Håkan Blomqvists artikel har också varit publicerad i nättidningen Internationalen.
De två tidigare publicerade delarna i artikelserien:
Om antisemitismens och sionismens historia – Del 1 – eFOLKET, 30 september 2024.
Om antisemitismens och sionismens historia – Del 2 – eFOLKET, 4 oktober 2024.
*******
När Benjamin Netanyahu kallar FN ett “antisemitiskt träsk” på grund av fördömanden av Israels krigföring illustreras övertydligt hur anklagelser om antisemitism kan utnyttjas instrumentellt, som politiskt verktyg.
Annars brukar ju regeln vara att Israel ska bedömas efter samma måttstock som andra stater. Få av dessa skulle undkomma fördömanden av massakrer och massförstörelse – under utredning för folkmord och brott mot mänskligheten – av den storleksordning som den israeliska krigsmakten gör sig skyldig till.
Men Netanyahu och dennes allierade stämplar helt enkelt motstånd mot ockupation, bosättningspolitik, folkrättsbrott och massdödande av civila som antisemitism. Det bagatelliserar verklig antisemitism, fientlighet mot judar som judar.
Även om Netanyahu och dennes anhängare, i Israel och på andra håll i världen, tolkar antisemitism på ett extremt sätt, finns en slags kamp om definitioner med lång historia.
För att blicka väldigt långt tillbaka (se avsnitt 1 i denna artikelserie) betraktades i början av 1900-talet den då nya uppfinningen antisemitism (som avlöste den kristna anti-judiskheten) inte alltid som något hatiskt och fientligt mot judar. Inom de borgerliga europeiska eliterna kunde det oftare handla om en “kulturell antisemitism”, förstådd som en rasbetingad kulturkamp mellan vad som kallades de indoariska och semitiska tros- och värderingssystemen.
Det är svårt för oss idag, efter nazismen och Auschwitz, att ens förstå hur högst respektabla intellektuella, akademiker och framträdande politiker utan att blygas kunde betrakta sig själva som antisemiter i den meningen.
Det hade att göra med den imperialistiska rasismens och nationalismens storhetstid, då människan, i bildade samhällsskikts världsbild, uppfattades som ras- och nationsbestämd. Därigenom kunde också motståndare till judisk tro och kultur samtidigt sympatisera med den framväxande sionismen.
Sionismens strävan efter en egen judisk stat med rötter i det forna Palestina rimmade väl med den tidens europeiska nationalism. Vad vi idag skulle betrakta som rent anti-judiska förkunnare kunde samtidigt uppskatta strävan efter en judisk nationalstat någon annanstans i världen. Bara inte det judiska blandades med det “egna” folket.
Synsättet har släktskap med den nu mycket starka högerkristna sionismen i USA som dock inte utgår från rastankar utan trosföreställningar. Först när världens judar har återförenats i det heliga landet och tagit hela det Gamla testamentets Palestina i besittning förebådas Kristi återkomst.
Motstånd mot det judiska “här hemma” kunde – och kan ännu – förenas med stöd åt det sionistiska statsprojektet.
Antikolonial anti-sionism
Det var med den koloniala revolutionens globala genombrottstid efter andra världskriget med kulmen på 1970-talet som sionismens karaktär av både kolonialt projekt och etniskt grundad nationalstat utmanades internationellt. Palestina-arabiskt motstånd hade historiskt ägt rum decennium efter decennium ända från slutet av 1800-talet både i smått kring mark och religiösa platser, genom uppror och förstås 1900-talets senare krig.
Hösten 1975 beslutade FN:s generalförsamling genom resolution 3379 att sionism var “en form av rasism och rasdiskriminering”. Några månader dessförinnan hade existensen av “Palestina-frågan” erkänts av församlingen och den palestinska befrielserörelsen PLO välkomnats som observatör. Resolutionen om sionism ingick i ett bredare ställningstagande som tog stöd i FN:s tidigare uttalanden (1963) om att avskaffa “alla former av rasdiskriminering”.
