Jag har tidigare skrivit och visat olika skivomslag, ett ämne som verkligen fascinerar mig. Skivomslag kan vara som en hel berättelse och ofta kan man få ett hum om vad det är för sorts musik bara genom att titta på det. Här har jag plockat fram fyra svenska punkskivor ur samlingen för att titta lite närmare på.
När punken kom i slutet av 70-talet räknades nästan allt som hade något punkigt i sig som punk. Idag, snart 50 år senare, har punken delats upp i mänger av underkategorier, något som ibland verkar vara jobbigt för de som var med på den tiden då man bara sa punk. För min del är det inget som stör, snarare tvärtom så länge de olika grenarna inte trycker in sig i sina egna hörnor. Jag älskar till exempel spelningar eller samlingsskivor där man kan få alla sorters punk.
Skivomslagen då? Jo ofta går det att se vilken punk man kan förvänta sig bara genom att se hur omslagen är designade. Vissa band har dessutom väldigt inpräntade logotyper, som det brittiska bandet Discharge, där många andra band senare har använt sig av deras typsnitt och utformande men med sitt eget bandnamn, då förstår man direkt vilken sorts punk man får bara genom att lägga märke till det.
Asta Kask – Med is i magen (12″, 1985)
Det här är kanske det svåraste omslaget av de fyra skivor jag plockat fram. Det finns egentligen ingen direkt design som pekar åt något håll men bandfotot skvallrar dock om en hel del. Att det är 80-tal med de stora frisyrerna går inte att ta miste på, det skriker ju dessutom punk om de här grabbarna, så den tidens proggiga punk eller new wave kan vi glömma direkt. Asta Kask är för mig ren punk, sen att de under sin tidiga period av vissa ansågs vara råpunk för att i senare skeden tryckas in i trallpunken kan jag förstå. Men för mig är det bara ren och skär punk och även om jag ofta placerar in band i underkategorier går det inte att bortse från att det finns bara punk utan några prefix. Jag har avgudat det här omslaget lika mycket som bandet i sig sedan jag såg det första gången tidigt 90-tal, de har satt standarden för mig om vad punk är.
MOB 47 – Tills du dör (LP, 2024)
Den här estetiken är så förknippad med råpunk och kängpunk. Ser man en skiva med ett omslag som detta vet man att musiken kommer vara snabb och aggressiv. För mig är MOB 47 det allra bästa bandet i den här fållan av punk, de är kungarna av mangel. Ja man blir helt enkelt manglad av den brutala musiken. Varför vill man bli det kanske någon frågar? För mig är det nästan först och främst på grund av att adrenalinet flödar i symbios med de vassa gitarrerna och piskande trummorna. Men omslaget då, ja det svartvita med gammal kopiatorkvalitet… det var ju så många band ordnade sina omslag förr i tiden, idag går det enkelt att i ett fotoredigeringsprogram ställa in det så och jag får aldrig nog av det. Råpunkestetik är grymt vacker. Precis som det här omslaget vittnar många andra råpunkomslag om tragik med krig, våld, religion, kärnvapen och så vidare, något som även återkommer i låttexterna. Och då handlar det verkligen inte om något glorifierande av dessa ämnen skall sägas utan helt tvärtom.
Kardinal Synd – Andrahandssorteringen (LP, 2019)
Har trallpunken punkens fulaste omslag? Nu tycker jag förvisso om just det här omslaget men det finns ett gäng riktigt fula omslag framför allt om man går tillbaka till 90-talet. Total Egons ”Samling i det gröna” är en helt fantastisk skiva men omslaget går knappt att titta på. Den här skivan, Andrahandssorteringen med Umeåbandet Kardinal Synd finns det säkert folk som ser på med avsmak, meningsmotståndare gör det så klart men jag kan tänka mig att även meningsfränder till bandets åsikter har en del att säga, det här är väl inte punkestetik, massa färger och skit. Men det är väl lite av trallpunkens grej, omslagen kan vara lika lekfulla som musiken. Sen om Kardinal Synd är ren trallpunk eller ej kan vi diskutera en annan gång. Jag fattar i alla fall genom omslaget att det här är melodiös punk på svenska med texter som betyder något vettigt.
Venerea – Shake Your Swollen Booty (LP, 2020)
1994 och 1995 släppte Falkenbergsbandet Venerea minialbumen Shake Your Booty och Swollen. Senare har de båda skivorna återsläppts på samlingsskivor, just den här är från 2020. Det här är melodiös hardcore, eller skatepunk. Och skatepunken på 90-talet har ganska många beröringspunkter med den svenska trallpunken, men kanske än mer färger, grimaser och tokigheter både visuellt och i texter. Man kan se det på gamla bandfoton, på till exempel Millencolin men framför allt i Venereas video till låten Shake Your Booty. Det är liksom inte grabbar med punkfrisyrer och skinnjackor så som Asta Kask. I skatepunken har det varit för stora kläder i diverse grälla färger som dominerat. För precis som med skivomslagen kan man väl säga att det finns olika sorters ”punkmoden” lite beroende på vilken punk man tillhör.
Till sist, för att svara på rubriken punk som punk? Där svarar jag både ja och nej. För mig är alla dessa fyra band lika mycket punk även om de skiljer sig musikaliskt och visuellt. Den som tycker något annat har så klart all rätt att tycka det. Min åsikt är att punken är indivudell, det finns så många olika anledningar till varför man hamnar i den här scenen. Musiken, stilen, värderingar, polare och så vidare. Kanske ibland av mer destruktiva anledningar men jag vågar nog påstå att punken ändå har räddat många vilsna själar därute.
