Band: Tom Lindh
Skiva: Don’t quit
Utgivningsår: 2019
Genre: Postpunk
Skivbolag: Serum Musik
Jag tror att det äldre gardet av punkare har tagit till sig postpunken på ett sätt som kanske inte de i min generation har gjort. Sen finns det såklart undantag som bekräftar regeln. Men för oss som inte växte upp med Ritz i Stockholm kan genren ibland vara knepig. Dessutom är den inte alltid konsekvent. Många av de band som tillhör postpunken låter väldigt olika.
Tom Lindh då? Det hörs att han hämtat influenser från 70-talets garagerock som MC5 och The Stooges. Den något stökiga musiken ligger lite som en bakgrund medan sången framträder desto mer. Det är just sången jag inte riktigt klarar av. Jag tror att den kan vara en vattendelare, och i grunden tror jag att det är precis såhär Tom vill låta.
Orden stöts fram med en stark ångestbild från en som inte riktigt vet om han ska våga ta i på riktigt eller bara nynna lite. Det gör att i alla fall jag har svårt att hänga med i texterna och det är synd eftersom det verkar finnas mycket substans i dem.
Hur som helst uppmanar jag alla som gillar postpunk att faktiskt lyssna för det finns faktiskt ganska stor chans att ni kan gilla det även om jag själv inte skriker av glädje. Skivans 14 låtar spelas igenom på 43 minuter.
Mikael Ström
