Kari Parman har i en debattartikel svarat på eFOLKET:s kommentar till hans artikel Europa måste bli självständigt – innan det är för sent. (25-02-21).
Nedan följer eFOLKET:s genmäle på Karis senaste inlägg i den nu pågående debatten, som vi menar rör frågor av fundamental vikt för fredsrörelsen och för inriktningen på kampen mot militarism och krig.
Tonfallet i vårt svar till Kari kan framstå som kärvt. Vi vill därför betona att vi ser Kari Parman som en engagerad demokratisk socialist som söker en räddning för demokratin i en situation som han ser som extremt hotfull. Men vi är av meningen att han förhastat sig och gått vilse.
Han är inte ensam om sin ståndpunkt, och som framgår av hans inlägg anser han att det är vi på eFOLKET som inte insett vad situationen kräver. Mot den bakgrunden menar vi att det är viktigt med klartext. Och vi vill egentligen se vårt meningsutbyte med Kari som snarare en nödvändig och värdefull diskussion än som en “debatt”. Vår förhoppning är att Kari, och hans meningsfränder, ska ta till sig vår argumentation.
Naturligtvis är Kari välkommen med en replik.
*******
Vilka uppgifter står fredsrörelsen inför? Kari Parmans senaste inlägg visar att vi är överens om åtminstone en sak: Nödvändigheten att kämpa för att DCA-avtalet om USA:s tillgång till 17 militärbaser i Sverige sägs upp. Och att kravet också ska vara att samtliga militära USA-baser i Europa ska bort.
Vad gäller NATO är Karis ståndpunkt inte att denna militärallians ska upplösas, utan att fredsrörelsen ska verka för att USA lämnar den. Alternativt att demokratiska socialister och fredsrörelsen verkar för att en ny europeisk militärallians formas. Och att fredsrörelsen ställer sig bakom den pågående militära upprustningen i Europa. Kari skriver:
Om vi vill uppnå de mål som demokratiska socialister strävar efter måste vi befinna oss i en styrkeposition – och i en värld där det kapitalistiska systemet endast respekterar makt kräver det en viss militär styrka. (…) Istället för att fastna i eviga diskussioner måste vi ta tjuren vid hornen och sätta hårt mot hårt. (…) Genom NATO och ekonomiska påtryckningar tvingas Europa in i en roll där vi endast agerar på Washingtons villkor. Detta är en utveckling vi måste stoppa – och det gör vi genom att ta kontroll över vår egen framtid med kraft och beslutsamhet.”
Kari använder termen “vi” på ett något förvirrande sätt. Men naturligtvis menar han inte att det är demokratiska socialister och fredsrörelsen som ska skaffa sig “militär styrka”, utan att demokratiska socialister och fredsrörelsen ska verka för att de kapitalistiska europeiska staterna ska forma ett nytt militärt upprustat stormaktsblock som kan stå emot andra kapitalistiska stormakter (USA, Ryssland och Kina). Och Karis “vi” som ska ta kontroll och “sätta hårt mot hårt” är Europas kapitalistiska stater. Rimligtvis – som Tysklands kommande förbundskansler Friedrich Merz nyligen hävdade – med kärnvapenmakterna Frankrike och Storbritannien som ankare.
Samma åsikt framfördes helt nyligen på ledarplats av Daniel Suhonen i oberoende socialdemokratiska Aftonbladet. NATO-vurmaren Suhonen vill nu att de årliga svenska militärutgifterna ska stegras till fem procent av bruttonationalprodukten.
Fem procent av BNP är också vad Trumps maffiaregim nu – just nu ! – kräver att de europeiska staterna skall rikta in sig på.
När nu Kari Parman och Daniel Suhonen med sådan energi förordar kraftig militär upprustning i Sverige och Europa så upprepar de exakt det som Donald Trump krävt sedan länge. Och som han fortfarande högljutt kräver.
Detta borde rimligen stämma Kari Parman, Daniel Suhonen med flera till viss eftertanke.
