“Blir det ett tredje världskrig?” Många vuxna, inte minst lärare på högstadier och gymnasier, får nu från undrande och oroliga ungdomar denna fråga.
Bakgrunden till ungdomarnas oro är statsledningarnas våldsbejakande retorik och krigiska praktik.
Det svenska folket matas idag med en propaganda på temat “om kriget kommer”. Det handlar om skyddsrum och förberedelser inför hotande kriser och krig. Den enskilde medborgaren ställs inför frågan: “hur väl rustad och förbered är du?”
Budskapet är inte längre, som på Olof Palmes tid, formulerat som: Låt oss tillsammans och genom folkets organisationer eliminera risken för krig!
Nu lyder budskapet: Se till att du och din familj är förberedd, så gott det går, när kriget kommer!
Samtidigt med kampanjen för att vänja människor till tanken att ett krig kan stå för dörren och att allt avgörande beslutsfattande sköts uppifrån, pågår en massiv propaganda för upprustning av den svenska krigsmaskinen. Parallellt med en propaganda för denna militära maskins inlemmande i den av USA, Storbritannien och Frankrike dominerande västliga militäralliansen NATO.
Vid sidan av samarbetet med NATO har Sverige på senare tid dessutom anslutit sig till:
- Den av Storbritannien initierade militära samarbetsstyrkan Joint Expeditionary Force (JEF).
- Det militära samarbetet inom EU, Permanent Structured Cooperation (PRESCO).
- Det av den franska regeringen initierade offensiva militära samarbetet European Intervention Initiative (E12).
- Den NATO-anknutna, av Lettland initierade, underrättelse- och propagandainstitutionen Stratcom.
Bakom de kraftiga militära rustningarna och uppgivandet av varje uns av politik för alliansfrihet och neutralitet står ett i stort sett enigt politiskt etablissemang. Endast Vänsterpartiet har då och då gett uttryck för invändningar.
De borgerliga partierna konstaterar att politiken för alliansfrihet inte längre, om den någon gång existerat, tillhör sinnevärlden. Och de argumenterar utifrån det för att Sverige även formellt och fullt ut ska ansluta sig till NATO.
Dagens socialdemokrater, anförda av krigsministern Peter Hultqvist, väljer att förneka verkligheten. Den låtsas-socialdemokratiska ledningen och regeringen påstår mot bättre vetande att “alliansfriheten består”. Anledningen till detta verklighetsfrämmande påstående är att socialdemokratiska partimedlemmar och väljare ryggar tillbaka inför det totala raserandet av en politik med djupa djupa historiska rötter inom den svenska arbetarrörelsen – en politik som i hög grad också förknippas med Olof Palme.
Vi kan alltså konstatera att Hultqvist och den låtsas-socialdemokratiska regeringen spelar falskt. Och att falskspelet har sin grund i rädsla för den egna rörelsens anti-militaristiska ursprung, historia och i en inte helt utrotad folklig tradition av fredskamp.
Regeringen, borgerligheten, militären och kapitalägarklassen och har valt att sluta upp bakom de kapitalistiska stormakterna USA, Storbritannien och Frankrike. Som Sveriges och den västliga alliansens motståndare anges i främsta rummet de kapitalistiska konkurrenterna Ryssland och Kina.
I samband med den militaristiska propagandaföreställningen Folk och Försvar såg sig SÄPO-chefen Klas Friberg sig föranlåten att tillägga Iran till listan av lömska makter som utgör ett påtagligt hot mot Sverige. Enligt Friberg verkar nu Ryssland, Kina och Iran för att på olika sätt infiltrera medier för att påverka opinionen i Sverige. Förmodligen är den artikel som du just nu läser i Klas Fribergs föreställningsvärld ett möjligt exempel på främmande makters propagandakrig.
Inte minst Peter Hultqvist och militärledning har ofta sjungit i samma tonart som SÄPO-chefen. All kritik mot deras uppslutning bakom USA och Nato har framställts som misstänkt Putin-dirigerad propaganda. Denna taktik, som i grunden är ett försök att skrämma till tystnad, kommer dock aldrig vad eFOLKET beträffar att röna framgång.
“Vi” och “dom”
Kritik mot militarismen och den våldsbejakande propagandan förekommer. Men kritiken är ofta ofullgången, försiktig, ogenomtänkt och räddhågsen. Vänsterpartiet har stannat vid en kritik av inordningen i Nato-strukturen och vid nivån på rustningsutgifterna. Partiet lägger sig gärna någon miljard under S.
