25 år efter: Därför var Sovjets fall en katastrof

Det har nu gått 25 år sedan den röda flaggan halades i Kreml för sista gången kvällen den 25 december 1991 och världens största land Sovjetunionen upphörde att existera. Men har världen blivit bättre efter att det som Ronald Reagan kallade för ”ondskans imperium” upphörde att existera?
Vi har fått lära oss att Sovjetunionens fall var en seger för demokratin, men väldigt få före detta sovjetrepubliker kan idag kallas för demokratier. Själva beslutet att upplösa unionen togs i största hemlighet den 8 december 1991 av tre personer: Boris Jeltsin, Leonid Kravtjuk och Stanislav Sjusjkevitj, ledarna för de ryska, ukrainska och vitryska sovjetrepublikerna. Det skedde bakom ryggen på unionens president Michail Gorbatjov och gick helt emot den folkomröstning som hållits i mars samma år, i vilken en överväldigande majoritet – 78 procent – av sovjetmedborgarna hade röstat för att bevara Sovjetunionen. De baltiska staterna, som ville ha självständighet, fick det i september.

Den verkliga demokratiseringen av Sovjetunionen och Ryssland påbörjades under Gorbatjovs styre på 1980-talet och innebar en tidigare aldrig skådad frihet i debatt och framväxten av ett starkt civilsamhälle. Jeltsin satte stopp för denna utveckling med sin blodiga statskupp 1993, då han lät stridsvagnar spränga sönder parlamentet för att kunna driva igenom sin nyliberala chockterapi mot folkets vilja. Den nya konstitution som Jeltsin därefter antog gav presidenten enorm makt, vilket fördes vidare till Jeltsins politiska arvtagare Vladimir Putin, som också har förfinat Jeltsins metoder att behålla makten genom valfusk och förföljelser av oppositionen.
Om Ryssland idag är en skendemokrati så har många andra forna sovjetrepubliker, som Uzbekistan, Kazakstan och Turkmenistan, inte ens försökt att hålla skenet av demokrati uppe, utan övergick omedelbart till att bli brutala diktaturer.

Lyckligtvis ledde Sovjetunionens upplösning inte till något långdraget och blodigt inbördeskrig, som i Jugoslavien. Men ett tiotal mindre krig och politiska eller etniska konflikter har de senaste 25 år skördat mer än hundratusen liv i striderna i Armenien–Azerbajdzjan, Moldavien–Transnistrien, Tjetjenien, Tadzjikistan, Georgien och nu senast Ukraina.
Från 1989 till 1999 minskade Rysslands BNP med 43-49 procent. I de flesta andra forna sovjetrepublikerna var minskningen ännu större. Kapitalismens införande genom chockterapi ledde till att befolkningen drabbades oerhört hårt av arbetslöshet och fattigdom, samtidigt som det sociala skyddsnät som funnits på sovjettiden försvann. Kriminaliteten och korruptionen sköt i höjden, medan klassklyftorna blev enorma mellan den lilla klick affärsmän som lyckades berika sig på privatiseringarna och det stora folkflertalet vars levnadsstandard sjönk. I många forna sovjetrepubliker som Moldavien, Ukraina, Armenien och Tadzjikistan, är levnadsstandarden idag fortfarande lägre än 1989.

Med den sociala misär som följde på Sovjetunionens fall sjönk också medellivslängden dramatiskt från att 1985 ha legat på 71,4 år i Ryssland, till att vid millennieskiftet ha sjunkit till under 60 år. Alkoholism och drogberoende bland befolkningen nådde tidigare aldrig skådade nivåer, och sjukdomar som tuberkulos och HIV/AIDS spred sig explosionsartat. Enligt WHO är Ryssland idag den globala HIV-epidemins epicentrum med över en miljon smittade. Situationen är värre än i Afrika.
De flesta forna sovjetrepubliker har upplevt en dramatisk befolkningsminskning. Bara i Ryssland minskade befolkningen med fem miljoner från 1990 till 2010, och detta trots att 10–12 miljoner etniska ryssar flyttade in till Ryssland från de andra sovjetrepublikerna under samma period. Ukrainas befolkning har sedan Sovjets fall minskat med 10 miljoner – från 52 till 42 miljoner invånare – till följd av massutvandring och hög mortalitet. Även de baltiska staterna, som brukar beskrivas som de mer lyckade exemplen på fredlig och demokratisk utveckling bland före detta sovjetstater, lider av ett enormt problem med minskande befolkning till följd av utvandring och låg nativitet.