Den israeliska sionismens “oheliga allians” med den sydafrikanska apartheidregimen fördömdes (1973) och flera internationella församlingar som OAU (De afrikanska staternas samarbetsorgan), den Alliansfria rörelsen med flera fördömde sionismen som både kolonialistisk, rasistisk och hot mot freden. 72 stater röstade för resolutionen 1975, de flesta från den då så kallade tredje världen, alltså forna kolonier, plus Sovjetunionen och hela östblocket. 35 röstade emot, i huvudsak hela västvärlden inklusive Sverige. 32 avstod, varav flera stater i Latinamerika.
Resolutionen upphävdes i december 1991 när världsutvecklingen hade vänt och östblocket upplösts. Den nya resolutionen (nr 46/86) utgjorde ett villkor för Israel att återuppta fredssamtal med palestinierna. USA:s president George Bush (d.ä) som lade fram den nya resolutionen förklarade inför generalförsamlingen:
Sionism är ingen politik, den är idén som ledde till skapandet av ett hem för det judiska folket. Att likställa sionism med rasismens oacceptabla synd är att vrida om historien och glömma judarnas fruktansvärda öde under andra världskriget, ja genom historien. Att jämställa sionism med rasism är att avvisa Israel självt …Den här församlingen kan inte göra anspråk på att söka fred och samtidigt ifrågasätta Israels rätt att existera.”
Beslutet att ogiltigförklara 1970-talets resolution antogs med stor majoritet, 111 röster för – både från västmakterna, de forna öststaterna och många stater i Syd. Bara 25 nationer, alla i forna tredje världen, röstade emot medan 13 avstod och 15 var frånvarande, nästan alla från tredje världen.
IHRA
I och med denna vändning inleddes också omprövningar av vad som borde definieras som antisemitism. Med svenske statsministern Göran Perssons Stockholmskonferens om Förintelsen i januari år 2000 som samlade ombud för ett stort antal stater antogs den så kallade Stockholmsdeklarationen om förintelsen av det judiska folket i Europa. Ett par år tidigare hade Göran Persson tagit initiativ till IHRA, International Holocaust Remembrance Alliance, som bildats för att motverka glömskan när överlevarnas generationer var på väg att försvinna.
IHRA som idag samlar 35 regeringar och 9 observatörer utvidgade efterhand sitt uppdrag och antog 2016 en “arbetsdefinition av antisemitism”.
Definitionen ser träffsäkert antisemitism som hat uttryckt av retoriska och fysiska former mot judiska personer eller “deras egendom samt institutioner och religiösa platser som tillhör judiska församlingar.”
Men när exempel ges innefattar de angrepp mot “staten Israel, uppfattad som en judisk gemenskap” liksom att förneka det judiska folkets rätt till självbestämmande genom att hävda att “staten Israels existens är utslag av rasistiska ambitioner.”
Definitionen stöds av ett 35-tal regeringar men är inte juridiskt bindande. Här återfinns den svenska regeringen och ett flertal svenska organisationer, bland annat Judiska Centralrådet. Det är med stöd av IHRA:s definition som paroller likt “From the river to the sea” och stöd för enstatslösning med lika rättigheter för alla de drygt femton miljoner invånare som lever ”från floden till havet” har kritiserats för att uttrycka antisemitism. Det gäller även slagord som “krossa sionismen”, riktade mot den statsbyggnad som grundats på det sionistiska nationalstatsprojektet.
Från den demokratiska Palestinasolidariteten har sådana slagord ingenting att göra med att ”köra judarna i havet” utan om att ersätta en stat byggd på ockupation och etniska särregler och åtskillnad – vad även den kritiska judiska opinionen benämner som apartheid – med jämlika rättigheter.