Som svar på kritik från anti-militarstiskt/pacifistiskt håll – inom och utom det egna partier – hävdar V-ledningen att “vi behöver ett militärt försvar”. Frågan är vad vi i detta sammanhang bör mena med “vi”. Borgarna och låtsassocialdemokraterna menar den svenska staten och numera, EU och NATO-alliansens medlemsstater. V-ledningen menar nog “Sverige”. Men inom arbetarrörelsen historiskt, liksom inom den moderna genuint röd-gröna rörelsen, står ordet vi för alla arbetare och “vanligt folk” världen över. För arbetarrörelsen och den röd-gröna rörelsen är “dom” de rika makthavarna, storbolagens direktör och ledningarna inom det globala militär-industriella komplexet. I den antimilitaristiska fredskampen handlar det inte om nationalitet eller etnicitet. Denna kamp är och måste vara internationell och internationalistisk rakt igenom. Och i grunden handlar det om klasskamp. En klasskamp för i djupaste mening hela mänsklighetens väl!
Det finns också kritiker som pekar på att Sverige idag sluter upp bakom den USA-ledda alliansens rustningar, krigshandlingar och inringning av Ryssland och att Sverige istället borde återgå till strikt alliansfrihet och ett starkt eget militärt neutralitetsförsvar.
Denna ståndpunkt påminner om den officiella socialdemokratiska hållningen under perioden från Andra Världskriget till slutet av 80-talet. Till det starka militära försvaret fogades åsikten att en “egen svensk försvarsindustri” måste till för att stärka oberoendet av stormakterna och därmed ge neutralitetspolitiken en solid materiell grund. Nästa steg i resonemanget blev att den svenska vapenindustrin måste exportera en stor del av det som producerades. Detta för att “få ekonomi i tillverkningen”. Riktlinjerna för begränsning av länder till vilka export skulle kunna komma ifråga (länder som inte befann sig i krig, riskerade att hamna i krig eller begick brott mot mänskliga rättigheter) visades sig snart inte vara värda papperet den var präntade på. I slutänden skulle en “totalbedömning” göras, vilket medförde att länder som USA alltid var möjliga att exportera till. Detta på grund av maktrealiteter och i till exempel USA:s fall även den svenska importen av komponenter till vapenindustrin. Inte minst handlade det om JAS. Och idag inköpen av Patriot-missiler.
Dessutom: I dag existerar i vårt land ingen “svensk vapenindustri”. Den är uppköpt och infiltrerat av i första hand US-amerikanskt och brittiskt kapital (som till exempel i fallen Bofors och Hägglunds).
Att nu, i kampen mot militarismen och NATO-uppslutningen, framföra tanken på en starkt rustad svensk militär i kombination med en strikt neutralitetslinje är att hänge sig åt verklighetsfrämmande drömmar. Den svenska militären och vapenindustrin är med tusen trådar sammantvinnade med det västliga militärindustriella komplexet.
En realistisk kamp mot militarismen måste ha en internationalistisk utgångspunkt. Baserad på breda och målmedvetna folkliga rörelser måste den antimilitaristiska kampen och kampen för fred inriktas på upplösning av de militära apparaterna och nedläggning av all militär vapenproduktion. Detta uttrycker en verklighetsförankrad syn på förutsättningarna för framgång. En pacifistisk folklig rörelse, byggd på internationell solidaritet måste till. Och den måste byggas underifrån.
Realismen har sin grund även i att en pacifistisk kamp för pacifistiska mål uttrycker vad alla friska, mogna människor innerst uppfattar som rätt och riktigt. För att få till stånd en sådan internationell folklig rörelse krävs inte att människor övertalas om att krig är dåligt och fred är bra. Inte heller att dagens makthavare och deras psykopatiska militarism utgör en stor fara. Nej, det som krävs är:
För det första: Seriösa initiativ på nationell nivå, med innebörden att krav formuleras på upplösning av det “egna landets” militärapparat.
För det andra: Seriösa initiativ till en organisering av rörelsen på internationell nivå.
Initiativ och organisering på nationell nivå kommer att stimulera till initiativ och organisering i andra länder.
Rörelsens internationella spridning kommer att återverka på den nationella nivån, där kampen får ytterligare stimulans genom medvetenheten om det internationella genomslaget för rörelsen. En dynamisk växelverkan mellan framgångar i olika enskilda länder kommer att accelerera den pacifistiska rörelsens utveckling. Solidariteten kommer att ständigt stärkas och utvidgas.
Det absolut fundamentala är att den pacifistiska rörelsen i varje land riktar huvudstöten mot den egna militarismen. På så sätt stärks tilliten internationellt.
När ungdomar frågar oss “blir det ett tredje världskrig?” så kan vi svara att något så omänskligt kan förhindras – om människor går samman och kämpar för att förhindra det!
Alltså: I Sverige måste arbetarrörelsen och vänstern göra upp med alla skygglappar och orealistiska drömmar, liksom med alla fega halvmesyrer, såsom eller förslag om lite lägre rustningsutgifter. Appeller måste nu riktas till folken i USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och alla andra länder. Appeller, om gemensam kamp för en anständig värld. I Sverige måste vi nu samla en rörelse kring kraven:
Stoppa all vapenexport!
Lägg ner vapenindustrin!
Stoppa all vapenimport!
Upplös militärapparaten!
EN ANSTÄNDIG VÄRLD ÄR MÖJLIG!
Ledarredaktionen
eFOLKET
