Jan Wiklund:
“Det är väldigt viktigt att de Nato-allierade har det teknologiska övertaget på det framtida slagfältet”, påstod försvarsministern Pål Jonsson i Svenska Dagbladet i höstas (se BEVARA ALLIANSFRIHETEN). Det framtida slagfältet, i bestämd form, som vore det en självklarhet. Och Folk och försvar-konferensen i januari var lika krutröksosande.
”Det kan bli krig i Sverige” sa ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin. “Rysslands krig är ett steg, inte ett slutmål, sa överbefälhavare Micael Bydén. “Krig i Europa, med möjlighet att på kort tid eskalera ytterligare, är idag en realitet”, sa Thomas Nilsson från MUST.
Mest uppskärrad är amiral Rob Bauer, ordförande i Natos militärkommitté, som uppmanar Natoländernas befolkningar att vara redo för ett storkrig när som helst; “vi måste vara beredda på att vad som helst kan hända när som helst”.
Nu tror väl knappast dom själva på att Ryssland ska anfalla oss. Ryssland har haft stora besvär att hantera Ukraina som är ett land med en tredjedel av Rysslands befolkning och en fjärdedel av dess ekonomiska kapacitet. Hittills har kriget kostat Ryssland 60-120.000 döda. Är det någon som på allvar tror att det genast ska kasta sig över Natoländerna som har åtta gånger så många invånare som Ryssland och tjugofem gånger så stor ekonomisk kapacitet? När det nu pågående kriget dessutom visar att försvar numera är mycket starkare än angrepp?
Omvänt då, menar Natoamiralen, den svenska överbefälhavaren och de svenska ministrarna att Nato bara väntar på att få kasta sig över Ryssland? Det låter lika långsökt. Visserligen har jag ingen större respekt för den styrande klassens visdom, men nog förstår den lika bra som du och jag att detta lätt skulle trigga igång ett kärnvapenkrig som skulle anställa så stor förödelse även i Natoländerna att deras egen tillvaro skulle sättas på spel.
Så vad handlar det då om?
Personligen tror jag att det handlar om behovet av en yttre fiende att skylla på. I hela den nordatlantiska världen är det styrande skiktet djupt impopulärt efter att i 30, 40, 50 års tid ha vanskött ekonomi och samhälle, och låtit kapitalisterna ”outsourca” produktiv förmåga till Asien under slagordet “marknaden kan aldrig ha fel”. Vilket har lett till arbetslöshet, misär och politiska klyftor nästan lika stora som på 30-talet.
Ett kallt krig kan då synas attraktivt, gärna med några små heta krig i periferin för att göra hotet trovärdigt.
Att hålla igång ett kallt krig handlar om brinkmanship. Dvs att kliva så långt ut på branten man törs utan att trilla ner. Annars kan hotet inte upprätthållas. Men detta innebär förstås en risk. Man kan kliva fel. Det förra kalla kriget riskerade flera gånger att spåra ur i ett hett med ömsesidig utplåning som följd.
Allvarligast var den s.k. falskalarm-incidenten 1983 då det sovjetiska missilvarningssystemet larmade om anfall från Nato. Man hade 30 minuter på sig att kontrollera larmet, och upptäckte att det handlade om solspeglingar i högt flygande moln. Nästa gång kanske man inte har den tiden.
Helt bortsett från att det också av andra skäl är destruktivt med för mycket gräl. Exempelvis har världen ett omedelbart behov av klimatomställning, och då är det en fördel med samarbete och förtroende. Och övriga världens förtroende för Natoländerna sjunker snabbt mot noll, menar Le Monde Diplomatiques chefredaktör. Deras stöd för massakern i Gaza visar att deras respekt för internationella lagar och avtal är noll, och därför inget att lita på.
Och som Kishore Mahbubani hävdade redan för fem år sen går det inte heller att ha nån respekt för stater som kräver att få styra världen trots att deras resurser att göra detta snabbt krymper.
Vi är sannerligen ute på farliga vägar!
Jan Wiklund