Karaktäriseringen av sionismen som ideologi och den sionistiskt grundade staten som rasistisk utgick från fördrivningen av stora delar av den palestinska befolkningen under vad som i Israel kallas ”frihetskriget” och för palestinierna, Nakba, katastrofen 1948-49. Två år efter fördrivningen, 1950, antogs den så kallade ”Återvändandelagen” som ger judar på olika håll i världen rätt att bosätta sig i Israel och erhålla medborgarskap medan detsamma förvägras de fördrivna palestinierna och deras ättlingar. Härtill kommer särbestämmelser som riktats mot de palestinier som levde kvar i Israel och de som levt under militär ockupation sedan 1967 och som drabbas av expanderande bosättningar på palestinsk mark, ofta med våldsamma bosättarattacker.
”Krossa sionismen!” uttrycker i det sammanhanget en vilja att ersätta den sionistiska statsmodellen med jämlika demokratiska fri- och rättigheter för alla folken i området. Om det kan ske inom en gemensam statsbildning eller via en tvåstatslösning, en så kallat binationell stat eller federation står inte i centrum, utan de jämlika rättigheterna.
Enstatslösning antisemitisk?
Enstatslösning är egentligen inte heller någon specifik sak för delar av Palestinasolidariteten utan förespråkas även av Netanyahus styrande parti Likud. I partiets grundningsprogram från 1970-talet propageras för en enda stat “från floden till havet”, det vill säga i det historiska Eretz Israel. Men till skillnad från förslagen om en mångnationell stat handlar det om en judisk stat.
Israels självständighetsförklaring 1948 proklamerade att den nya staten utgjorde det judiska folkets stat, men bedyrade samtidigt att alla dess medborgare skulle garanteras full social och politisk jämlikhet “utan åtskillnad beroende av ras, tro eller kön.” Alla arabiska invånare manades att göra sin insats för att utveckla staten med “fullt och jämlikt medborgarskap och vederbörlig representation i alla organ och institutioner …”
Så blev det som bekant inte. Ändå stod striden hård i Israel om högerregeringens så kallade Nationalstatslag som antogs 2018 och talade än tydligare klarspråk:
“Vi har slagit fast i lagen den grundläggande principen om vår existens. Israel är det judiska folkets nationalstat, som respekterar alla medborgares individuella rättigheter. Det här är vår stat, den judiska staten”. förklarade premiärminister Benjamin Netanyahu i samband med omröstningen, enligt medier i Israel (TT 19 juli 2018).
Tydligare kan knappast den etnonationalism som präglar alla högernationalistiska riktningar uttryckas.
Och just diskussionen, ja den ideologiska och politiska striden om den israeliska statens karaktär förs i högsta grad bland den judiska befolkningen själv, både i Israel och internationellt. När den tidigare ordföranden i Judiska församlingen i Göteborg, Anders Carlberg, lyfte motståndet mot Netanyahus nationalstatslag bemöttes han av församlingens nuvarande ordförande Allan Stutzinsky med orden:
Israel är en judisk – inte en israelisk nationalstat. Om Israel skulle förlora sin karaktär av en judisk stat skulle den judiska berättelsen ofrånkomligen gå mot ett tragiskt slut.” (Judisk krönika 1/2024).
Antisionism och motstånd mot en etno-nationell stat behöver alltså inte alls betyda anti-judiskhet, även om det med IHRA:s definition kan angripas som det.
Teoretiskt är tankegången bakom det som kallats “den nya antisemitismen”: Den äldre anti-judiskheten grundades på religion. Den modernare antisemitismen från slutet av 1800-talet utgick ifrån rasidén medan den nya antisemitismen tar sin utgångspunkt i ”nation”. Att förneka den judiska befolkningen nationella rättigheter, som i form av den judiska nationalstaten Israel, är den aktuellt dominerande formen för antisemitism, kan det heta.
Men som vi sett i tidigare avsnitt ( del 2) är sionismen långt ifrån den enda formen för judisk nationstanke. Det har både funnits och numera återfötts många olika inriktningar för att utveckla och levandegöra idéer och praktik om nationell judisk gemenskap, faktiskt även inom den sionistiska idévärlden.
