För hundra år sedan, 11/11 klockan 11 blåstes eldupphör på västfronten. Det första världskriget som rasat sedan augusti 1914 var slut. 16 miljoner hade slaktats på Europeiska slagfält. Dessa människor förtjänar sannerligen att sörjas och att inte glömmas. De var offer för de olika härskande klassernas uppgörelse om kolonier, marknader och profiter. Den inomkapitalistiska konkurrensen hade drivit mänskligheten in i denna ofattbara tragedi. Unga män hade tvingats ut i skyttegravarna. Många hade också med entusiasm marscherat dit, förgiftade av nationalistiska slagord och sagor.
Större delen av ledarskapet inom arbetarrörelserna i de olika länderna kapitulerade för den nationalistiska propagandan. Men inom arbetarrörelsen i många länder utkristalliserade sej en vänsterströmning som talade klarspråk om kriget som ett krig mellan olika kapitalistklasser. Ett krig som arbetarna måste säga nej till och ta kamp för en fred utan annektioner och ockupationer.
I Sverige kom denna vänster inom socialdemokratin att 1917 bilda Vänstersocialdemokratiska partiet. I Tyskland hade vi strömningen runt Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, båda kom att få plikta med sina liv för sina modiga ställningstaganden. Och i Ryssland givetvis Lenin och bolsjevikerna som oförtröttligt bekämpade kriget och så småningom kom att leda arbetarupproret 1917 mot kriget och misären.
Idag håller de härskande klassernas ledare manifestationer för att “hedra de fallna i första världskriget”. Men när Macron, Teresa May med flera håller sina tal spelar de falskt. De nämner inte orsakerna till kriget, de nämner inte vilka som är skyldiga till masslakten. De säger sej hedra de dödade men samtidigt försöker de skapa en bild av att de dödade dog för en god sak, offrade sej för friheten eller nationen.
De 16 miljoner slaktade förtjänar sannerligen att sörjas och minnas, men det är ett slag i ansiktet på dem att mörka vilka som drev dem ut i katastrofen och att till och med framställa det som att “dom dog för att vi ska kunna leva i frihet idag”. Vi bör hedra dem genom att sörja dem och klart ut peka ut vilka mekanismer som drev dem till döden i skyttegravarna.
Dom dog för att säkra kolonier, marknader och profiter åt de kapitalistklasser som förtryckte dem.
Att mörka detta är att vanhedra dem.
I Storbritannien står The Royal British Legion bakom försäljningen av “poppies”, röda pappersvallmoblommor som i november syns överallt på kavajuppslag och klänningar. Traditionen har funnits sen 1921 och var ursprungligen ett sätt att samla pengar till funktionshindrade krigsveteraner. Idag funkar traditionen just som ett sätt att bland ihop korten. Hedra de dödade men utan att peka ut de skyldiga. Tvärtom sprids tanken att de dog för något hedervärt, när de i själva verket slaktades för de besuttnas profiter.
Historiskt har det funnits ett motstånd mot poppy-traditionen. Redan på trettiotalet lanserades den vita vallmoblomman som ett pacifistiskt svar. Hetsen mot dem som bär den vita symbolen är intensiv. Afghanistankrigsveteranen överste Richard Kemp kallade den för “en vänsterpolitisk symbol och en förolämpning mot de i krigen stupade” . Och den konservative parlamentsledamoten Johnny Mercer (officer och Afghanistanveteran) har också attackerat de som bär den pacifistiska symbolen och uppmanat alla att ignorera dem som bär den.
Men hans meningsfränder stannar inte vid att “ignorera”. James McClean, fotbollsspelare i Stoke, har mottagit dödshot för sin vägran att spela i den särskilda poppytröjan i samband med matcher på “Rememberence Day”. McClean är född i Derry, Nordirland, och uppvuxen i samma område där den brittiska armén begick ett av sin värsta illdåd, massakern på “den blodiga söndagen” 1972. Han vägrar också att spela för Nordirland och är idag landslagsman för Republiken Irland.
Så än en gång: Låt oss hedra och sörja första världskrigets offer och kompromisslöst peka ut de skyldiga till denna gigantiska katastrof; De härskande kapitalägande klasserna i Europa och USA.
Peter Widén