Ett diskussionsinlägg utifrån de konkreta uppblossande upproren idag, men som även berör mer principiella aspekter.
I den våg av folkligt motstånd mot nyliberalism, korruption, ojämlikhet och odemokratiskt styre som nu blossar upp på olika ställen har vi kunnat konstatera inte bara våldsam repression från maktapparaterna utan också ett våld bestående i förstörelse av byggnader och infrastruktur (tunnelbanestationer, vägar osv.). Hur förhåller vi oss till våldet i dessa mobiliseringar?
Man kan naturligtvis säga att våldsamma attacker på officiella byggnader och till och med kommunikationsmedel (som tunnelbanestationer i Santiago och Hongkong) blir oundvikliga ingredienser när länge uppdämd frustration och tillbakahållen vrede till slut bryter ut i masskamp.
Men låt oss bena upp problematiken. Om vi först tar det våld som vi ser i mobiliseringarna i form av förstörelse och bränder. Vilken roll spelar det? Och vad ligger bakom? Senast såg vi hur de massiva folkliga strejkdemonstrationerna i Frankrike “kompletterades med brandattacker på butiker utförda av vad man kallar ‘svarta blocket’” och helt utanför tanken med mobiliseringarna.
Jag ser tre källor till denna typ av aktioner.
- För det första: Ilska hos främst frustrerade ungdomar (men inte bara ungdomar). Handlingar utförda i vrede och utan strategiskt tänkande.
- För det andra: Handlingar utförda av grupper som verkligen har dessa aktioner som strategi. , “Svarta Block” och andra.
- För det tredje: Handlingar utförda av provokatörer. Grupper organiserade av regimen med uppgift att misskreditera demonstranterna, få människor att ta avstånd från dem och också motivera massivt förtryck.
Jag tror att vi ofta ser en blandning av dessa tre. Visst kan man säga att dessa inslag tenderar att finnas i varje uppblossande masskamp. Men frågan blir då: Hur förhåller vi oss (marxister, arbetarrörelse och socialister) till detta?
Vår uppgift är att minimera dessa inslag. Dom är kontraproduktiva, skadliga för kampen. Inte nog med att de leder till förstörelse av materiella värden som även är i vårt intresse att bevara. De kan också i förlängningen leda till skador på människor och dödsfall. De kan leda till misskreditering av de kampen och till att regimerna får det lättare att motivera sitt förtryck.
Idag pekar de som deltar i kampen i Chile, Irak och Iran på att de tror att det är regimernas organiserade provokatörer som ofta tänt eld på varuhus, tunnelbanestationer med mera.
De gör det utifrån förståelsen att förstörelsen är negativ för kampen. Och det är den även om det inte är provokatörer som ligger bakom. Om det är ogenomtänkta vredesutbrott eller handlingar som dikteras av någon våldsromantisk strategi. Vi måste göra vårt bästa för att minimera dom.
Hongkong verkar här vara ett specialfall. Där finns naturligtvis mycket unga människor som i vrede och ungdomlig frustration tar till olika former av fysiska attacker. Men där finns också uppenbarligen ett ledarskap, som leder manifestationerna i en olycklig riktning och som har upptrappning av fysiska konfrontationer som en strategi för att få olika västmakter (främst USA och U.K:) att agera.
Hongkong är annorlunda på det sättet att en kamp som tog sin början i demokratiska krav som alla progressiva människor måste stöda, nu har ett ledarskap som väljer att inte söka solidaritet med de som i Latinamerika är ute i kamp för demokratiska rättigheter och social jämlikhet. Istället söker ledarskapet i Hongkong-mobiliseringarna ett samarbete med de krafter som förtrycker och bekämpar folken i Latinamerika. Dessa ledare har gjort ett val, ett mycket olyckligt sådant. Dom som får betala priset kommer att vara alla de som ärligen vill kämpa för demokratiska reformer och garantier. Vi är skyldiga dessa (framförallt ungdomar) att visa vår solidaritet med deras grundläggande krav samtidigt som vi fördömer det nuvarande ledarskapet.
När det gäller Latinamerika måste man peka på det positiva som händer i till exempel Colombia. Under decennier har kampen varit präglad av en steril gerillakamp utanför massornas kontroll. Försök att utveckla en självorganisering av de förtryckta har mötts av regimstödda dödspatruller och repression. Nu mobiliseras hundratusentals på gatorna i kamp mot detta våld och mot den nyliberala politiken.
Det är naturligtvis så att vi samtidigt som vi strävar efter att hålla våld borta också måste vara realister och inse att självförsvar måste organiseras i olika situationer. Inför dödspatruller och dödligt förtryck måste motstånd organiseras. Men det handlar då inte om några eliter som för ett “befrielsekrig” ovanför huvudena på de förtryckta klasserna. Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk.
Men även i kamp präglad av de breda lagrens aktiva deltagande måste vår linje vara att minimera våldet. Huvudinriktningen måste vara att underminera utsugarnas våldsapparat genom att vinna sympatier hos motståndarnas fotsoldater. En som utvecklade denna strategi var Hugo Blanco i bondekampen i 60-talets Peru. Hugo försatte inget tillfälle till agitation bland de polismän och meniga soldater som hade satts till att blodigt förtrycka bönderna. Och han hade stor framgång.
Kriget och våldet är motståndarens hemmaplan. Vi kan aldrig mäta oss med dem, speciellt inte i dagens högteknologiska värld med övervakningsmöjligheter och obegränsade resurser för massdödande.
Vår styrka är att det stora flertalet, även dom som den reaktionära våldsapparatens dirigenter försöker använda mot oss, i verkligheten inte har ett långsiktigt intresse av klass-samhällets bevarande.
Vi kan konstatera att det till skillnad från det det helt kontraproduktiva våldet vi beskrev i början av texten också finns det nödvändiga självförsvarsvåldet och det likaså nödvändiga våldet för att bryta ner kapitalets våldsapparat. Men vårt förhållningssätt är viktigt även när det kommer till detta ibland nödvändiga.
Vår målsättning är en fredlig värld. En värld utan vapen och förtryck. Vår målsättning är också att kampen för att nå dit ska vara så icke-våldsam som möjligt. Enbart skrivbordsrevolutionärer, själva långt från den allvarliga verkligheten, har “blodig revolution” som ideal. Antimilitarism och fredskamp måste vara arbetarrörelsens grundinställning i frågan.
När våld krävs som försvar mot den härskande överklassens våld så försöker vi samtidigt minimera det. Det framtida socialistiska samhällsbygget tjänar på det. Vi vet att våld, även nödvändigt, brutaliserar. Historien har visat detta på ett närmast övertydligt sätt. Brutaliseringen leder till att faran för en auktoritär byråkratisering mångdubblas.
Vår målsättning är en fredlig kamp för demokratisk socialism. Men utan illusioner om vad de profiterande klasserna är kapabla till och med en beredskap att möta deras våld om det visar sej nödvändigt. Huvudstrategin måste vara att omöjliggöra deras planer genom att underminera deras makt och vinna så många som möjligt till vår sida.
Peter Widén
