Kjell Östbergs artikel reser frågan om hur vänstern framgångsrikt skall kunna slå tillbaka högervågen. Han menar att V-ledningens traktande efter ministerposter i en kommande regering är en återvändsgränd, som kan få sorgliga konsekvenser.
Artikeln har tidigare varit publicerad i nättidningen Internationalen.
*******
Det kom inte som någon överraskning när Vänsterpartiets styrelse nyligen deklarerade att de skulle kräva ministerposter i en kommande S-regering. Samma sak sa V-ledningen inför valet 2022 och inriktningen har en längre tid varit tydlig i både ord och handling.
Med formuleringar som “ultimatum” och “vårt stöd är inte gratis” har V-ledningen velat visa att socialdemokraterna inte längre kan ta Vänsterpartiets stöd för givet. Men också markera mot en kommande regerings anpassning högerut till Centerns dagordning. Förhoppningen är att genom regeringsfrågan göra Vänsterpartiet mer “relevant”, som det brukar heta, i media och det politiska spelet.
Att det viktigaste när det gäller valet 2026 är att fälla Tidöregeringen råder stor enighet om inom såväl vänstern som inom hela arbetarrörelsen. Den svenska högerregeringen visar dagligen prov på hur snabbt den raserar solidariska lösningar och folkrörelseinflytande på område efter område.
Med Trump i spetsen för ett högerextremt styre i världens dominerande supermakt lär tuppkammen växa än mer på globala högerkrafter, inklusive här i Sverige. Tidöregeringen kommer från Trumps tillträde att ha ytterligare ett och ett halvt år på sig för sitt förstörelsearbete. Risken finns faktiskt också att både den internationella och svenska politiska utvecklingen boostar högervågen tillräckligt för att ge Åkesson statsministerposten 2026.
Enigheten om att göra allt för att förhindra en sådan utveckling och verka för en helt annan utgång i valet 2026 är självklar.
Ändå känner många vänsterpartister oro över fokuseringen på ministerposter i en framtida regering; att Vänsterpartiet surrades vid masten i en S-MP-C-regering skulle med nuvarande styrkeförhållanden betinga ett högt pris. Ja, att överhuvudtaget planera regeringssamverkan med Centerns extrema nyliberaler vore en återvändsgränd. Man behöver inte gå till det isländska Vänsterpartiets kollaps efter regeringssamverkan med de borgerliga för att inse faran, det räcker med Podemos i Spanien och faktiskt de flesta andra röda och gröna partiers bakslag i så kallade “mitten-vänster”-regeringar.
Vänsterpartiets budskap måste fokusera på vilka politiska krav som bör stå i centrum för kampen mot högern och för solidariska jämlikhetslösningar runt vår tids avgörande frågor, från klimatomställning och välfärd till mänskliga rättigheter och fred – och på att bygga opinion och rörelser för sådana lösningar.
Utspel om ministerposter får inte avleda diskussionen från det politiska innehållet. Förhoppningen hos partiledningen är att ett starkt Vänsterparti i en kommande röd-grön regering både skulle motverka S-ledningens värsta anpassning högerut och bidra till en vändning åt vänster på flera områden. Men det kräver att partiet bärs fram av starka opinioner för rättvisa och inte kompromissar bort sig på förhand för eftertraktade ministerposter.
Även bland socialdemokratins gräsrötter finns vilja och förhoppningar om ett skifte vänsterut i framför allt välfärdspolitiken. Magdalena Anderssons uppgörelse med moderaterna om finanspolitiken, med fortsatt åtstramning i ett läge när arbetslösheten klättrar mot nioprocentsnivån och välfärdssystemen stryps, kritiseras internt. Det gäller även NATO-konsekvenserna där S-medlemmars motstånd mot kärnvapen och militarisering alltjämt är stort.
Vänsterpartiet kan utgöra en samlande kraft och “ministerkandidat” för alla dessa strömningar, trots att oddsen knappast är goda. Stormen från borgerligt håll mot V i en regering lär tillta och S-ledningen föredra uppgörelser med Centern – eller ännu längre högerut. SSU:s krav om en ren socialdemokratisk minoritetsregering med hoppande majoriteter pekar också på ett möjligt scenario.
Men även en tydlig radikal opposition kan ge nog så mycket makt. Se bara hur SD spelar marionett med resten av Tidölaget. V-ledningen har länge talat om att inte vara någon dörrmatta för S och det är en bra utgångspunkt, men det spelar inte någon större roll om en dörrmatta ligger inomhus eller utomhus.
Med starkt stöd i folkliga rörelser, ett bra valresultat i ryggen och en hård linje i förhandlingarna är det fullt möjligt att påverka konkreta och viktiga beslut utan att behöva försvara den borgerliga politik som socialdemokraterna står för idag och vid en kommande regeringsbildning.
Kjell Östberg
