Millencolin fyller 30 år nu i oktober, jag tänkte att jag skulle författa en lång, och i stora delar personlig krönika, som en hyllning och gratulation till ett av landets mest succérika punkband. För Millencolin började det i Örebro hösten 92, för mig började det på Ekens Gård i Handen tidigt 1994.
I början av 90-talet arrangerade Kulturföreningen Mera Hitlåtar med Tompa Eken i spetsen söndagsspelningar på Ekens Gård i Handen. Det var väl inte alltid så mycket folk där, men det var många lokala band som fick chansen att spela samt en del från andra städer så som Radioaktiva Räker och Charta 77. När de sistnämnda spelade hade Per Granberg med sig skivor till försäljning. Där stod den och tronade, Millencolins debut-EP ”Use Your Nose”. Jag minns inte riktigt om jag hade någon koll på bandet då eller om jag frågade Granberg vad det var, eller om jag faktiskt bara köpte den på chans, så som man gjorde på den tiden. När jag kom hem och lyssnade var det bland det bästa jag hade hört då, och det är den nog fanimej än idag.
1994 var året då skatepunken slog igenom i Sverige, Millencolin blev omåttligt populära. De släppte sitt första fullängdsalbum ”Tiny Tunes” det året, där bland annat Mr Clean och Da Strike fanns med. De var på väg att bli ett av landets hetaste band. Jag var sannerligen inte inne i några skateboardkretsar men fick ändå nys om en konsert mitt i centrala Stockholm. Det var G-Spot, en butik som sålde skateboard och snowboard-kläder som skulle släppa en samlingsskiva samt anordna en releasefest. Millencolin som var ett av banden på skivan skulle spela och min lycka var total. Väl på plats fick vi höra att Millencolin hade ställt in, det blev så klart ett fruktansvärt antiklimax. Men det var många andra bra band som spelade den kvällen, bland annat No Fun At All.
Senare samma år kom chansen igen, Millencolin och No Fun At All var på turné och skulle göra en spelning på Kafe 44. Torsdagen den 15 december var datumet då det skulle det smälla, och nog tusan small det. Kön ringlade sig lång på Tjärhovsgatan, det var kids i för stora byxor och stickade mössor, skatepunken och skatemodet blev bara större och större, det pratades mycket om att det var trendigt och visst var det så. Jag minns inte om det var så pass mycket folk att banden fick göra två spelningar samma kväll, det hände då och då på 44:an. Men jösses vilken kväll det blev, absolut en av mina topp-5 på Kafe 44. Det var varmt, svettigt och intensivt, det kan ha inmundigats folköl innan, men ruset av musiken överträffade helt klart trefemmorna.
Vid den här tiden betydde Millencolin väldigt mycket för mitt eget låtskrivande, utan att på något sätt jämföra kvaliteten ville jag få in melodier, jag ville få in skapunken. Just då lyssnade jag nästan bara på melodiös hardcore och skapunk, det var amerikanska band som NOFX, Lag Wagon, Propagandhi och Pennywise, samt svenska Randy, Stoned, Potlatch, No Fun At All och Satanic Surfers. Det fanns så många band i den genren då, jag minns en annan fin spelning på 44:an med Concrete och Mashroom, två band som borde blivit större, framför allt Concrete med deras Bad Religion-doftande melodiösa punk.
1995 började jag att åka på festivaler, först ut var endagarsfestivalen Bergslagsrocken i Fagersta. Jag minns den dagen med värme och glädje, det var mer eller mindre första gången jag var på vift utan några föräldrar i hasorna. Vi åkte någon form av festivalbuss till och från Fagersta. Dessvärre minns jag inte så mycket av konserterna där, mycket av fokus låg ju på själva festandet. I efterhand kan jag ångra det men å andra sidan, det var ju förbannat kul då. Millencolin spelade i alla fall, det gjorde de även på Hultsfredsfestivalen samma år, men precis som med B-rocken minns jag det mesta utom själva konserterna. Nåväl, jag skulle ju få chansen att se Millencolin både på Vattenfestivalen och på Gröna Lund det här året, tror ni att jag minns konserterna? Jag minns i alla fall känslan från den tiden och som sagt, vi hade det förbannat roligt.
Det här året gjorde jag mitt första fanzine som hette Skynda Långsamt, i första numret var Millencolin självskrivna, det är kanske inte min bästa intervju men fanzinet gjordes med 100% hjärta. Häromdagen läste jag en gammal intervju i Digital Rundgång nummer 2 med bandets ena gitarrist, Erik. I den intervjun benämnde han faktiskt Skynda Långsamt som ett fint fanzine, det värmer faktiskt att höra trots att 27 år har hunnit att passera.