Utöver de demografiska, sociala och ekonomiska problemen, har även bildningsnivån sjunkit sedan Sovjetunionens fall. Utbildningsväsendet har kommersialiserats och slagits sönder. Vetenskap har ersatts med religiositet. Från att ha varit en av världens mest bokläsande nationer, saknar många miljonstäder runtom i forna Sovjet nu både bokhandlar och bibliotek. Kulturinstitutioner har lagts ner och klassisk konst, teater och musik lockar allt mindre publik.
Istället härskar nu nationalism och främlingsfientlighet i vad som för 25 år sedan var en mångkulturell och mångetnisk nationsbildning. I Ryssland är högerextremt våld mot minoriteter vardag. Putin reser nya statyer över gamla tsarer som 1917:års revolution hade förpassat till historiens skräphög. I Ukraina har utvecklingen de senaste åren lett till framväxten av fascistiska paramilitära grupper som blivit en del av statsapparaten och vars ideologi har kommit att dominera den offentliga diskursen. I Lettland och Estland saknar nära en femtedel av befolkningen medborgerliga rättigheter på grund av sin etnicitet.

25 år har alltså gått sedan Sovjetunionens fall, vilket enligt Francis Fukuyama skulle hyllas som ”slutet på historien”, i den meningen att den liberala demokratin och marknadsekonomin ansågs ha segrat och att det inte längre fanns någon ideologi som utmanade denna världsordning. Socialdemokratin anpassade sig snabbt. I många länder som Sverige, och Storbritannien med Tony Blairs New Labour, var det de socialdemokratiska partierna själva som lät genomföra massiva nyliberala nedskärningar och påbörja avvecklingen av välfärdsstaten. Nyliberalismen blev som en ny totalitär ideologi som inte fick ifrågasättas, och genomsyrade snart allt från kultur och media, till universitetens forskning och sjukvårdens New Public Management. Samtidigt som de sociala rättigheter som tagit arbetarklassen generationer av kamp att vinna, kördes över och vreds tillbaka.

Men Francis Fukuyama hade fel. I ett större historiskt sammanhang är 25 år ingenting, och historiker kommer att se tillbaka på Sovjets fall, inte som demokratins seger, utan som den reaktionära högerns triumf. I land efter land är högerpopulistiska och rent fascistiska krafter på frammarsch. Finanskrisen 2008, som världen ännu inte har återhämtat sig från, var en tydlig förvarning. Det står nu klart att även nyliberalismen har gjort bankrutt och nått vägs ände. Demokratin är hotad i de länder där den tidigare ansågs starkast förankrad, inte bara i Östeuropa och forna Sovjet, utan också i västvärlden, nu senast med Donald Trumps seger i USA.
Eftersom Sovjetunionen inte längre existerar, vänstern har slutat våga vara radikal, och socialdemokratin i alla länder har gett upp att vara socialistisk, finns det inte längre någon kraft som kan stå emot denna utveckling. Ingen vill ha stalinismen tillbaka, men vi måste inse och erkänna att Sovjetunionens fall var en katastrof. Inte i första hand geopolitiskt – så som Putin har sagt i ett ökänt citat – utan framför allt socialt, ekonomiskt och kulturellt. Sovjetunionens upplösning ledde inte till mer demokrati, säkerhet eller rättvisa. Tvärtom blev situationen värre i de flesta forna sovjetrepublikerna, och nu ser vi samma utveckling sprida sig i resten av världen.

Aleksej Sachnin och Per Leander

Artikeln först publicerad i internationalen den 25 december 2016