Jag lyssnade på en dokumentär på Sveriges Radio P1. Den handlade om en långflygande nattfjäril i Australien. Till sitt utseende en anspråkslös gråbrun fjäril som kallas Bogongfjäril som är mycket välkänd i Australien.
De lever i norra delen av Australien där de förökar sig. När det blir för varmt flyttar de “nykläckta” fjärilarna varje sommar söderut där det är lite svalare. I Nya Sydwales finns grottor där de “översomrar” genom att hänga tätt som fladdermöss inne i de svala grottorna där de tillbringar sommaren.
De gör en resa på ungefär 100 mil.
Sedan gör de samma resa tillbaka där de föddes, där de parar sig, lägger ägg, och dör. Under sina korta liv flyger de en resa tur och retur på 200 mil.
Vad som förbryllar är hur de hittar till en plats där de aldrig varit tidigare. De flyger i mörker. De nya fjärilarna flyger på egen hand. De har inga äldre fjärilar som visar vägen.
Nu har några svenska forskare kanske kommit på hur de bär sig åt. De har ett sjätte sinne som innebär att de känner av jordens magnetfält. Dessutom använder de sig också av Vintergatan.
Det är Eric Warrant, professor vid Lunds universitet, som leder forskningen. I dokumentären fick vi följa med till grottorna där fjärilarna “översomrar”. Smala, trånga grottor där man nätt och jämt kunde tränga sig in krypande. Inget för den som lider av cellskräck.
Inne i grottorna kunde man se hur dessa bogongfjärilar hänger i grottans tak. Man beräknade att det fanns cirka 17 000 fjärilar per kvadratmeter.
Ett experiment gick ut på att att man byggde en specialgjord “nattfjärilsarena” där man lade på en kupol som simulerade Australiens natthimmel. Genom att “störa ut” magnetfälten och samtidigt vrida på natthimlen, kunde man se hur fjärilarna ändrade flygriktning.
De flög i samma riktning som de skulle ha gjort om det varit den riktiga Vintergatan. De kunde alltså använda stjärnorna och Vintergatan som kompass. De visste att de skulle flyga söderut när de skulle till grottorna. Och norrut när de skulle tillbaka till sin födelseplats.
Samtidigt kunde de använda jordens magnetfält för att orientera sig, när det var mulet väder. Allt detta får plats i en liten hjärna, inte ens stor som ett risgryn.
Man kan ju undra vad det är för liv. Man föds. Man flyger iväg 100 mil för att tillbringa sommaren i en mörk grotta. För att sedan flyga de 100 milen tillbaka, där man parar sig, lägger ägg, och sedan dör.
Det är nog inte meningen att vi ska förstå allt. Gjorde vi det vore vi nog ännu tokigare.
Rolf Waltersson
