April, vilken musikmånad det har varit. Det har släppts så mycket ny fantastisk musik och här går jag igenom några av de releaser som jag vill lyfta fram.
Weeping Willows – In Concert
När Weeping Willows bildades i mitten av 90-talet var de ungefär världens bästa band, även för mig som liten punkare. Deras första album “Broken Promised Land” från 1997 är fortfarande en helt magnifik skiva som jag lyssnar ofta på. Av någon anledning har jag inte lyssnat så mycket på deras senare skivor, men på den här liveskivan där bandet kompas av Gävles Symfoniorkester lyfter de nyare låtarna väldigt mycket och vissa skulle helt klart platsa på Broken Promised Land. Merparten av låtarna på den här skivan är hämtade från just det albumet. Det här är 80 minuters ren njutning.
Crash Nomada – En rispa i evigheten
Det här är min första bekantskap med Crash Nomada, som spelat under det namnet sedan 2011. Bandet har tidigare släppt två album och nu är de aktuella med sitt tredje. En rispa i evigheten är ett mångskiftande album och otroligt musikaliskt. Deras folkpunk är verkligen intensiv, men trots det fylld av både känsla och känslor som far fram med vibrerande folkmelodier som är hämtade bland annat från Sverige och Öststaterna. Ibland får jag även, som i Ragnarök, en känsla av dark wave. Allting är kryddat med en sång som påminner om Thåström.
Sofia Karlsson – Till soldaterna
Sedan Sofia Karlsson släppte Söder om kärleken 2009 har jag varit av uppfattningen att hon borde vinna en grammis för årets folkmusik varje år. Om hon inte vinner med sitt kommande album ska jag käka upp min hatt. Till soldaterna är den första singeln från albumet (släpps den 25 maj) och är i min mening den bästa låt Sofia har gjort. Vilken känsla, vilken text, vilka stämmor. Vemod blandas med hopp, det är tårdrypande och vackert, speciellt i dessa tider.
Sardo Numspa – Sten påse sax
Skånska Sardo Numspa kommer inom kort att ge ut ett album med 12 låtar som är hämtade från olika inspelningar. Två av låtarna är dock helt nya, bland annat låten Sten påse sax. Sardo Numspa skiljer sig en hel del från andra trallpunkband när det gäller texterna. De är djupa och poetiska och väldigt långt ifrån den politiska grenen. Det känns verkligen som att de menar varje ord de sjunger, det är så starkt.