I själva verket utgör den etnostatliga sionismens dominans ett barn av fascismens segrar på 1930-talet och andra världskrigets förintelse. Kanske upplever vi i vår egen tids fasansfulla dagar slutet för en parentes där nu krigsbarnet åldrats i förbittrad hybris till den militärstat i stormakters tjänst som judiska – och även kultursionistiska – vänsterkritiker varnade för inför statsprojektets inledning.
Antisemitisk antisionism
I vänstersammanhang har det härmed länge funnits en reflex att blankt avvisa varje kritik om att antisionism kan ytligt kamouflera antisemitism. Ett typexempel är Jan Guillou som i Aftonbladet (22 sept) och Dagens ETC (28 sept) skojar om att Vänsterpartiets ledning låtit sig luras av etablissemanget att fördöma delning av antisemitiska bilder på sociala media och att antisionism kan betyda antisemitism. De aktuella nidbilderna på bl a Netanyahu som blodsugande djävul har sitt ursprung i en muslimsk och inte kristen kontext och bär därför inte med sig de antijudiska budskap som i det europeiska sammanhanget, menade Guillou. Invändningen är förstås att just genom att förflytta dem till en europeisk kontext laddas innebörden upp med månghundraårig europeisk antijudiskhet – ungefär som om hinduiska solkors förflyttas hit och knappast kan uppfattas annorlunda än nazistiska hakkors.
Att antisionism inte bara behöver handla om politisk kritik har vi mängder av historiska och samtida exempel på.
Längs hemliga kanaler infiltrerade sig sionismen i de vitala statscentra i hela världen och förstörde inifrån alla starka, sunda och fosterländska element genom att lägga beslag på alla viktiga administrativa, ekonomiska och intellektuella poster i vilket land som helst.”
Ett citat från någon nynazistisk grupp som grävt fram den gamla antisemitiska konspirationsbibeln Sion Vises Protokoll från sekelskiftet 18-1900 och bara bytt ut “judarna” med “sionismen”?
Nej, citatet är från sovjetisk press i samband med den så kallade “Leningradrättegången” 1970, då ett tiotal flygplanskapare, de flesta judar, dömdes till döden eller långa fängelsestraff.
Men just på det sättet, genom att använda ordet “sionist” istället för, men lika med, “jude” kunde ryska makthavare hoppas få stöd av en latent anti-judiskhet, med rötter i det forna ryska tsardömet där fiendskap mot judarna återkommande hade aktiverats vid behov.
I partistriderna och utrensningarna i Sovjet och Östeuropa var metoden att låta termer som indirekt signalerade “jude” och “judiskt” användas som tecken på vad som stod på spel. “Kosmopolit” var under Stalin-tiden en sådan term, som markerade att motståndaren som jude inte var nationellt pålitlig. “Sionist” kom senare att kunna få samma funktion.
Sovjetunionen hade tillsammans med USA varit först med att erkänna staten Israel, vapen och frivilliga till de sionistiska väpnade styrkorna Haganah (som 1948 blev den nya statens krigsmakt) erhölls bland annat från de sovjetiska lydregimerna i Tjeckoslovakien och Polen.
Förhoppningarna var att arbetarsionismens Israel skulle bli en sovjetisk allierad. Men med kalla krigets skärpning förändrades läget, Stalins sista skenprocesser och utrensningar i Östblocket riktades mot judar anklagade för nationalism och sionism. Den typen av “antisionism” skulle återkomma i Polen 1968 efter sexdagarskriget i Mellanöstern och studentprotesterna i Warszawa när partiledningen under Gomulka försökte kväsa oppositionen. Bortåt tjugotusen polska judar fördrevs som följd, bland annat till Sverige.
