore jättefarligt och skulle polarisera konflikten mellan å ena sidan de konservativa i Kreml, och en alt-right koalition ledd av Navalnyj. Navalnyj är en typisk populist, som kan lova abstrakta saker som låter bra för folket, men kan komma att samarbeta med exakt den oligarki som står bakom Putinregimen. Navalnyjs medarbetare har öppet förklarat att deras strategi är att övertyga oligarkin att välja Navalnyj istället för Putin. Det ser vi som det största hotet, säger Aleksej Sachnin.
Vad är Vänsterfrontens strategi nu?
– Det är en bra fråga. Vi har ingen tydlig strategi, jag vill vara helt ärlig med det. Alla känner att vinden blåser i vänsterns segel, men ingen kan peka på en karta och säga exakt vad vi ska göra. Det är ett problem. Vår tidigare strategi, under proteströrelsen 2011-2012, var att kämpa tillsammans med liberaler och skapa en bred koalition för demokratisering. Nu har det blivit mycket svårare. Framför allt eftersom liberalerna nu domineras av Aleksej Navalnyj, och han vill inte samarbeta med oss. Han är jätteauktoritär och accepterar ingen diskussion, han vill bestämma allt själv. Det går inte att återskapa den breda demokratiska koalition vi hade. Ett annat problem är att den ekonomiska krisen har blivit ännu djupare nu i Ryssland än 2011-2012. Vi kräver sociala reformer och omfördelning från de rika till folket, medan liberalerna står för samma nyliberala privatiseringspolitik som Putin, säger Aleksej Sachnin och fortsätter:
– Vår parlamentariska strategi är att samarbeta med Kommunistpartiet, senast i presidentvalet 2018. Och nu inför de lokala valen i september har vi flera kandidater från Vänsterfronten som får ställa upp på Kommunistpartiets lista, bland annat i Moskva. Även jag fick ett erbjudande att kandidera i Moskva, men det var uppenbart att makten vill skapa en situation där olika representanter för oppositionen ska kämpa mot varandra för att splittra. Jag skulle ha ställt upp mot bland annat en kandidat från Navalnyjs block, så jag tackade nej. Inte av respekt för Navalnyj, utan för att jag inte vill vara med i maktens smutsiga spel. Men det känns som att makten är orolig inför de kommande valen, de kan förlora på flera platser.
Men även om man kan samarbeta med Kommunistpartiet i vissa frågor är Vänsterfrontens medlemmar mycket radikalare och menar att verklig förändring inte sker i parlamenten utan på gatorna.
– Vi försöker framför allt att jobba med sociala rörelser. De senaste åren har det blossat upp många lokala protester runtom i Ryssland, som i Archangelsk där en ekologisk kris med giftiga sopor ledde till att folk gick man ur huse. Eller som senast med protesterna mot bygget av en kyrka i en park i Jekaterinburg. Det rör sig om massiva folkmassor som kämpar jättehårt mot de lokala myndigheterna. Vi stödjer och är ofta med i de här protesterna, men de är fortfarande jätte lokala och det finns inga tecken på att det ska bli en stor nationell proteströrelse. Från Sverige upplevde jag, eller ville i alla fall tro, att det hade börjat en ny rörelse i Ryssland, precis som i Europa med till exempel gula västarna i Frankrike, men vi är inte där än. Vänstern är ganska splittrad i Ryssland. Den nya verkligheten är de kända vänsterbloggarna, som har hundratusentals anhängare, men som inte vill blanda sig i praktiska kampanjer. Det är ett problem.
Vad är orsaken till krisen i Ryssland?
– Det är ekonomisk stagnation, samtidigt som de rikare blir rikare och de fattigare blir fattigare. De rika äter nu bokstavligen de fattigas bröd. Så en stor del av folket, kanske majoriteten, får det fattigare på grund av inflationen. Alla känner att det är en återvändsgränd, säger Aleksej Sachnin och fortsätter:
– Västsanktionerna mot Ryssland är en del av orsakerna till den här krisen, men i grunden handlar det om att den nyliberala politiken är en återvändsgränd. En ekonomi som bara bygger på råvaruexport har nått sitt slut, den kan inte leda landet vidare. Istället för modernisering pågår en arkaisering. Det är inte bara de fattiga och arbetarklassen som drabbas. Som sagt är det bara 26 procent av högskolestudenterna som får ett jobb som passar deras utbildning. Folk känner sig deprimerade hela tiden, man lever ett meningslöst liv som går ut på att tjäna sin arbetsgivare, som en slav eller träl i gamla tider. Så det är en ekonomisk och social återvändsgränd. Någonting måste snart hända. Frågan är om det blir vi i vänstern som kan leda kampen för förändring, eller om det blir Navalnyj och hans högerpopulister.
Text och Foto:
Per Leander
