Jag har länge funderat över varför en del människor blir näst intill hysteriska när det vankas “köpfest”.
När det är realisation, Black Friday, Black Weekend, Black Week, mellandagsrea, påskrea, pingstrea, sommarrea, vinterrea, höstrea, vårrea – och alla andra tillfällen med “extrapriser”, röda prislappar, “köp tre betala för två” “utförsäljning” “nu rensar vi butiken” och så vidare.
Likaså varför en del finner sånt behov av att shoppa att man åker många tiotals mil till Ullared och andra köptempel för att stilla konsumtionsbegäret.
Jag har hört att man till och med kör bussar från Norrland till Ullared i Västergötland för att shoppa.
Jag hörde ett inslag på radion, P1, och en intervju med nån sorts expert, en beteendevetare av något slag, som gjorde en jämförelse med jakt.
Han menade att det är själva jakten, inte resultatet, som är drivkraften för många jägare.
“Varför ägnar man många timmar i skogen bara för att skjuta en harpalt – och vara nöjd med det? Om någon i stället ger jägaren en harpalt, skulle han inte ens ta emot den”.
Samma sak med det köpbehov och habegär som drabbar så många. Det är själva jakten efter “köpfynden” som är drivkraften – inte prylarna i sig.
I samma radioprogram förklarade en kvinna varför hon nu springer runt i affärerna under mellandagsrean:
“Jag går runt för att se om jag hittar något jag behöver”.
Det visar sig också att många som handlar inte ens öppnar förpackningarna när de kommer hem. Några unga kvinnor berättade att de har “garderoben full” med oöppnade skokartonger och påsar med kläder.
Att ha gjort ett “fynd” var själva grejen.
I Aftonbladet läser jag om Roger:
“Jag stal för att stilla mitt köpbegär”.
Är du ständigt på jakt efter nya prylar, röda prislappar eller specialerbjudanden? Då kan du vara på väg att utveckla ett beroende. Roger Xxxx knarkade hemelektronik och höll på att förstöra sitt liv.
“När det var som värst började jag begå brott för att finansiera mitt köpberoende”, säger Roger i Aftonbladet.
I Göteborgs-Posten läser jag:
“Köpbegär bakom förskingring. Ett sjukligt köpbegär drev en chef i en stadsförvaltning i Göteborg att förskingra 325 000 kronor”, skriver Göteborgs-Posten.
“Under fem år tog hon pengar som bland annat var avsedda för tandvård för socialbidragstagare”, skriver tidningen.
I en artikel i SvD: “Läsarna om köpbegär. Jag besegrade köpdjävulen”, finns många vittnesmål:
“Vi ska hela tiden bräcka grannen. En sjuk och narcissistisk kultur och tid”, skriver Kim.
“Girighet är tidens tecken. Så simpelt livet blivit för många, och så mycket lidande och rädsla det kommer att skapa när köpfesten är slut”, skriver signaturen Silfverstolpe.
“Det ligger inget fel i en önskan att omge sig med vackra ägodelar. Frågan är bara när “vill ha” förväxlas med behöver, och när Pradapumpsen blir en skiljelinje mot De Andra i stället för ett par vackra skor”, skriver Humanist.
Signaturen L tar upp konsumtionssamhällets inverkan på människor i andra delar av världen:
“Allt har ett pris. Det som du köper billigt betalar någon annan dyrt för genom sämre hälsa och 18 timmars arbetsdagar”, skriver signaturen L.
“Vad var och en lägger sina pengar på ska väl andra människor skita i”, skriver signaturen Martin.
Signaturen Regissören som lever på att göra reklamfilm hymlar inte med att yrket går ut på att spela på folks dåliga självförtroende:
“Avund och dåligt självförtroende är konsumtionens och reklammannens bästa vänner”, skriver signaturen Regissören.
Där tror jag Regissören slår “huvudet på spiken”. Många tror att man kan köpa sig lycklig. Och detta utnyttjas på ett cyniskt sätt i bland annat reklamen.
Genom detta konsumtionssamhälle som lockar med ett överflöd av prylar man “måste ha”, och genom all förförisk och förljugen reklam som spelar på känslor i stället för förnuft, blir vi mer eller minder hjärntvättade.
En del står emot – andra inte.
Ungefär som med alkohol- och drogberoende. Spelberoende. Dataspelsberoende, som jag skrev om för ett par dagar sedan. Och nu detta köpberoende. Snart ska väl också detta klassas som en sjukdom.
För att inte tala om alla rika som jagar ännu mera rikedom. Om man redan är miljonär eller miljardär, vad är det för drivkrafter som gör att man vill ha ännu fler miljoner och miljarder?
Jag tror det var “Bosse-Bildoktorn” som kallade det “ekonomisk alkoholism”.
När ska vi inse att det ytterst är konsumtionssamhället som är sjukt – inte människan.
Jag tror författaren Henrik Tikkanen är lösningen på spåret när han skriver:
“Alkoholism beror på missbruk av människor”.
PS. En liten fundering. Om en grej kostar 1000 kronor och den säljs ut till 70 % rabatt blir reapriset 300 kronor. Passar jag på att köpa har jag “sparat” 700 kronor enligt reklamen.
Men om jag struntar i att köpa – har jag då sparat 1000 kronor, eller bara 300 kronor?
Nu kostar inte något 1000 kronor. Det kostar 990 kronor, av psykologiska skäl, i extremfallet 999 kronor, eller till och med 999,90 kronor. Men 1000 kronor gjorde det enklare att räkna.
För den som vill grotta ner sig i denna smått filosofiska fundering kan jag rekommendera en kandidatuppsats från Högskolan i Gävle från 2018, Akademin för utbildning och ekonomi, avdelningen för ekonomi.
Uppsatsen har den träffande och något lustiga titeln:
“Billigt eller dyrt, udda eller jämt?
Hur prisprecisionseffekten påverkar Willingness to pay”
Fikonspråk låter väl finare än klarspråk.
Det kan man väl räkna ut med röven att det är psykologiska (bak)tankar som gör att saker och ting kostar 999 kronor i stället för 1000 kronor. På fackspråk kallas det “charm prices”, där detaljhandeln jobbar hårt med att manipulera oss genom att finjustera prislappar och ge specialerbjudanden som gör att vi spenderar mer än vi normalt skulle göra. Är man tillräckligt köpsugen går man i dessa försåtliga fällor.
Rolf Waltersson
