Skapunk, lika älskad av många som den är hatad av andra. Genren slog igenom rejält på 90-talet men har funnits med, mer eller mindre, sedan punkens födelse. Det här är min syn på den pogovänliga musikstilen.
Skapunken är lite som vad Celticpunken är för mig. Jag är ju verkligen svag för både ska och irländsk folkmusik men det är inte alla band som klarar av att mixa det med punk på ett för mig tillfredsställande sätt. Men när de väl gör det, då blir det makalöst bra. Sen kan man ju göra som brittiska The Trojans och mixa ska med irländsk folkmusik. Ett band värt att kolla upp.
Nåväl, det ska sägas att min väg in i baktakten faktiskt tog avstamp i skapunken, som den förmodligen gjorde för många i min generation. Sen gick det snabbt för mig att komma in på renodlad skamusik. Det bör ha varit Millencolin som startade mitt intresse med deras mini-album Use Your Nose 1993. Sen exploderade det med en ny skavåg under 90-talet. Det kanske kan bli lite rörigt för den som inte har riktig koll på alla svängar. Det är knappt att jag vet hur jag ska förklara det på ett enkelt sätt.
Men väldigt kortfattat kan man säga att det dök upp fler och fler skapunkband som vandrade lite på de stigar som bland annat Operation Ivy, The Mighty Mighty Bosstones trampat upp under 80-talet, band som givetvis influerats av The Clash. Det skapades helt enkelt en tredje våg av skamusik. I Sverige hade vi till exempel band som Potlatch och Fudge Wax. Det här öppnade upp för de mer traditionella skabanden som var mer influerade av den brittiska andravågen. Det då Örebrobaserade skivbolaget Burning Heart Records släppte skivor med Chickenpox och Liberator, sen fanns även Stiff Breeze i Stockholm och senare The Skalatones från Landskrona, för att nämna några.
Skapunken letade sig kraftigt in i skatepunken. Många av skatebanden slängde in rockig och melodiös baktakt, Millencolin är redan nämnt och Randy bör nämnas som släppte en EP med idel skalåtar 1994. Skamusiken blev populär även i en mer mainstreamkontext med framför allt No Doubt. I de mer punkiga kretsarna var Rancids album …And Out Come The Wolves otroligt betydelsefullt med megahiten Timebomb. Det hände verkligen mycket under åren på 90-talet.
Idag finns det tyvärr inte särskilt mycket skapunk kvar i Sverige, visst kan det hända att band slänger in lite baktakt, så som Kardinal Synd gör i Mer Än Ni Har, eller Småjävlafötter i Varmfrontsgatan. Men annars är det väldigt tunnsått. Bland de svenska skatepunkbanden försvann skatonerna redan i slutet av 90-talet, tyvärr måste jag tillägga.
Vill man hitta skapunk får man helt frankt blicka över pölen mot Amerika och där finns det ett dilemma. Många band är i mitt tycke inte särskilt bra, det får inte bli för college-poppigt-amerikanskt. Det känns som att många av de banden inte kommer från punken, de tappar den nerven och slutresultatet blir alldeles för snällt och tråkigt med sångare som vill låta mer som Billie Joe Armstrong i Green Day än Jesse Michaels i Operation Ivy. De skulle behöva botanisera bland band som Voodoo Glow Skulls, Choking Victims eller Citizen Fish för att förstå vad det handlar om. Ett snabbt tempo räcker föga när det ändå saknas attityd.
Det behöver inte vara så snyggt och välpolerat och därför vill jag slå ett slag för Dope Times från Brasilien, de har verkligen fattat grejen. Och ska man prompt köra med den där poppunkiga sången, gör då som Kill Lincoln, där finns trots allt punken rejält implementerad i helheten. Andra lite snälla band som jag ändå funkar för mig är Less Than Jake och Goldfinger. Ett av mina absoluta favoritband är tyska Braindead som blandar hardcore, punk, ska och en del dub på ett förnämligt sätt.
Jag har sammanställt en spellista med band relaterade till den här texten samt kryddat med ett gäng låtar som jag vill benämna som bra skapunk. Då det förmodligen inte finns någon klinisk forskning i vad som är just bra skapunk så har jag utgått från mitt eget tycke, men mitt ord är definitivt inte lag… eller? Pick it up Rudy!
