Peter Widén:
Den 4 juli går folket i Storbritannien till val. Nio gånger sedan 1983 har Jeremy Corbyn valts till det brittiska parlamentet från sin valkrets i norra Storlondon. När han ställde upp i år uteslöts han ur Labour – men kandiderar ändå.
Det regerande konservativa torypartiet är i total kris. Efter Boris Johnssons triumf i valet 2020 har allt gått fel för partiet som nu ser ut att lida en brakförlust och tvingas se Labour under Keir Starmer ta över regeringsmakten. Hans högerinriktade Labour möter dock redan motstånd från vänster.
Labourledaren Keir Starmer har efter att ha manövrerat ut Jeremy Corbyn som representerade Labours vänsterflygel vridit tillbaka klockan och dragit partiet långt till höger. Borta är visionerna, den internationella solidariteten och kritiken av det kapitalistiska samhället. Jeremy Corbyn förbjöds att ställa upp i parlamentsvalet i sin egen valkrets Islington North. En valkrets som nio gånger valt honom till sin representant i parlamentet med början 1983! När Corbyn så deklarerade att han vägrade svika sin valkrets och skulle ställa upp som oberoende kandidat uteslöt ledningen honom ur Labourpartiet.
Den svenska föreningen Socialistisk Politiks vänner i Storbritannien är organiserade i Socialist Resistance och Anti Capitalist Resistance har slagit fast att trots Starmers högervridning av Labour så måste man eftersträva ett nederlag för Torys. Men att det inte finns anledning att ha några förhoppningar om den politik som som en labourregering med Starmer vid rodret kommer att föra. Vinner Labour finns ingen tid att fira, socialistiska krafter måste omedelbar sätta press på Labourregeringen.
De stora frågorna som socialister menar är centrala måste direkt resas. Slut på stödet till Israel, krav på vapenvila, reformera och stärk NHS (den statliga sjukvårdsförsäkringen), ge klimat och energiomställning högsta prioritet, riv upp de konservativas antifackliga lagar, bort med den rasistiska invandringspolitiken, bekämpa fattigdomen m.m. Organisationerna pekar också på att en folklig besvikelse om Labour inte möter massornas behov kan leda till ett missnöje som inte nödvändigtvis tar sej vänsteruttryck.
Den före detta UKIP-ledaren Nigel Farage står nu i ledningen för det högerextrema Reform UK. Till skillnad från i förra valet har han ingen ambition att stödja eller samarbeta med det konservativa torypartiet.
Farage ser Tories som en förbrukad kraft och siktar på att bli den nya högerkraften i landet. Inte så att han har några illusioner om att erövra mycket mer än en handfull platser i parlamentet.
Procentuellt har Reform UK redan ett stöd (kanske 15 procent) men valsystemet med enmansvalkretsar där vinnaren tar mandatet och förloraren blir lottlös gör det mycket svårt för mindre och nya partier.
Farage har en längre syftande strategi. Han ser det som givet att Labour kommer att vinna och Rishi Sunaks konservativa kommer att lida ett stort nederlag. Hans strategi är att etablera sej som den livskraftiga oppositionen till Labour. Han odlar också goda förbindelser med Donald Trumps rörelse i USA.
När det gäller de konservativas syn på Reform UK råder samma splittring som inom den traditionella högern i Frankrike, Republikanerna. En del av den traditionella högern i Frankrike vill samarbeta med Le Pens extremhöger, en annan del är hätskt emot. I Storbritannien råder samma motsättning inom det konservativa partiet vad gäller vilken attityd man ska inta gentemot Reform UK.
I de nyligen hållna kommunalfullmäktige- och borgmästarvalen gjorde tories stora förluster. Labour tog tillbaka gamla labourfästen som partiet förlorade i förra valet och gjorde också inbrytningar i traditionella toryfästen.
Dock fick både Labour och konservativa på många ställen se nya krafter komma in i fullmäktigeförsamlingarna där det bland annat talas om en Gaza-effekt. Missnöjda med både de konservativas och Labourledningens stöd till Israels fullskaliga folkmordskrig röstade många invandrare, muslimer och propalestinska krafter på kandidater som lyfte solidariteten med i Palestina. 60 kandidater med denna bakgrund tog plats i de olika församlingarna. Dessa framgångar blir dock inte enkla att kopiera i parlamentsvalet där enmansvalkretsar råder.
En som med solidariteten med Gaza som centralfråga lyckades med att i ett fyllnadsval i Rochdale ta sej in i parlamentet var den tidigare labourpolitikern George Galloway. Hans parti, Workers party of Great Britain, ställer upp ett stort antal kandidater med målsättningen att så småningom ersätta Labour som arbetarnas stora parti. Frågan är dock om det inte är Galloway, inte hans parti som mobiliserat väljarstödet. I kommunalvalet kom endast två av partiets kandidater in i en församling.
Socialist Party, engelsk sektion av den international som det tidigare Rättvisepartiet Socialisterna (numera Socialistiskt Alternativ) tillhörde (nu har man gått skilda vägar) har i de senare valen ställt upp genom sin valfront Trade Union and Socialist Coalition (TUSC) men koalitionen fick i de flesta valkretsar bara ett fåtal röster. Några kända personligheter nådde över 20 och till och med över trettio procent. Men systemet med enmansvalkretsar ledde till noll parlamentsplatser. TUSC lyckas inte bli någon verklig koalition utan förblir ett förlängning av Socialist Party.
Galloway har inte ens någon ambition att formera något samarbete med andra vänsterkrafter. Hans parti ställer till och med upp i valkretsar där kandidaten för Labour står för en anständig vänsterlinje.
Ett parti som dragit till sej missnöjda vänsterkrafter från Labour är det gröna partiet. Detta parti står klart till vänster om det svenska miljöpartiet och har till och med en ekosocialistisk tendens inom sej. I kommunalvalet i London behöll man sina tre representanter och i vissa Londonvalkretsar nådde partiet över 20 procent. I borgmästarvalet är det uppenbart att många gröna istället röstade på labourborgmästaren Sadiq Khan. Dels för att han står till vänster, dels för att valsystemet var förändrat.
Det står dock helt klart att de gröna attraherar vänsterfolk som tidigare röstat Labour, inte minst har de tagit röster på Gazafrågan. I Bristol är de Gröna största parti i kommunalfullmäktige. Partiet har en medlem i det nationella parlamentet och kan möjligen utöka antalet.
Allt pekar på att Labour kommer att vinna en säker seger. Det kommer inte att leda till vänsterpolitik men som innebära att det konservativa Torypartiet, den arroganta överklassens politiska instrument, förlorar regeringsmakten. Och det är fler frågor som står på spel. Hur förödmjukande blir torys nederlag? Kommer Reform UK att få framgång eller ett bakslag i sitt reaktionära projekt? Kan progressiva krafter göra inbrytningar? De Gröna? Hur kommer det att gå för George Galloways Workers Party of Great Britain?
Och av verkligt intresse är hur Jeremy Corbyn kommer att kunna försvara sin plats i parlamentet genom att behålla stödet från arbetarklassen och låginkomsttagare i Islington North. Sker det kommer det att vara en inspiration för alla socialister och ett slag i solar plexus på Starmer och de mörkerkrafter som genom sin smutsiga kampanj med lögner om antisemitism och falska beskyllningar drev bort Corbyn från partiledningen.
Peter Widén