Varför kräver Trump europeisk upprustning? Därför att han vill ha välrustade vasaller! Han har inte en tanke på att avstå från det grepp om Europa som USA:s totala dominans inom NATO innebär. Och Europas regeringar önskar inget hellre än att, som Sveriges utrikesminister Stenergard nyss klargjorde, stärka relationen till USA.
Kärnvapenmakten Storbritanniens premiärminister Keir Starmer meddelade häromdagen att Storbritannien kommer att öka sina militära utgifter, med siktet inställt på tre procent av BNP. Finansieringen skall inledningsvis helt ske genom en neddragning av utgifterna till utvecklingsbistånd.
Det kärnvapenbestyckade Storbritanniens upprustning hälsas välkommen av Daniel Suhonen, Ulf Kristersson, Maria Malmer Stenergard, Jimmie Åkesson med flera. Inklusive, förstås, det militärindustriella komplexet. Hur ställer sig Kari?
Hursomhelst, Starmers besked har naturligtvis varmt välkomnats av Donald Trump.
Men förutom miljardrullning i gapet på det (transatlantiskt djupt sammanvävda!) militärindustriella komplexet önskar ju Kari, också en definitiv skrotning av länken till USA. Han vill se ett NATO utan USA, eller en nyskapad europeisk militär allians.
Tänker då Kari vila på hanen vad gäller sitt krav på en kraftfull upprustning tills dess Macron, Starmer, Meloni, Merz, Fredriksen, Kristersson & Co bestämt sig för att radikalt bryta med Washington?
Kanske menar Kari att parollen som vi på ledarplats i eFOLKET ofta framfört – Inte en kvinna, inte en man, inte en krona till den svenska NATO-krigsmakten! – fortfarande är korrekt.
Eller menar han att demokratiska socialister, vänstern och fredsrörelsen i Sverige redan från och med nu skall bli pådrivande krafter bakom kravet på ytterligare kraftig militär upprustning? Att vi, som Suhonen skrev i Aftonbladet, bör följa danska statsministern och Washington-marionetten Mette Fredriksen, och unisont ropa “köp, köp, köp”? Kari är oss faktiskt svar skyldig.
********
Karis ståndpunkt vad gäller svensk och europeisk militär upprustning har inte, oss veterligt i alla fall, stöd från någon del av fredsrörelsen, vare sig i Sverige eller någon annanstans i Europa.
Och samma sak gäller hans propå om skapandet av europeisk militärallians. Fredsrörelsen kämpar för avrustning och upplösning av militärallianser.
Hur allianser och konflikter mellan USA, EU, Ryssland och Kina kommer att utveckla sig framöver går inte att med någon säkerhet sia om. Som det ser ut nu tycks den plutokratiska och fascistoida Trump-administrationen vilja pröva möjligheten av en strategisk allians med den likaledes plutokratiska och fascistoida Putin-regimen. Åtminstone är Washingtons strävan med största sannolikhet att försöka neutralisera Ryssland inför en kommande konfrontation med sin strategiskt viktigaste konkurrent Kina. Sannolikt tänker sig också Trump-administrationen att ett politiskt underordnat Ryssland kan bli en viktig råvaruleverantör till USA och samtidigt en partner i exploateringen av Arktis, och att man på dessa områden kan tränga ut Kina.
Vad gäller Europa är Trump-regimen tydligt angelägen om att behålla kontrollen. När det kommer till NATO har Washington länge betonat att alliansen inte ska ses som en militär allians enbart inriktad på det nordatlantiska området. Trump vill se välrustade europeiska vasaller, som ska kunna sättas in överallt i världen, inte minst i sydkinesiska sjön och andra delar av Asien. I Sydostasien har USA de senaste åren verkat för militärt samarbete med stater som Australien och Filippinerna. Också Sveriges Tidölagsregering har slutit ett militärt samarbetsavtal med den sistnämnda staten.
