Artikelförfattare: Kjell Östberg
Artikeln har tidigare (6/7) varit publicerad i tidningen Internationalen
KOMMENTAR
Almedalsveckan har brutit ut igen. Lite mindre den här gången än de senaste åren. De löjligt höga priserna på seminarielokaler och boende har gjort att intresset svalnat. 20 000 kronor för ett par nätter i en etta ville en läkare ha när en högskola behövde få hjälp med en övernattning. Och polis och arrangörers vägran att hålla nazistiska Nordiska motståndsrörelsen borta från området har fått fler än RFSL att tveka att delta. Kanske håller Almedalsveckan på att gräva sin egen grav?
Men fortfarande är tillställningen en utmärkt temperaturmätare på vad politiker och professionella opinionsbildare vill tala om. I år verkar det vara “Integration” i betydelsen “invandrarproblemet”.
En efter en faller de, borgerlighetens skamgränser i förhållande till den xenofoba högerpopulismen med rötter i vit maktmiljö.
Kristdemokraternas ledare Ebba Busch Thor sitter i överläggningar om migrationspolitiken med Sverigedemokraterna. I Höör och Sölvesborg har högern inte bara släppt fram Sverigedemokraterna till kommunpolitikens finrum, utan givit dem makten att visa hur en främlingsfientlig politik ser ut i praktiken.
Liberalerna har i Nyamko Sabuni valt en ny partiledare som är motståndare till mångkultur och utan pardon är beredd att kasta ut asylsökanden redan vid gränsen utan den grundliga prövning de enligt internationell rätt borde vara garanterade. Och i Almedalen passerade Ulf Kristersson en ny anständighetsgräns.
I sitt tal slog han fast att Sveriges största problem inte är den hotande klimat- och miljökatastrofen eller de ökade samhällsklyftorna utan just “integrationen”, eller snarare de invandrare som han menar vägrar låta sig integreras. Med formuleringar som “att kan man förstå innebörden av socialbidrag och skattefinansierad sjukvård, ja då kan man också förstå innebörden av att arbeta” målade han upp en bild av ett Sverige där invandrare systematiskt undviker att lära sig svenska och skor sig på välfärdssamhället. Lika ensidigt beskrev han de tragiska dödsskjutningarna. Problemet ligger ensidigt hos de kriminella gäng som växer fram i de invandrartäta förorterna, inte hos de yngel i de segregerade överklassområdena som göder narkotikaligorna.
Och lösningen är naturligtvis ökad repression. Ett av de få konkreta förslag som Kristersson kunde presentera var att invandrare inte längre skulle garanteras rätt till tolkhjälp annat än vid rättegångar –
invandrare ska även i fortsättningen kunna dömas så smidigt som möjligt.
Men inom sjukvården ska inte denna rättighet till tolkhjälp finnas längre; Kristersson kunde inte ens svara på vad som skulle gälla för födande kvinnor. Och, som företrädare för de unga flickor som är utsatta för det hedersvåld som Kristersson så gärna talar om påpekade: vem ska hjälpa dessa tjejer att göra sig förstådda i kontakt med kvinnojourer eller myndigheter.
Kristersson talade också om vikten att ställa krav på att nyanlända lär sig svenska värderingar och nämnde demokratiska rättigheter och rätten att gifta sig med vem man vill.
–Kan eller vill man inte respektera de lagar, regler och värderingar som bygger vårt land, ja då får man bosätta sig någon annanstans, sade han.
Men som Tomas Ramberg påpassligt noterade i en kommentar i radio är dessa värderingar inte mer grundläggande svenska än att moderaterna nästan enhälligt röstade emot rätten till samkönade äktenskap för mindre än två årtionden sedan eller att moderater tidigare röstade emot lagen mot barnaga – och naturligtvis in i det sista motsatte sig den kvinnliga rösträtten.
Undrar förresten om Kristersson tycker att de många av hans väljare som inte respekterar de skattelagar som bygger vårt välfärdssamhälle också borde bosätta sig någon annanstans.
Kjell Östberg
