Det blir på slagfältet kriget avgörs. Hur många döda och sårade, krossade familjer och samhällen ryms i de orden? Kanske Michael Winiarski, Dagens Nyheters främsta krigshök, inte har överslagsberäknat det (11 mars). I det liberala krigslägret närs ju drömmar om en snar Ukrainsk militär storseger, kanske redan inom ett par veckor. Så har själva tänkandet militariserats att söndertrasade människoliv reduceras till mobiliserande pressmaterial.
Hastigheten med vilken den patriotiska likriktningen sker även i ett land som Sverige – långt ifrån själva krigsskådeplatsen – lär oss (för vilken gång i ordningen?) att kriget är en oöverträffad nationaliserare av människors sinnen – för en tid.
Inledningsvis kan människors samhällsansvar mobiliseras. De som vill göra sitt bästa för det gemensamma ställer upp, godtar vissa umbäranden och drar sitt strå till stacken, tror på försvarsbudskapen och “support our troops”. Ungefär som Nooshi Dadgostar hos amfibieförbandet häromveckan.
Det tog inte heller många minuter för liberalerna på DN, som vanligen kallar ord som “folket” för populism och bedyrar sin kosmopolitism, att vända på klacken. Nu hyllas ”folkets” försvarsvilja i såväl Sverige som Ukraina och nationshat görs legitimt: “När en nation anfaller en annan blir individer som lyfts upp på den offentliga arenan inte bara representanter för sig själva utan också för sitt land”, läxar Hanne Kjöller (11 mars) upp dem som försvarar ryska kulturutövare och idrottare mot blockader.
Och antagligen har inte de nymornade patrioterna ens läst Gustav Steffens Krig och Kultur från 1915 som propagerade för krigets nyttiga socialpsykologiska avbrott i den småborgerliga och liknöjda egoism som alltför länge dominerat samhället. Kriget väckte samhällsanda och solidaritet, menade Steffen och pläderade för en ”modig uppslutning” på Tysklands sida i första världskriget – innan han lyckligtvis uteslöts ur socialdemokratin, åtminstone för en tid.
När statens alla resurser, politik, kultur och massmedia, näringsliv och organisationsvärld trummar ut de nationella och försvarspatriotiska budskapen närmast dränks de avvikande rösterna – liksom insikterna om att något större – människans existens – är i fara. Men de finns där, kan sammanslutas och ge varandra energi, istället för att vända ryggen åt det hela i avsky eller demoralisering. Som just nu, i förhållande till Vänsterpartiet.
I besvikelse över partiets plötsliga uppslutning kring militära rustningar och vapenexport finns antimilitarister som väljer att kliva av. Kanske också på grund av orimliga förhoppningar. Men Vänsterpartiet är inget revolutionärt kampparti utan ett brett parlamentariskt reformparti utsatt för samhällsmaskineriets fulla tryck och kommer att ge efter mer än en gång. Internationalistiska fredsaktivister, socialister och antimilitarister bör inte överrumplas av det utan enträget verka för att stärka freds- och nedrustningskrafter längs alla vägar som är möjliga, inom som utanför partiet liksom i den övriga arbetarrörelsen.
När den första nationella euforin lagt sig och krigets kranka blekhet grinar människor i ansiktet genom svåra umbäranden eller personliga förluster, kommer de patriotiska stridsbudskapen att skorra falskare. Redan kan vi se hur den samhällsanda och solidaritet som nationalpatrioter söker kidnappa för militära syften, hellre riktar sig till solidarisk nödhjälp och flyktingstöd. Det är på den solidariteten vi också kan bygga internationalism och fredskamp tillsammans med både ryska krigsmotståndare och tappra ukrainare som värnar sina liv och samhällen. De ryska och ukrainska folken, liksom de svenska och andra, vill leva sina enda liv i fred, frihet och en gnutta trygghet. Långt ifrån vapenskrammel och fanatism. Och istället för att “avgöra kriget på slagfältet” söka freden tillsammans.
Internationalen
Ledarredaktionen
Artikeln tidigare publicerad i tidningen Internationalen.
