Artikeln har tidigare varit publicerad som ledare i nättidningen Internationalen.
*******
Northvolts konkurs är inte bara ett haveri för den ”gröna” kapitalismen. Det är också en skarp uppmaning till hela arbetarrörelsen att söka självständiga vägar för att driva fram en verklig omställning.
“Att bygga Europas första egenutvecklade batterifabrik är en unik utmaning. (…) En chans att göra avtryck i historieböckerna.”
Den som formulerat raderna på Northvolts hemsida hade nog inte tänkt sig att avtrycket skulle gälla den största konkursen i Sverige.
Konkursen är ingen överraskning, redan tidigt i höstas varslades 1 600 anställda om uppsägning och varningssignalerna inifrån hade då ljudit länge. Testproduktionen i Västerås fungerade inte när den storskaliga tillverkningen startade och beslut om fler fabriker togs. Rader av vittnesmål talade om Vilda Västern-kaos med allvarliga olyckor som följd, några med dödlig utgång. Dagens Arbete rapporterade om hur anställda tvingades googla kinesiska manualer till de nyinköpta maskinerna som enligt Svenska Dagbladet var köpta från Kina till lägsta möjliga pris.
Liksom vid de flesta andra industriella haverier går de ansvariga skadeslösa. Den gamle Tesladirektören Peter Carlsson cashade in 200 miljoner genom att sälja sina aktier när det började gå utför. Och inte bara han, en rad av topparna i Northvoltledningen fick mångmiljoninkomster genom att göra detsamma.
Om Northvolts anläggningar kommer att köpas upp av andra kapitalgrupper eller bara skingras för vinden, det vet vi inte ännu. Med tanke på att dagens prognoser talar om en kapacitet att tillverka fem till sex gånger så mycket batterier vid årets slut som det finns avsättning för lär det inte bli någon huggsexa om en anläggning som inte ens kommit igång. Bara i Kina tillverkas fler batterier än vad bilindustrin idag behöver.
Akut behöver de som nu sägs upp i Skellefteå, Västerås och Stockholm hållas skadeslösa. I synnerhet är det samhällets skyldighet att skydda dem som riskerar att utvisas när de mister jobbet på grund av den rådande lagstiftningen. Alltför många gånger har statliga krisinsatser handlat om att förstatliga förluster, så att vinsterna ska kunna fortsätta vara privata medan de som arbetar – och samhället i stort – får ta den stora smällen.
Oavsett vad som konkret gått snett i fallet Northvolt är i princip alla – näringslivsexperter, fackliga ledare och politiker – fortfarande eniga om att en väldig batterifabrik måste till för att rädda svensk och europeisk bilproduktion. Och det är där det verkliga problemet ligger. Hela den kapitalstyrda så kallade gröna omställningen vilar på tanken att allt ska fortsätta som förut. Produktionen ska ständigt öka, om än med tekniska förändringar.
Men det är en illusion som förväxlar de mänskliga behoven med aktieägarnas och storföretagens. Och där vi människor har många behov – bland annat en jord att leva på – har den kapitalistiska ekonomin bara ett: ökad vinst. Den jakten styr investeringarna och vad som ska produceras och den som inte deltar i jakten kommer att slås ut. Den stora batteriruschen är en del av detta och handlar inte om att stoppa klimatkrisen utan om att rädda bilindustrins vinster. Att utvinningen av den viktigaste batteriråvaran, litium, är djupt problematisk, både ur miljösynpunkt och arbetsvillkor, gör inte saken bättre.
Om ledning och organisation lämnat mycket att önska på Nortvolt är de viktigaste lärdomarna för arbetarrörelsen att vi inte okritiskt ska hänga oss fast i kapitalets rockskört. Inte ens om de påstår att de är ute för att rädda världen, eller kanske särskilt då. Istället gäller det – precis som i det vardagliga fackliga arbetet – att tänka självständigt och agera oberoende.
För stunden domineras debatten av militär upprustning men oavsett hur många fantasiljarder staterna skriver in i sina budgetar är det alltid en fråga om hur de verkliga, fysiska tillgångarna används. Sådana kan nämligen vare sig lånas upp, beskattas fram eller magiskt skapas i sedelpressar. Hur mycket mänsklig arbetskraft, kunskap och råvaror – och hur stor del av den snabbt krympande koldioxidbudgeten – som samhället ska avsätta till det ena eller andra är ett politiskt val. Liksom om man vägrar göra det valet, utan lägger över det på ”marknaden” det vill säga låter kapitalet bestämma.
För de varslade på Northvolt borde därför inte valet stå mellan att skingras för vinden eller köpas upp och kastas ut på den världsmarknad Ebba Busch beskrev som ”en blodig spelplan”. Båda alternativen skulle vara ett gigantiskt slöseri. Den politiska frågan är istället hur samhället bäst ska använda de resurser som finns samlade i det havererade företaget.
Tidöregeringen har inga hämningar när det gäller att styra produktionen. Inte när det gäller att skaffa mer vapen – finansminister Svantesson drömde i veckan om ”en europeisk krigsekonomi”. Inte heller har den några problem med att närmast planekonomiskt krama kärnkraften. När det gäller möjligheten att gripa in i Sveriges största konkurs finns däremot inte ens tanken att ta rodret.. Lika total som enigheten är kring militära rustningar är, lika fullständig är handfallenheten när det gäller att styra in produktionen mot en verklig omställning.
Tyvärr gäller detsamma till största del även arbetarrörelsen som sällan har perspektiv bortom ”stärkt konkurrenskraft”, det vill säga ökade vinster.
Istället för att sluta upp bakom företagens slagsmål om marknadsandelar på Buschs ”blodiga spelplan” ligger det i de anställdas intresse att slåss gemensamt för att deras kunskaper och förmågor ska komma till nytta – över gränserna och tillsammans med arbetande i andra länder. Inte för att rädda den ena eller andra bilkoncernen utan för den verkliga omställning som är så akut. Att skaffa sig en självständig uppfattning om vad vårt arbete, vår kunskap och våra naturtillgångar ska används till är en tanke som ligger mycket långt borta i dagens svenska arbetarrörelse. Att formulera självständiga krav och planer för att både våra jobb och planeten ska överleva på lång sikt är dock en nödvändighet, det visar inte minst haveriet på Northvolt.