Andra områden som Trump-regimen är angelägen om att ta ett fast grepp om är Latinamerika och Mellanöstern.
Om hur europeiska kapitalistiska stater, eller EU, kommer att manövrera framöver kan vi inte veta något säkert. Vad vi vet är att de högerextrema och fascistoida (Trump och Putin politiskt närstående) krafterna är på frammarsch, och att de redan nu dominerar i ett antal stater i Europa. Och den traditionella högern anpassar sig, Detta skulle kunna leda till att en trippelallians bestående av USA, EU och Ryssland formas, med udden riktad mot Kina. Men utvecklingen kan också gå andra vägar.
Generellt gäller att vi ser att konkurrensen mellan stormakterna skärps, inte minst när det handlar om planetens råvarutillgångar. Medan världen mer än någonsin behöver samarbete, och en gemensam plan för nedväxt vad gäller förbrukning av naturresurser, driver det rådande kapitalistiska systemet fram mot ökad rovdrift, ekologisk kollaps och katastrof för mänskligheten. I den destruktiva konkurrenskampen ser de kapitalistiska makterna missiler och hangarfartyg som passande medel. De parasitära militärindustriella komplexen tillväxer, och hotet om ett förödande storkrig likaså.
Slående är hur totalt och tveklöst Daniel Suhonen och Kari Parman kastat det som kallats Palme-linjen överbord. Olof Palme talade om de små nationernas rätt. För honom var alliansfriheten grundläggande, och mot slutet av sitt liv ville han skärpa dess praktiska tillämpning. Till och med EU-medlemskap, för att inte tala om NATO-medlemskap, utdömde han som stridande mot politiken för alliansfrihet och neutralitet. Stärkandet av FN:s roll var också något som kännetecknade Palme-linjen.
Olof Palme ville strida för vad han kallade gemensam säkerhet, inte för att sätta “hårt mot hårt” genom militära rustningar och svenskt medlemskap i någon form militärallians. Han förespråkade diplomati och samtal. Samtidigt såg han den internationella fredsrörelsen som en viktig källa till hopp.
I dagens situation gäller det istället för att som Suhonen och Parman rakt över i militaristisk anda förkasta Palmes tankar att bygga vidare på dem.
Nu mer än någonsin måste vi lita till mobiliseringen underifrån, till skapandet och stärkandet av en folkligt förankrad fredsrörelse världen över. Det gäller att, som Kari säger, “sätta hårt mot hårt”, men inte, som Kari förslår, i form av uppslutning bakom det militaristiska systemet.
Det Kari föreslår har ju ingenting med nedkämpandet av militarismen och elimineringen av krigshotet att göra. Han vill bara stärka en stormakt, som han kallar “vi” och uppenbarligen av någon anledning ser som garanterat “god”, mot de “onda” makterna USA, Ryssland och Kina”.
Men även om den ekonomiska och politiska makten i Europa alltid skulle ha legat och framöver för alltid kommer att ligga i händerna på en timid änglaskara skulle en sådan kärnvapenbestyckad europeisk militärallians inte på något sätt bidra till att minska krigsrisken.
En realistisk utgångspunkt måste dessutom vara att vi faktiskt inte har att göra med några “goda” makter överhuvudtaget. Vi måste inse att militarismen och krigshotet har sin rot ett samhällssystem, och att detta kapitalistiska profitbaserade samhällssystem är gemensamt för USA, Europa, Ryssland och Kina.
Den svenska och europeiska fredsrörelsens allierade står alltså inte att finna bland Europas nuvarande politiska, ekonomiska och militär makthavare. Våra allierade står att finna bland “vanlig folk” i USA, Ryssland, Kina och världen över.
Vad som måste till är en välorganiserad, samverkande och stark internationell fredsrörelse. En rörelse som också drivs av insikten att militarism och krig endast kan bekämpas genom eliminering av det samhällssystem som dagligen och stundligen föder och göder militarism och krig.
