Artikeln har tidigare (23/8) också varit publicerad i tidningen Internationalen.
- Eliten – måttstocken som inte låter sig mätas.
- Den bärande ideologin är alltid outtalad.
- Krossa den meritokratiska fantasin.
Under det sena 1800-talet, när rasideologi började användas för att framställa både kolonialism och ett iskallt klassamhälle som något alldeles naturligt, så var det paradoxalt aldrig de “rasrena” härskarna som fick sina kranium uppmätta och sina kvarlevor katalogiserade i fallande ordning. Det var alltid “de andra” som undersöktes, de som ansågs avvika från idealet; de etniska minoriteterna, de undertryckta, de fattiga. Rika elitgrupper var ju per definition mer genetiskt högstående och mindre “utblandade”. Deras huvudform förmodades helt enkelt sammanfalla med de ideal man ansåg överlägsna i och med att de var den härskande eliten. Fysisk överlägsenhet var alltså något man tillskrevs helt och hållet baserat på social ställning.
Idag har förvisso rasideologi blivit allt populärare bland reaktionära strömningar, men det är inte längre någon härskande tankeströmning i samhället. Det nyliberala samhället legitimerar istället sina hierarkier och klyftor utifrån meritokratiska förklaringsmodeller. Den som har tagit sig till toppen anses helt enkelt ha arbetat hårdare, ha en begåvning utöver det normala, eller vara överlägsen i att tänka positiva tankar. Detta gäller inte bara alla de som tagit sig ur fattigdom och armbågat sig upp till den absoluta toppen, nej även Ivanka Trump kan utan att dra på munnen ge ut handböcker i hur du skall göra för att nå framgång i livet. Som rik antas hon helt enkelt veta något om den saken.
Idag, liksom för hundra år sedan, är det en bärande del av den rådande ordningens ideologi att alla framgångar och alla privilegier förklaras som en belöning till en överlägsen individ. Klassbakgrund, sociala strukturer, företagsledare som fötts in i sin position, allt sådant kan på sin höjd fungera som bakgrundsfärg i hyllningen till den lyckade individen. Det är därför reaktionerna blev så oerhört starka från högern när statsminister Stefan Löfven gjorde ett utspel om det dokumenterat frekventa droganvändandet bland överklassens unga och ställde just de kapitalstarkas drogkonsumtion i relation till den gängkriminalitet som annars bara målas upp som ett betongförortsproblem. Inte för att socialdemokraterna, liksom i princip hela det mainstreampolitiska etablissemanget, behandlar narkotika som en moralfråga istället för ett strukturellt socialpolitiskt samhällsproblem, utan för att Löfven överhuvudtaget pekade finger mot överklassen. För droger är i vårt offentliga samtal ett individuellt problem och om de inte är utskrivna av läkare dessutom ett tecken på dålig karaktär. En fråga om skam och skuld, precis som fattigdom har blivit det. I högerns samhälle är allt som drabbar dig en spegling av din moral.
Så då pratar vi som samhälle helst om droger i samband med fattigdom och gärna som någonting som kommer utifrån, som i grunden är främmande för den svenska samhällskroppen. När det då framkommer att det är bland rika som det knarkas allra mest, bland eliterna, bland de som är födda att leda och vinna, då slår det slint i debatten. Det FÅR vi bara inte prata om. Drogproblem är ju något för losers. Samhällets vinnare måste ju antas vara moraliskt överlägsna på samma sätt som de för hundra år sedan antogs vara genetiskt överlägsna. Så pinsamt enkla är samtidens bärande ideologiska tankar att punktera att inte ens deras tillskyndare kan försvara dem med sakliga argument. Ett tecken om något på vilken legitimitetskris samhället befinner sig i.
Låt oss därför inte göra som Löfven och peka ett moraliskt finger åt överklassens dekadens, låt oss istället göra samhällskritik. Rikedom är idag nästan uteslutande något som ärvs. Utsikten att göra individuell klassresa är lika usel som den var under skallmätningarnas tid. Det är politiska beslut som vidgat klyftorna och gett överklassen dess privilegier. Deras klassresa är lika kollektiv som en gång arbetarklassens.
Och slutligen: Även eliten självmedicinerar i ett samhälle utan framtidsutsikter.
Artikeln har tidigare (23/8) också varit publicerad i tidningen Internationalen.
