Ingmar Karlsson är pensionerad diplomat och har via stationeringar på svenska ambassader upplevt mycket av vår värld. En global förståelse har också utgjort ett basfundament för hans böcker, som exempelvis De små folkens historia (2020) och Den nya världsordningen (2022). Med Folket som inte fick finnas – Palestiniernas historia försöker han ta ett mer allomfattande grepp runt en av vår tids allra värsta orättvisor.
Folket som inte fick finnas
Palestiniernas historia
Ingmar Karlsson
Historiska Media, 2023
Boken recenseras här av Anders Karlsson:
Över 100 år av kamp och lidande
”Nu våldtas mitt folk igen oss dränka i blod vill de”. Jag skriver ner detta citat samtidigt som Israels brutala övergrepp mot Gaza gått in på sin fjärde månad, och de citerade orden som upptar mitt sinne är inledningen av Victor Jaras sång Folkets vind. Inte minst i de svåraste av stunder är det också väsentligt att nutida händelser inramas av ett mer långtgående kronologiskt perspektiv, vilket Ingmar Karlsson försöker ge oss i sin bok om palestiniernas historia.
Karlssons bok kan sägas täcka två tidsmässiga epoker; dels från slutet av 1800-talet, då vi såväl kan se hur folkets självständighetssträvande i Palestina tar sin början som sionismens födelse, och dels den period av nu drygt 75 år som tog sin början med staten Israels bildande 1948 samt Nakba (den då omfattande fördrivningen av palestinier).
I första delen lyckas Karlsson att på ett initierat sätt beskriva utvecklingen. Han kunde dock ägnat mer utrymme åt att resonera kring orsaken till det judiska folkets nästan fullständiga diaspora, hur man efter de misslyckade upproren i Palestina mot det romerska styret 66-70 e Kr. och 132-135 e Kr. spreds över världen.
Karlsson blottlägger sionismen som en primärt kolonial rörelse – med devisen Ett land utan folk till ett folk utan land – understödd av den brittiska och franska imperialismen. Antalet judar i Palestina uppgick också 1917, när trots allt invandringen tagit sin början, endast till en bra bit under 10 procent.
Sionismens främsta företrädare, som Israels första premiärminister David Ben Gurion, stack inte heller under stol med dess projekts objektiva realiteter:
Om jag var en arabisk ledare skulle jag inte göra upp med Israel. Det är naturligt. Vi har tagit deras land. Visst, Gud lovade det till oss men varför skulle de bry sig om det? Vår Gud är inte deras. Vi kommer från Israel, det är sant, men det var för 2 000 år sedan och vad betyder det för dem? Det har funnits antisemitism, nazisterna, Hitler, Auschwitz men var det deras fel? De ser bara en sak: Vi har kommit hit och stulit deras land. Varför skulle de acceptera det?”.
Var det då inga av de invandrade judarna som istället för bildandet av en egen stat hade perspektivet av att skapa ett styre tillsammans med palestinierna?
Jo, där fanns Brit Shalom (Alliansen för fred), grundad 1925 i Jerusalem med filosofen Martin Buber som en förgrundsfigur. Brit Shalom pläderade för en binationell stat där de båda folken skulle ha samma rättigheter och representation oavsett sin storlek. Det verkar dock inte som att denna organisation lyckades vinna något större gehör.
Vid Första världskrigets utbrott lydde den största delen av arabvärlden under osmanskt (turkiskt) herravälde. Folken här lovades emellertid av Frankrike och England självständighet efter kriget om de förenade sig i kampen mot Tyskland, ett löfte som skändligen bröts. I fallet Palestina kom också den judiska invandringen att accelerera efter kriget.
Till dess mer praktiska konsekvens hörde att många palestinier förlorade sin utkomst som arrendatorer när judar köpte upp jord från rika arabiska ägare, bosatta utanför Palestina: “1931 beräknas 30 000 palestinska bondefamiljer förlorat den mark de tidigare odlat och måste nu söka sin utkomst i städerna”. Det var en faktisk realitet som ytterligare förbittrade relationen mellan judar och palestinier.
Bokens andra del känns inte alls lika inspirerande och intressant. Det blir mest ett ändlöst tröskande av nya organisationsbildningar, utspel, väpnade stridigheter och förhandlingar. Rent analytiskt höjer den sig inte kvalitativt över ordinär nyhetsjournalistik. Ett plus är dock att palestinierna nu träder fram som ett handlande subjekt, och inte enbart som ett utsatt objekt.
Slutligen dröjer sig en tanke kvar när jag slår igen bokens pärmar; vikten av att kalla palestinier för just palestinier och inte araber, för även om de har samma språk och religioner som exempelvis libaneser, syrier, irakier eller libyer har palestinierna sin egen specifika historia och sitt nationella medvetande. Och visst kallar vi chilenare för just främst chilenare och inte latinamerikaner, trots regionens stora likhet i form av just språk och religion där endast Brasilien med sin portugisiska väsentligt bryter mot mönstret. Ett vanligt argument från Israels sida är dessutom att palestinier – som araber – redan har tillgång till så många länder, medan judar bara har Israel.
Anders Karlsson
Recensionen har också varit publicerad i tidningen Internationalen.