Där Kari i grunden går hopplöst vilse, enligt vår mening, är när han talar om “vi” och om vad “vi” måste göra. Han nämner faktiskt inte med ett ord människorna (“vanligt folk”) i USA, Ryssland och Kina utan med “vi” avser han européer, inklusive Europas ekonomiska, politiska och militära nuvarande makthavare. Kari antyder också att eFOLKET:s linje bygger på “naiva” drömmar. Han skriver:
Fred kan aldrig garanteras genom naivitet och ensidiga nedrustningsförsök – den kan bara säkras genom en styrkeposition som gör oss oberoende av stormakternas geopolitiska spel. (…) Arbetarrörelsens och vänsterns kamp får inte reduceras till tomma paroller – den måste bygga på konkret makt och självständighet, ekonomiskt, politiskt och militärt.”
Hur fler missiler i händerna på Macron, Starmer, Meloni, Merz och Kristersson kommer att göra oss “oberoende av stormakternas geopolitiska spel” framstår för oss som en gåta. Inte heller kommer en europeisk upprustning ge arbetarrörelsen och vänstern någon “konkret makt”.
Vidare: Karis nståndpunkt framstår också som frapperande märklig, när man betänker att dagens europeiska makthavare, politiker, kapitalister och militärer är hur angelägna som helst om att behålla länken till USA. Därför blir hans tal om “självständighet” enligt vår mening endast en tom paroll. Därmed inte sagt att ett brott med USA skulle göra europeisk militär upprustning till något fredsprojekt. Fredskampen måste ta en helt annan väg; en väg som måste bygga på internationalistisk solidaritet underifrån.
För vänstern och fredsrörelsen handlar det inte heller om “ensidiga nedrustningsförsök”. Det handlar om att bygga en folklig rörelse för avrustning; såväl när det gäller kärnvapen som konventionella vapen. Det borde inte vara så svårt att begripa att om det i Europa utvecklas en stark rörelse bakom till exempel kravet på avskaffande av de europeiska kärnvapnen, så skulle det fungera oerhört stimulerande för uppkomsten av motsvarande rörelser i USA och Ryssland. Samma sak om det handlar om konventionella vapen.
Egentligen är det mycket märkligt att samtidigt som Kari slår fast att militarismen i USA och Ryssland utgör hot, så tycks han inte ägna någon tanke åt hur dessa militaristiska hot ska kunna elimineras. Det enda han håller fram är europeisk upprustning, som han menar förhoppningsvis ska hålla USA och Ryssland tillbaka. Kari har absolut ingenting sagt om hur militarismen ska kunna undanröjas.
När han vill beskriva eFOLKET:s linje som naiv så är det nog så att han själv (kanske omedvetet) gett upp hoppet om att militarismen någonsin ska kunna elimineras. Han menar nog att eFOLKET:s inriktning därför är hopplös och saknar alla förutsättningar till framgång.
För vår del vill vi inte på något sätt förringa de stora svårigheter vi, fredsrörelsen och vänstern, står inför. Svårigheterna är, liksom när det gäller miljö- och klimatkampen och kampen för en värld präglad av jämlikhet, gigantiska.
Detta beror på att lösningarna måste gå över konfrontation med det samhällssystem som är roten till militarism, klimatförändring, miljöskövling och ekonomiska klyftor.
Det destruktiva systemet måste konfronteras, och det betyder naturligtvis konfrontation med de mäktiga samhällskrafter som idag bär upp, livnär sig på och förkroppsligar systemet. Det är här fredsrörelsen, demokratiska socialister, miljörörelsen och den internationalistiska solidaritetsrörelsen har sin stora uppgift.
För den svenska vänstern och fredsrörelsen måste ett av de första stegen vara att mobilisera kring parollerna:
Inga US-amerikanska militärbaser i Sverige! Skrota DCA-avtalet!
Inte en kvinna, inte en man, inte en krona till den svenska NATO-krigsmakten!
