Michail Gorbatjov avled igår. Han blev 91 år. Sin sista tid tillbringade han på ett sjukhus i Moskva. Gorbatjov kommer av historien att ihågkommas för sin strävan att omvandla Sovjetunionen i demokratisk, socialistisk riktning, och för sin politik för avspänning och internationell militär nedrustning.
Han föddes 1931 i en jordbruksby nära Stavropol i sydvästra Ryssland. 1946 anslöt han sig till det kommunistiska ungdomsförbundet, och 1952 till Sovjetunionens kommunistiska parti. Som ung flyttade han till Moskva för studier i juridik.
Under sin barndom fick Gorbatjov uppleva följderna av den stalinistiska apparatens förtryck och godtycke, liksom sedan den nazistiska ockupationen.
Avstaliniseringen, med sina uppenbara begränsningar, under Chrusjtjov åren och erfarenheten av den följande perioden av förstelning och ”nystalinism” under Leonid Brezjnev var avgörande för formandet och utvecklingen av Gorbatjovs kritiska tänkande. När han 1985 efterträdde Konstantin Tjernenko som det kommunistiska partiets generalsekreterare var han inte heller ensam inom ledande kretsar om att stödja tanken på nödvändigheten av djupgående förändringar.
Stödet för förändringar i demokratisk socialistisk riktning var utbrett inom det Sovjetiska samhällets breda lager, men inom apparatens toppskikt var det många som hade ett annorlunda perspektiv. Detta skulle snart visa sig.
Gorbatjov klädde sin vision i två slagord som snart blev välkända världen över: Glasnost och Perestrojka.
Glasnost, öppenhet, stod för införande av fri och frimodig diskussion, demokratiska val etcetera.
Innebörden av perestrojka (omvandling/rekonstruktion) förblev mer diffus, trots att Gorbatjov talade och skrev mycket om den. Fokus vad gällde perestrojkan låg på att komma åt byråkratiseringen och övercentraliseringen inom ekonomin.
1990 blev Michail Gorbatjov vald till president, en ny post i Sovjetunionens historia. Den förste presidenten blev också den siste, i och med att Sovjetunionen gick i graven i december 1991.
Bortmanövrerandet av Gorbatjov, som avgick på juldagen, var resultatet av Gorbatjovs isolering och bristande stöd inom de ledande strukturerna. Han hade emot sig inte bara det konservativa ”breznjevitiska” blocket inom byråkratin, militären och säkerhetstjänsten utan också krafter som drev karriärism, maktambitioner och en beredskap att i expressfart upplösa Sovjetunionen och beredvilligt acceptera en västunderstödd kapitalistisk omvandling, en chockterapi av samma slag som USA och väst drivit igenom i Polen något år tidigare.
Boris Jeltsins övertagande av rodret innebar att alla tankar på en utveckling i demokratisk socialistisk riktning grundligt begravdes och hånades. Ur spillrorna steg en roffarkapitalism och ett politiskt system som redan från början av Jeltsins 10-åriga maktinnehav kännetecknades av korruption, valfusk och förtryck. Men inte ens när han i oktober 1993 lät beskjuta parlamentet med granater kunde Västvärldens politiker och dominerande medier förmå sig till att avbryta lovsången till ”den demokratiska utvecklingen i Ryssland”.
Michail Gorbatjov däremot höll inte inne med hård kritik av den auktoritära plutokrati som till hans stora förskräckelse uppstått. Och fram till sin död framhärdade han i kritiken mot Jeltsins kronprins och efterträdare, Vladimir Putin. Han har sedan sin avgång 1991 och fram till sin död varit en del av demokratirörelsen i Ryssland.
Gentemot Västvärlden har Gorbatjov uttryckt bitterhet. När Berlinmuren togs ner 1989 och Warszawapakten upplöstes (formellt 1991) fick Gorbatjov löfte om att NATO inte skulle expandera österut. Bitterheten har också handlat om Västvärldens stöd, till en början bakom ryggen på honom, till Jeltsin fraktionen. I det senare fallet måste man konstatera att Gorbatjov helt enkelt var naiv. Att ge stöd till Sovjetunionens upplösning och att snabbt och beslutsamt omvandla Ryssland till en kapitalistisk ekonomi, öppen för västs kapital, var ett självklart mål för USA och Västvärldens övriga kapitalistiska stater.
Ett skräckscenario för Vita Huset och CIA var under 80-talet att Sovjetunionen skulle utvecklas i demokratisk socialistisk riktning, samtidigt som den så kallade euro-kommunismen skulle stärkas i länder som Italien och Spanien och, stimulerad av en sådan utveckling, den socialdemokratiska vänstern i Tyskland, Frankrike, Storbritannien och de nordiska länderna, parallellt skulle stärkas.
Olof Palmes planerade möte med Gorbatjov i april 1986 sågs av Reagan-administrationen och CIA som mycket oroväckande. Den synen delades av många i Sverige; högerpolitiska krafter, militärer och i stort sett hela SÄPO.
Olof Palmes och Michail Gorbatjovs möte blev på grund av avrättningen av Sveriges statsminister aldrig av.
Den svenske journalisten och författaren Lars Borgnäs intervjuade 1998 Gorbatjov om dennes syn på mordet. I sin bok En iskall vind drog genom Sverige skriver Borgnäs:
”Olof Palme” sa han, ”var en politiker som kanske före alla andra förstod vilken osäkerhet världen befann sig i genom kärnvapenupprustningen. Han var en humanist, han förstod att Sveriges roll som ett litet land var att ta initiativ, och hans initiativ var viktiga och värdefulla.”
Gorbatjov var övertygad om att mordet var politiskt. ”Jag är övertygad om det”, sa han till mig. ”Jag tror inte att mordet skedde av en slump. Han var en man som hotade starka intressen – de grupper som inte intresserade sig för en säkrare värld, som utnyttjade osäkerheten i världen. Och sådana mord är alltid svåra att lösa, för de planeras i lönndom och sanningen är djupt gömd.”