Sionism som synonym till “judarna” är också ett närmast självklart agitationstema för våra dagars nynazister där ZOG, the Zionist Ockupation Government, direkt anknyter till gamla antisemitiska konspirationsteorier om judisk världskomplott och världsmakt. Men att antisionism även i icke-nazistiska sammanhang stått för ren antijudiskhet fick vi prov på under rättsprocessen mot Radio Islams Ahmed Rami 1990. Rami övergick ganska snabbt från antisionism och kritik av Israel till öppen anti-judiskhet. Att antisionism i vissa islamistiska sammanhang inte bara är politisk utan även kan uttrycka klassiskt judehat är heller knappast någonting fördolt.
Alice Staffan Beckman, vars banbrytande bok på svenska, Palestina och Israel 1969, som skildrade förtrycket mot palestinierna och PLO:s motståndskamp, varnade 2005 för antisemitism i utkanten av den Palestina-solidaritet han själv bidragit till att bygga upp (Tidsignal nr 2/2005):
Det är en absurd situation, att samtidigt som allt fler utomstående under senare år fått upp ögonen för det rättfärdiga i palestiniernas strävan börjar den ene efter den andre av de palestinier som lever utspridda i världen ge vika för de mest reaktionära konspirationsteorier, som att deras tänkande vittrar sönder, inte längre orkar stå emot. Det är djupt sorgligt att behöva sitta här och tala om antisemitism i samband med palestinafrågan, bland annat med tanke på att den palestinska befrielserörelsen, såväl Al-Fatah som PFLP och DFLP, för snart fyrtio år sedan tog upp kampen mot sådana föreställningar.”
Och han fortsatte:
I den svenska palestinarörelsens begynnelse slog vi för vår del fast att fiendelägret är tredelat: imperialismen, Israel/sionismen och de arabiska reaktionära regimerna, alla på olika sätt länkade till varandra. Jag vill påminna om det sistnämnda som uppenbarligen lätt glöms bort i detta läge som så helt domineras av USA-imperialismens och Israels aggressioner. Vad dessa reaktionära regimer bland annat tillhandahåller är internet-’information’ och TV-kanaler som varje dag läses och ses av hundratals miljoner människor. De formligen pumpar ut reaktionär smörja som döljer alla verkliga och betydelsefulla för hållanden, de gör allt för att maskera regimernas täta samverkan med imperialismen och pekar ut judar överallt där de kan hitta eller uppfinna dem. De varken kan eller vill skilja mellan judar och sionister därför att de precis som så många europeiska härskare i det förflutna utnyttjar antisemitismen för att avvända uppmärksamheten från sej själva.”
Alltså ungefär i linje med det konservativa arabiska ledarskap som under Stormuftin av Jerusalem Amin al-Husseini, under 1930-talet och andra världskriget gjorde gemensam sak med Hitlertyskland genom att låta antisionism och antijudaism vara samma sak.
Så, nej det är inte självklart att antisionism utesluter antisemitism. Att just vänsterkrafter skulle vara immuna mot sammanblandningen har dementerats återkommande i historien. Från de så kallat utopiska socialisterna under 1800-talet till strömningar inom socialdemokratin i början av 1900-talet förekom inte sällan föreställningar om judar som bara “penningmänniskor”, procentare, ofosterländska, uppkomlingar (parvenyer) och allmänt misstänkt opålitliga. Men samtidigt har sådana synsätt – “dårarnas socialism” som Friedrich Engels uttryckte det – bekämpats av demokratiska jämlikhetsströmningar som menat allvar med proletärer i alla länder, förena er.
Men hur då veta vad som är vad? Genom tankearbete, kunskap och politisk/ideologisk kamp. Någon annan väg än att utgå ifrån alla människors lika värde i en universell strävan efter jämlikhet och lika rättigheter för alla, rakt igenom nuets förtryck och folkhat ges inte.
En sådan grundhållning ger inte svaren på alla dagens och morgondagens oerhörda frågor, men anger förutsättningen för möjliga utvägar.
Håkan Blomqvist
