Chuck Berry är död. Naturligtvis kom inte hans död som en blixt från klar himmel, mannen var 90 år gammal. Men för den som har sitt hjärta i blues, rhytm´n blues eller rock har Chuck Berry varit central. Mycket har redan skrivits och vi ska inte upprepa allt här. Men Chuck Berry får en faktiskt att fundera på personlighetens roll i historien. Hur mycket kan enskilda personer betyda i det historiska förloppet. Glödlampan hade ju trots allt uppfunnits även utan Edison. Teknologin hade nått en nivå där uppfinningen var på G.
Vilken betydelse har personen Chuck Berry haft för att rockmusik låter som det låter?
John Lennons kommentar “Om man skulle försöka ge rock and roll ett annat namn skulle man kunna kalla det Chuck Berry” ger en fingervisning om vad Lennon och andra ansett om saken.
Naturligtvis skulle rock funnits utan Chuck Berry. Men skulle den varit exakt densamma?
Rocken föddes ur blues. Rocklåtar är ofta tolv takts blues i uppskruvat tempa och med hård rytm. Hård blues och snabb boogie woogie hade spelats av svarta långt innan Elvis klev in på Sun Records. Vid 50-talets mitt var USA fortfarande djupt segregerat och skivbolagen och radiostationerna antingen vita eller svarta. Den vita skivindustrin behövde vita musiker och sångare för att kunna lansera den hårda snabba formen av blues. Vita artister gjorde succé och pengar med låtar som svarta musiker skrivit och spelat in långt tidigare.
Chuck Berry var en av de svarta artisterna som nådde den vita tonårspubliken. Han skrev medvetet texter om collegeungdomars liv. Skola, längtan till rock and roll, kärlek och inte minst bilar.
Han berättade i en intervju att skivbolaget medvetet spelade in honom på högre varv så att han skulle få en ljusare, ungdomligare (han var född 1926) och kanske “vitare” röst.
Men vad var det med honom som fått John Lennon att fälla det ovan citerade omdömet om honom?
För det första hans sätt att spela gitarr. De låtar han skrev var till överväldigande del tolvtaktare i bluestraditionen. Upprockade och med ett speciellt swing. Det som utmärkte honom mest var alltså själva gitarrspelet. Hans riff är kombinationer spelade på flera strängar, en serie miniackord. Hans intron och solon är sådana att du omedelbart hör att det är Chuck Berry. Detta swing och detta sätt att spela har naturligtvis inspirerat och kopierats. Många behärskar det med ackuratess som Keith Richards i Rolling Stones. Men fortfarande går det att höra när det är Chuck Berry själv som spelar.
Många som kanske inte direkt försöker spela som Berry är omedvetet präglade av honom. På frågan om rocken skulle låtit likadant utan Chuck Berry får nog svaret bli: Vi skulle haft rock and roll men det skulle inte låtit på samma sätt. Så gigantiskt har hans inflytande varit.
En sida av Berrys konstnärskap som kommit i skymundan är hans texter. De är underfundiga, ordrika och avancerade. Även när han skriver om kärlek eller andra vanliga ämnen gör ha det ofta med humor och elegans. Som i “No particular way to Go” där ett krånglande säkerhetsbälte gör att bilturen med flickvännen inte får det slut som planerats.
Låtar som “Nadine” och “You can´t Catch me” är rena tungvrickande ordflöden med humor och symbolik. Och vem mer är Chuck Berry har skrivit en rocklåt om en vårdnadstvist? I “Memphis Tennessee” får berättaren ett telefonsamtal från sin sexåriga dotter, som en separation skiljt honom ifrån. Berry kunde skriva om svåra saker också.
I en intervju berättar Berry att han faktiskt innan han tog upp musiken skrev dikter och såg poesi som sitt uttryckssätt.
Chuck Berry föddes 1926. Hans barndom och ungdom präglades av segregationen och rasförtrycket. Han var faktiskt runt 40 år gammal när den rassegregation som ända in på mitten av 60-talet tillämpats i flera sydstater förbjöds. Han har berättad om hur han trots att han turnerade och spelade för vit publik alltid måste vara på sin vakt. Bakom de ofta optimistiska och humoristiska texterna fanns en människa som sett de mörka sidorna.
Peter Widén