Under hösten 1995 släppte bandet sitt andra album, ”Life On A Plate” och strax därefter tog mitt förhållande med Millencolin en paus. Förmodligen blev jag mätt på skatepunken, jag gick väl helt enkelt vidare i min musikaliska utveckling, om nu streetpunk och kängpunk kan anses som en vidare utveckling. Jag har trots det alltid återgått till att lyssna på både Millencolin och all den skatepunk som släpptes under första delen av 90-talet, men det som kom efter 1997 har jag lite sämre koll på. Mitt bortfall har nog gjort varken till eller från för Örebroarna, deras popularitet är enorm världen över och de har fantastiskt hängivna fans från Nya Zeeland till Brasilien, via Askersund till Novi Sad i Serbien.
På senare år har förhållandet börjat att spira igen, faktiskt en hel del. Det började ungefär för fem år sedan, i samma veva som de skulle spela på Lokomotivet här i Eskilstuna med Adhesive och The Dahmers. Vattnet hade flutit under broarna i sisådär 25 år och det var inte särskilt konstigt att gåshuden var på sin plats när de körde de gamla låtarna. 2019, släppte de sitt nionde album, ”S.O.S.”, vilket alltså blev det första albumet jag köpte med Millencolin sedan Life On A Plate 1996. Skapunken är borta sedan länge och de har så klart utvecklats mycket under de år som de låg i någon form av träda för mig. S.O.S är ett riktigt bra och intressant album, jag kan ju egentligen bara jämföra det med deras två första album och det har nog egentligen hänt för mycket för att det ens är värt att jämföra. Jag kan bara konstatera att de fortfarande skriver riktigt bra melodiös punkrock.
Under jubileumsåret 2022 har de släppt en del intressanta återpressar, bland annat Tiny Tunes som på grund av rättigheter då det begav sig snabbt fick byta namn till Same Old Story. Sedan kom återpressen på samlingsskivan The Melancholy Collection vilket jag blev riktigt glad över. Originalet är en rätt dyr historia så det var kul att äntligen kunna lägga beslag på skivan. Ännu gladare blev jag under sommaren när jag fick reda på att de skulle pressa upp deras två demokassetter från 1993 på vinyl. Givetvis kraschade deras hemsida när förbeställningarna öppnade. Men jag lyckades ändå hugga ett ex efter mycket kämpande. Jag tycker faktiskt att mycket av det materialet håller än idag, framför allt låtarna på den andra kassetten ”Melack”.
Millencolin kommer alltid att vara ett av de viktigaste banden för mig, dels ur en nostalgisk synvinkel för att minnas tillbaka till de där åren på 90-talet som var fruktansvärt roliga. Det är ju dessa år som format mig till den jag är idag, och där har Millencolin en gjuten plats. Nostalgi i all ära, de är fortfarande ett viktigt band med det de gör idag. Jag vill passa på att gratulera Millencolin för dessa 30 fantastiska år, vi kör några till va?
Jag tänkte att jag skulle avsluta det här med att gå igenom ett par av mina favoritlåtar från den period då jag lyssnade som mest på deras musik.
Supergood (Goofy, 1993)
Det här är nästan en balladliknande låt, Nikola sjöng faktiskt ganska falskt i början av bandets karriär, men melodierna i den här låten är så otroligt starka. Jag är tveksam till om de skulle kunna göra den här låten rättvis idag, den kräver nästan det där ruffa och lite falska.
Melancholy Protection (Melack, 1993)
Deras andra demo har mycket bättre ljud än den första och är i mitt tycke bland det bästa de har släppt, här hade Larzon hoppat in i bandet och sättningen har varit densamma sedan dess. Melancholy Protection har både melodier och ös, den här versionen är råare än den som kom senare.
An Elf And His Zippo (Melack, 1993)
Breaket innan det snabba partiet drar igång, genialiskt. Precis som föregående låt gjorde de en senare version av den här låten, men konservativ som man är föredrar jag den här versionen. Båda låtarna var för övrigt med på samlingskivan Offside (Wounded Records)
In A Room (Use Your Nose, 1993)
Den här skivan är som sagt makalöst bra och har varit så viktig för mig. Det var här som mitt vurm för skatepunken drog igång. In A Room är det inledande spåret på skivan och jag kan nästan förnimma den där känslan jag kände när jag lyssnade på skivan för första gången.
Mr Clean (Tiny Tunes, 1994)
Det här albumet innehåller så många hitlåtar, jag vill gärna nämna Disney Time och The Einstein Crew men jag måste ändå välja Mr Clean här, det är en riktig smash hit och partylåt de luxe. Den har exakt alla komponenter som en låt i den här genren behöver.
Soft World (Da Strike, 1995)
Det känns som att det här är något av en bortglömd pärla. Melodiöst så det förslår, och stämmorna där i bryggan måste vara bland det bästa Millencolin har komponerat. Låten släpptes först på EPn Da Strike men finns även med på albumet Life On A Plate från året där på.
Text: Mikael Ström
Artwork: Erik Ohlsson, Millencolin
