På förra plattan sjöng Stefan Sundström om domedagen, nu är han tillbaka som frälsare, i alla fall för mig, för med den här skivan tycker jag att han har hittat tillbaka till gammal god form. Albumen som kom efter de två makalöst bra skivorna Hjärtats Melodi (2004) och Fabler från Bälingebro (2006) har inte drabbat mig riktigt lika hårt. Sen går det givetvis att plocka ut en hel del hitlåtar så som Alla ska i jorden, Kamerasmashing time, Vår i Dalarna, Malena och så vidare. Det nya albumet Östan Västan om Stress och Press bjuder däremot på hitlåtar rakt igenom och det känns som Stefans inre punkare har fått lite mer utrymme nu.
Min premiärlyssning av skivan kom mitt i natten bara någon timme efter att det hade släppts. Jag vaknade upp och drog igång Spotify och låg sedan i någon sorts lycklig dvala, det här albumet krävde inget tålamod, ingen låt behövde flera chanser för att fastna. Sundström hade ställt det berömda skåpet på en jävligt stabil plats redan från början. Dessutom fortsätter låtarna att växa varje gång man lyssnar.
Östan Västan om Stress och Press är nog det rockigaste albumet sedan Fisk i en skål (2000). Jag har faktiskt saknat den där rocknerven och upptempot vilket dessutom lyfter de lugnare låtarna. Skivan innehåller 12 låtar och det är som sagt hög klass rakt igenom men allra bäst är “Den svarta pedagogiken”, vilken text och vilken låtuppbyggnad. Det finns inte mycket som slår en historielektion signerad Sundström. Då tänker jag tänker framför allt på den oslagbara låten 1900. Hoppas bara att Den svarta pedagogiken inte glöms bort bara för att den ligger som näst sista spår på skivan.
Det här albumet är en musikalisk motsats till Domedagspredikan då det svänger riktigt bra samtidigt som det finns en del vemod också. Det är just den balansen av visa, rock, glädje och dysterhet som har fått Stefan Sundström att bli en av få artister jag verkligen ser som en idol. Framöver kommer jag alltid att nämna Östan Västan om Stress och Press i samma mening som Hjärtats Melodi och Fabler Från Bälingebro. När året ska summeras om sisådär sju månader finns det en stor chans att jag kommer att utnämna det här albumet som årets bästa.
