“Om man inte kan något om sin stads eller bygds historia så flyter man omkring som en kork”, säger Bror-Erik Ohlsson, född 1937, filosofie kandidat och hedersdoktor vid Samhällsvetenskapliga fakultetet vid Uppsala universitet. Han har varit stadsarkivarie i Eskilstuna och har forskat mycket kring Eskilstunatraktens historia och skrivit flera böcker om detta.
Häromdagen passerade jag de gamla gravhögarna som ligger strax söder om Tumbo invid Hällbyanstalten. Vägen slingrar fram genom det gamla gravfältet och klyver det i två delar. Just nu lyser det vackert lila om ljungen som blommar som grannast. Idyllen förstärks av de kossor som går där och betar, bland annat för att hålla marken öppen så att inte gräs och sly tar över.
För er som inte är hemmastadda i Eskilstuna kan nämnas att Tumbo är en lite by som ligger mellan Eskilstuna och Kvicksund vid Mälaren, där Eskilstuna och Västerås kommuner möts i ett trångt sund.
Jag stannar till för att ta några bilder på de fridfullt betande kossorna och får då syn på en något blekt informationsskylten som berättar om “Gravhögarnas ås”.
Kommer att tänka på Bror-Eriks ord om att “guppa som en kork”, så jag läser noga – och blir mera nyfiken. På skylten kan man läsa:
“På bägge sidor om vägen ligger här ett av järnålderns större gravfält med över 400 högar och stensättningar. Här har alltså funnits en talrik och troligen välmående befolkning under järnåldern.
Av Södermanlands nära 100 000 fornlämningar finns här ett av de större gravfälten. Ett lika stort ligger efter vägen mot Kvicksund ett par kilometer mot norr. (gravfältet som kallas Prästgårdsgravfältet, min anmärkning)”.
Kan påpekas att Södermanland är efter Uppland Sveriges fornlämningsrikaste landskap.
På skylten kan man också läsa:
“Ortsnamnen här är, liksom längre bort på åsen, av järnålderstyp. Berga är en av dessa gårdar som har anlagts tidigt under järnåldern. Andra typiska namn är sådana som slutar på -sta eller -by, till exempel Sörby, Hagby, Egelsta och Folkesta.
En utgrävning gjordes år 1926 av en stor gravhög som låg där landsvägen skulle dras fram.
Den döde hade bränts på bål och fynden var fragmatiska. De som kunde identifieras var av hög klass. Bland annat påträffades smycken av brons, ringar och ett 50-tal glaspärlor. Dessutom fanns ett dräktspänne som daterar graven till tidig vikingatid, omkring år 800 e Kr”.
När jag letar vidare i vad som finns dokumenterat om dessa gravhögar hittar jag bilder. Det är “akvarellerade teckningar av Richard Dybeck för publikationen Svenska Fornsaker häfte 1 Planch 2, 1853. Tumbo 24:1”
Det är bilder som visar smycken, knivspetsar och andra föremål som hittats vid tidigare utgrävningar vid dessa gravkullar.
Richard Dybeck (1811-1877) var blanda annat fornforskare och folkminnesforskare, men kanske mest känd för att ha skrivit texten till vår nationalsång.
Som jag nämnde inledningsvis ligger ännu ett stort gravfält några kilometer norrut, mellan Tumbo och Kvicksund. Även detta gravfält, Prästgårdsgravfältet, är kluvet av vägen. På en lika urblekt informationsskylt kan man här läsa:
“Här ligger ett av den yngre järnålderns (400 e. Kr-1050 e. Kr) stora gravfält. På åsen på bägge sidor om vägen kan du se över 400 gravhögar. Det kan tyda på att en gång har här levt en mäktig ätt”.
“Här intill gravfältet finns ytterligare ett ortsnamn som har betydelse i sammanhanget, nämligen Husby som är en gård.
Under medeltid var Husabyarna storgårdar som gav mat och inkomster till kungens hushåll.
Enligt modernare forskning om dessa Husabyar kan de ha haft samband med den vikingatida krigsflotta som kungen inkallade vid behov. De 40-tal Husabyar som fanns vid Mälaren låg alla under vikingatid nära goda hamnlägen.
Här vid Husby kan det alltså ha funnits en skeppshövding med ansvar för krigsskepp”. Se den urblekta tecknade bilden på informationstavlan.
Kan lägga till att på den tiden låg havsytan många meter högre. Det som idag är torra land med långt till Mälarens vatten var på den tiden kustnära.
Text och foto:
Rolf Waltersson
PS.
Även vid Prästgårdsgravfältet går det kossor som hjälper till att hålla efter växtligheten så att inte gravkullarna blir igenväxta.
