När demokratin tar stopp vid fabriksgrindarna
Jag lyssnade på lördagsintervjun med centerledaren Annie Lööf i Sveriges Radio P1 den 3:e september.
Intervjun handlade mycket om de strandade förhandlingarna mellan facket och arbetsgivarna angående LAS och anställningstryggheten.
Annie Lööf använde konsekvent ordet “modernisera arbetsrätten” när hon talade sig varm för Svenskt Näringslivs krav att luckra upp anställningstryggheten.
“Vi lever i ett modernt samhälle, då måste vi också modernisera arbetsrätten”, var hennes mantra.
Jag kommer att tänka på den gamla paragraf 23 i Arbetsgivarföreningens stadgar från 1905: “Arbetsgivaren äger rätt att leda och fördela samt fritt anställa och avskeda arbetskraft”.
1906 signerades den så kallade Decemberkompromissen mellan SAF och LO där LO accepterade denna § 23 mot att LO fick erkännande från SAF som “arbetarnas rättmätliga företrädare”.
Med tiden blev samhället modernare och krav från arbetarna om inflytande och demokrati på arbetsplatserna växte. Paragraf 23, som bytt namn till paragraf 32, började naggas i kanten.
Efter den stora gruvstrejken i slutet på 1960 talet, och en lång rad strejker åren därpå – hamnarbetarna, skogsarbetarna, städerskorna och flera andra – fick vi lagar och regler om inflytande på arbetsplatserna. Dock mycket begränsat inflytande. Vi fick medbestämmandelag, den så kallade “tutan”, om ett begränsat inflytande över anställnings- och avskedsförfaranden. Tidigare hade arbetsgivaren suverän rätt att avskeda. Efter införandet av “tutan” blev man skyldig att signalera innan man körde över arbetarna.
Men kravet på demokrati på arbetsplatsen började egentligen långt tidigare. Som exempel, 1899 strejkade arbetarna vid Hvilans mekaniska verkstad i Kristianstad för föreningsrätten, mot svartlistning och antifackliga uppträdande från arbetsgivarsidan.
Strejken blev en framgång vilket protokollet visar:
“Härmed förklaras att arbetarnas föreningsrätt erkännes och att ingen anställd arbetare har avskedats eller i övrigt lidit några men eller obehag därför att han är fackföreningsmedlem och verksam som sådan.
Icke heller ska den arbetare, vilken framställer ett eller annat önskemål på arbetarnas vägnar som deras ombud, befara att avskedas”.
—Från radioprogrammet God morgon världen P1 2005-10-09 med Kurt Junesjö, arbetslivsexpert.
I mitten på 1970 talat hade vi striden om Löntagarfonder.
Den första modellen av Löntagarfonder lanserades av LO-ekonomen Rudolf Meidner. Ett förslag där målet var att ge löntagarna en andel, 20 procent, av ägandet i det privata näringslivet.
I LO:s tidning Fackföreningsrörelsen förklarar Meidner att förslaget var tänk som ett direkt angrepp på kapitalägarnas makt:
“Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: Vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet”.
Regeringens förslag blev senare en mycket urvattnad version av Meidners löntagarfonder. Men ett förslag som inte ens finansminister Kjell-Olof Feldt trodde på när han klottrade sin berömda dikt i riksdagen 1983:
“Löntagarfonder är ett jävla skit
Men nu har vi baxat dem ända hit
Sen ska de fyllas med varenda pamp
som stött oss så starkt i varje kamp
Nu behöver vi inte gå flera ronder
förrän hela Sverige är fullt av fonder”
Protesterna mot denna “socialisering” blev kraftfulla. Arbetsgivarna samlade till stor demonstration i Stockholm 4 oktober 1983. I spetsen på den så kallade “direktörsmarschen” gick Antonia Ax:son Johnson, Sveriges rikaste kvinna 2018 god för 57 miljarder, Curt Nicolin, ordförande i SAF och demonstrationens initiativtagare Gunnar Randholm orförande i Handelskammaren Jönköping.
Hur många som demonstrerade råder delade meningar om.
- 100 000 enligt arrangörerna.
- 75 000 enligt media
- 50 000 enligt polisen
- 27 000 enligt socialdemokraterna.
Efter att dessa relativ harmlösa löntagarfonder, jämfört med Meidners ursprungliga förslag, införts, avskaffades de av den borgerliga regeringen Bildt 1991.
Nu ser vi hur utvecklingen går bakåt med flera osäkra och otrygga anställningsformer. Visstidsanställningar, provanställningar, timanställningar (vi ringer du springer), hyvlingar där arbetsgivaren drar ner på antalet timmar för den anställde, och allt vad det heter.
Och nu vill Svenskt Näringsliv och de borgerliga partierna försämra tryggheten för de anställda ytterligare, bland annat genom att genom förändrad LAS som ger ökat utrymme för godtyckliga avskedanden.
Detta kallar Annie Lööf “modernisering av arbetsrätten”.
Hur modernt är det att vrida klockan tillbaka 115 år till en tid då arbetsgivarna hade enväldig rätt att “fritt anställa och avskeda arbetskraft”?
Rolf Waltersson
