Band: Fatboy
Skiva: Diggin’ the scene
Genre: Rock’n’roll
Utgivningsår: 2019
Jag har sett fram emot det här albumet ända sedan de släppte första singeln i somras. Och åter har Fatboy skapat en riktigt stark fullängdare. Deras bästa egenskap är hur de blandar ballader med ösig rock’n’roll. För mig är det faktiskt de lugna låtarna som gör störst avtryck. Även om balladerna på den här skivan inte riktigt når samma höga nivå som till exempel ”Last Train Home” ligger ändå ”Aila” och ”Siren Call” väldigt nära.
De som istället föredrar när Fatboy doftar brylcreem behöver inte vara oroliga. Titellåten ”Diggin the scene” är klockren och ”Mercy Mercy” är en av skivans bästa låtar. Det är bara att sätta på sig dansskorna och bjuda upp.
Thomas Pareigis sång förtjänar ett eget kapitel, det är svårt att inte drunkna i den. Hans kompetens är enorm och en stor del av bandets ID oavsett vilken genre de tar sig an. Det gör att Fatboy utan problem kan växla mellan rockabilly, country och 60-talspop blandat med mer moderna tongångar och ändå behålla den röda tråden.
Det känns kanske uttjatat att nämna Roy Orbison och Chris Isaak i samma mening som Fatboy men det är inte för intet som det görs. Däremot tycker jag att parallellerna till Weeping Willows är lika stora. Jag skulle vilja benämna de båda som två fantastiska mollband som skapar mäktig musik.
