Shane MacGowan är inte bara en fantastisk musiker och poet, hans livsöde är så fascinerande vilket gör den här dokumentären otroligt fängslande. Här får vi följa hans liv, från en fattig uppväxt i det omoderna Tipperary när 50-tal blir 60-tal till den stora födelsedagsfesten som arrangerades vid hans 60-års dag 2018.
Det har skrivits spaltmeter om Shane MacGowans missbruk vilket har varit en stor del av hans liv och det började tidigt. Redan som litet barn blev han introducerad till Guinness och senare även whiskey. MacGowan berättar själv med en hel del galghumor om sin barndom där alkohol och cigaretter blandas med religiösa fastrar, och det var dessa släktingar som gjorde att han nu kan se tillbaka på sina första år med värme.
Vid 6-års ålder flyttade familjen till London, ingen av dem trivdes men det fanns inga jobb på Irland. MacGowan själv brukade gråta sig till sömns och alla tankar var fokuserade på hemlandet. Dessutom var möjligheterna för de irländska migranterna få, det gick helt enkelt inte ens att bli medelklass oavsett om man hade ett bra jobb eller inte. Överallt i London fanns skyltar med texten: No blacks, no dogs, no irish.
Shane MacGowan fick en hatkärlek för England. Han saknade så klart Irland men under tonåren hittade han drogerna, alkoholen, festerna, konserterna och tjejerna. Något som inte fanns i samma utsträckning på Irland. Men det blev för mycket, MacGowan skrevs in på psyket. Lagom till hans utskrivning hade punken och framför allt Sex Pistols slagit igenom. Där hittade han ett sammanhang, men när punken gick över till New romantic tröttnade MacGowan.
Det var då, runt 1982 som han, Spider Stacy och Jem Finer bildade The Pogues. Tanken var att göra den irländska musiken hipp igen. Att ge det traditionella en spark i baken för att visa världen vilken kulturell rikedom den lilla nationen Irland sitter på. Bandet blev snabbt populärt och MacGowan blev en röst för den irländska communityn i London.
Ju större The Pogues blev desto sämre mådde MacGowan och i samband med den klassiska jullåten Fairytale of New York 1988 ville han lämna bandet men kände att han inte kunde, han kände ett ansvar till de andra i bandet. MacGowan gick in i psykoser, ofta orsakat av droger, och när bandet till slut valde att kicka honom kände han bara en lättnad.
Det dröjde några år innan han bildade ett nytt band, Shane MacGowan & The Popes. Något jag gärna hade velat höra mer om. Men istället avslutas dokumentären med den stora födelsedagsfesten i samband med MacGowans 60-års dag. Här får vi se filmens vackraste moment när Nick Cave och MacGowan sjunger duett. Den kärleksfulla blick som Cave ger MacGowan har etsat sig fast förevigt.
Det här är en av de bästa musikdokumentärer jag har sett, visst kan den vara lite spretig då MacGowans liv skildras med både riktiga bilder, tecknade och animerade bilder och av skådespelare. Men det är inget som stör helheten. Några av de bästa momenten i filmen är när MacGowan samtalar med den f.d Sinn Fein-ledaren Gerry Adams om Irland. Då kommer verkligen hans poetiska ådra fram.
Som sagt, mycket handlar om alkoholen och drogerna men utöver MacGowans liv får tittaren även en inblick i 1900-talets Irland där konflikten med England har en stor plats. Det är intressant ur ett historiskt perspektiv men även relevant då många av MacGowans texter handlar om den irländska historien och kulturen.
Det här är en drygt två timmar lång dokumentär som är både fängslande och fascinerande, regisserad av Julien Temple och producerad av bland annat Johnny Depp och MacGowans fru Victoria Mary Clarke.
